Ensamsegling är inte det enklaste... (Segelsemester juni 2018)

[raol 2 369]

Ända sen i vintras har jag planerat för årets seglingssemester. Semesterschemat fylldes i och blev så småningom godkänt av projektledningen och chefen. 24 dagar i följd hade jag till mitt förfogande, från 1 juni till 24 juni.

Efter en vår med en hel del motorstrul, som till största delen nu är lösta och diverse fix med båten, bland annat en ny fock, så var båten hyfsat redo när sommaren gjorde sitt intåg även rent kalendermässigt. Det var ändå några saker kvar att göra, som att bygga en piedestal/instrumentpanel för sittbrunnen till plotter/ekolod och VHF-radion. Med hjälp av lite plywood, vinkelbeslag, en snurrplatta från Biltema och lite annat smått och gott blev det en hyfsad lösning. Ekolodsgivaren fäste jag med akrylfog direkt mot skrovet framme under förpikens “golv”. Förmodligen tappar den en del effekt, men jag kunde i alla fall få bottenekon på strax över 60 meters djup, som var det djupaste jag passerade under dagarna jag var ute.


Instrumentpanelen

På förmiddagen den sjätte juni packade jag in det i båten som jag skulle ha med mig. Jag hade planerat för att kunna vara ute i nära tre veckor i sträck, så jag hade med mig betydligt mer än jag skulle komma att använda, men jag har hellre med mig saker jag inte behöver än saknar saker när de verkligen behövs. 16 liter UHT-mjölk, 12 liter frukt/bärdryck, pasta, krossade tomater, matolja, knäckebröd, smör, kryddor, fiskbullskonserver, några kilo äpplen och bananer. 20 liter dricksvatten i tiolitersdunkar. Kemtoan var fylld och installerad, nu med lite stabiliserande skivor runt, för att garantera att den inte välter när båten kränger. Och 33 liter bränsle, vilket ger en ungefärlig gångtid på 14-15 timmar, eller ca 50-55 sjömil.

Några minuter över tolv lämnade jag hamnen och puttrade söderut mot Sotekanalens norra ända. Jag kom iväg senare än planerat och med sydlig vind skulle det ta för lång tid att kryssa ner på utsidan Ramsvik, så det fick bli kanalen. Efter Guleskärskajen satte jag segel, tog upp motorn och njöt av tystnaden på väg mot passagen norr om Bohus-Malmön. Njöt inte lika mycket av den mycket svaga vinden. Farten var runt två knop, så jag tröttnade och grävde fram gennakern. Som ensamseglare utan autopilot tar det en bra stund att få den på plats. Det blir ett evigt springande bak för att justera rodret (trots roderlås - som bara funkar riktigt bra när man seglar högt mot vinden, inte på slör som här), och det blir ofrivilliga pauser för att parera för svall från passerande atlantångare, eller motorbåtsförare med för tung högerarm. Närmare halva sträckan hade nog passerat innan gennakern flög fint och drog. Farten ökade med säkert en knop.


Gennakern uppe!

Jag fick göra några girar för att vänta på linfärjan och testade att ligga bi med gennakern. Det gick förvånansvärt bra, men inte alls lika långsamt och kontrollerat som med fock. När färjan väl hade lagt till på andra sidan kunde jag gippa och fortsätta österut. Bara några meter senare kom jag ur lä från Malmön och hade runt 6-8 m/s från sidan! Båten sköt fart och krängde ner så relingen kom i vattnet och broachen var nära. Jag försökte släppa skotet men det satt stenhårt fast i skotråttan! En vindby kom och broachen var ett faktum. Jag hörde hur massa saker välte och rullade inne i båten och hoppades att toan inte var bland dem. Jag var nu också mycket nära grundet Bredungen, som låg i lä, och hade begränsade möjligheter att manövrera undan. Efter att jag tvingat upp fören lite mot vinden släppte det värsta trycket i skotet och jag kunde släppa det. Fick sen styra upp mot vinden mer, släppa fallet och nedhalet lite för att få bort kraften ur gennakern och sen ta mig fram på fördäck för att få ner allt. Nån halvminuts kämpande senare var gennakern nere på fördäck, och jag kunde pusta ut lite. Jag styrde båten bort från grundet och låste rorkulten så båten skulle hålla sig på en stadig kurs, och kunde till slut packa ner gennakern hyfsat ordentligt under däck. Jag såg också att det inte var nån fara med de saker som hade ramlat. Jag hade ändå stuvat rätt bra, så det var mjuka och lätta saker högre upp.

 

Vinden tilltog och jag nöjde mig med att segla med enbart storseglet. En lite större segelbåt valde att segla med enbart genua och kryssade sig söderut med mig i den friska vinden. Jag såg att det satt en vindmätare i masttoppen och när vi var på en båtlängds avstånd vid ett tillfälle ropade jag till skepparen och frågade om vindstyrkan. “Åtta!” ropade han tillbaks. Vi höll relativt jämna steg ett tag, men så minskade vinden och den andra båten satte fulla segel och drog iväg som en raket, säkert över sju knop. Jag höll mig mellan fyra och fem, även efter att focken kom ut en stund senare. Men båten har legat i oavbrutet sen juli förra året, så jag gissar att en knop försvinner pga bottenskicket... Pengar och tid räcker inte till allt man vill göra, så den här säsongen fick vi vara utan bottentvätt och bottenmålning!

 

Vinden var perfekt för fullt ställ därefter. Inga byar att tala om och stadigt runt 5-6 m/s ner mot Lysekil. Bidevind blev till halvvind, och efter Lysekils hamn var det slörbetonat den sista biten upp till inloppet ner mot Nordströmmarna. Ner med seglen och ner med motorn. Dags att lyssna på monotont surr i nån timme framöver. Men den vackra passagen väger upp motorsurret. Inne i de lugna vattnen är det som att komma in i en annan värld. Mer insjö än salt hav. Jag var frestad att lägga till vid en liten holme nordöst om Bassholmens nordöstra spets, men jag fortsatte ändå eftersom jag hade planerat att göra natthamn på samma plats som min första naturhamnsnatt i augusti förra året. Troligtvis var tidvattnet på väg att vända under min passage, för det var i stort sett inga strömvirvlar alls utom sista sundet vid Bälögat. Väl ute i Koljöfjorden drog jag upp seglen och slörade österut ca 2.5 nm.

 

Den lilla vik jag hittade förra året är fantastiskt fin och väldigt skyddad för vind från SÖ genom S till SV. Denna gång hade jag också ett ekolod som jag fick en bättre uppfattning om botten genom. Hivade i ankaret när djupet var runt sju meter och styrde sakta in mot den sten jag hade som siktpunkt. Jag kom lite för långt åt höger och det grundade upp för snabbt, så jag backade ut lite igen och styrde mer vänster på nästa försök. När jag tyckte att avståndet såg bra ut och ekolodet indikerade 1.2 m djup låste jag ankarlinan, gick fram till fören och slängde ut kastankaret. Grepp direkt, så jag gjorde fast den linan och tog fram en grövre förtöjningslina. Jag hade också på mig nyiköpta hopp-i-land-skor. En sorts badskor i gummi och neopren med extremt bra grepp och vattentåliga. Förra året halkade jag nämligen och trampade ner en fot i vattnet just på denna plats. Nu var det dock stadigt lågt vatten så att stenen jag klev ner på var torr och inte ett dugg hal, men det kunde jag inte veta innan. Lämnade lite slack i linorna och drog sen ut båten från land en meter eller så, för att undvika att båten skulle slå i om vattnet sjönk under natten. Efter lite kvällsmat somnade jag rätt tidigt den kvällen, med mina mått mätt, jag förtöjde ändå runt halv tio.


Höga träd och brant kust på Orusts norra sida


Lugn och stilla kväll vid Borgilefjorden

Efter en lugn natt utan kluckande vaknade jag inte långt efter solen. Vinden hade ökat lite och blivit västligare. Efter lite snabb frukost och andra bestyr tankade jag motortanken från en dunk och kastade loss. För fulla segel fortsatt österut och sen norrut upp mot Vindön, med vinden i ryggen. Bekväm och enkel segling. Jag hade skaffat en vattentålig Bluetooth-radio inför resan, och med den lyssnade jag på diverse radioprogram. Just på den nämnda sträckan var det utmärkta Snedtänkt med Kalle Lind och avsnittet om Revyns övergångsfigurer del 2, där personer som Tollie Zellman och Gustav Wally avhandlas, bland många andra. Efter Vindön höll jag mig nära Orust på väg söderut. Vinden var mer sydlig än västlig inne i den smala fjorden, och det blev en lång serie slag ner förbi Ljungskile. Vinden ökade i styrka och jag fick både motsjö och motström som tryckte ihop slagvinklarna brutalt mycket. Jag rullade in focken, eftersom jag av erfarenhet vet att jag kan ta bättre höjd och minska avdriften vid hård vind på det viset. Det syntes direkt på plottern, och ett tag till gick det bra. Men vid det smala sundet strax norr om Svanesundsfärjan gav jag upp. Då blåste det runt 9 m/s och jag tröttnade på att stångas mot vinden. Med motorn höll jag ungefär samma varvtal som ger 4.5 knop i stilla väder. Här var farten runt 2.5 knop... Siktet var inställt på gästhamnen i Stenungsund efter att min planerade naturhamn visade sig vara en brant bergvägg. Så går det när man planerar efter Eniros sjökort och flygfoton. Nån gång i framtiden får jag väl bita i det sura äpplet och skaffa en naturhamnsguide.

I Stenungsund var det dåligt skyltat vad som var gästhamnsplatser och vad som var vanliga båtplatser, men efter lite irrande hittade jag rätt. Ut med fendrar på sidorna (ett av mycket få tillfällen som jag har fendrarna ute!). Jag försökte fånga en av bojarna för att fästa en akterlina i, men hann inte. Den hårda vinden från sidan gjorde att allt gick för snabbt för mig som ensam ombord. I stället saktade jag in så att fören mjukt tog i bryggan och sen svängde jag mig runt och in långsides mot kajen, med fören mot vinden. Förtöjde och såg mig sen omkring efter en hamnansvarig. En man i röd tröja satt vid det flytande hamnkontoret, så jag gick dit och frågade honom, men han hade inget med det att göra utan satt bara där för att det var en bra plats att sola på. Jag hittade i stället ett telefonnummer till hamnkaptenen. När han svarade förklarade jag att jag låg långsides och att jag nog inte på egen hand skulle klara att flytta båten till en förtöjning ut från kajen. Men han sa att det var ok så länge jag inte tänkte stanna mer än över natten, och det skulle jag ju inte. Skönt! Sen frågade jag om betalning, och då förklarade han att förvaltningen inte bestämt sig för hur de ska ta betalt, så tills de bestämt sig tar han inte ut några avgifter. En gratis natt alltså! Jag brände hälften av de insparade pengarna på pizza. Det var lite party i en båt längre bort, men de tystnade strax efter midnatt. Sen sov jag gott till morgonen.


Glest i Stenungsunds gästhamn

Fredagen bjöd på soligt väder och lite lägre vindstyrka än gårdagen. Jag bestämde mig för att gå för motor söderut genom hamnen. Passerade under den ganska låga bron, men båten bör ha runt två meters marginal. Det ser ut som om masten ska skrapa i ändå, men det gick förstås bra. Efter en stund var jag ute på mer öppet vatten och fick upp seglen. Sen följde flera timmar av kryssande ner längs Tjörn. Förbi Lövön och Älgön. Ett mindre antal lastfartyg passerade under dagen. Påtagligt fula. Ett hette Symphony Sea, och det hade en hög, bullig stäv och överbyggnaden framtill. Det såg lite ut som om det backade... Vid Risön låg ett fartyg jag känner till närmare. Drott af Dyrön. Den tidigare chefen på mitt jobb bor på Dyrön och har två år i rad ordnat så vi haft vår-kickoff på Marstrands Havshotell, och med bland annat en rundtur med just Drott. Just den här dagen verkade de hålla på med nån slags filminspelning, för de låg stilla länge och det stod en stor filmkamera på stativ på soldäcket. Jag såg dem glida runt i de trakterna större delen av resten av dagen.


M/S Drott af Dyrön


Betyder såna här att det går en lina strax under ytan till en likadan flagga en bit bort? Lika nervöst varje gång!

Vinden mojnade allt mer under eftermiddagen och det blev svårt att få nån större fart på båten. Jag hade planerat att ligga för natten i viken på Högö, sydöst om Klåverön, men timmarna gick och vinden försvann nästan helt, samtidigt som dyningarna från väster tilltog. Det eviga vaggandet och de smällande seglen är oerhört påfrestande, så efter en serie svavelosande eder åt vädergudarna tog jag ner seglen och startade motorn. Högö kändes onödigt långt bort för att motorera till, så i stället styrde jag mot den omtalade viken Utkäften, på Klåveröns sydsida. Under färden in kollade jag sjökort och flygfoton för att hitta en bra plats. Valde ett ställe där det såg ut att vara djupt nära land. När jag kom dit gick jag först långsamt in för motor och kollade noga ekolodet. När fören nästan var mot berget var det fortfarande djupt nog under kölen. Jag backade ut igen, slängde i ankaret och gick sakta in mot samma punkt. Där fanns nämligen en sten att få en förtöjningslina runt, och skrevor för kastankaret att fastna i. Väl inne gick jag fram till fören och började kasta. Inget grepp på första kastet, utan det blev bara ett halvkilo tång när ankaret studsade av berget ner i vattnet. Backade ut igen och försökte en andra gång. Samma resultat. Nu svor jag högt och ljudligt och i den tysta viken gissar jag att alla andra båtar hörde mig. Först på femte försöket fick ankaret fäste, och jag kunde äntligen justera in fören långt nog för att kunna hoppa iland med förtöjningslinan. När det var gjort började jag fixa till saker som rörts till under dagen. Jag ville kolla hur det såg ut under fören med vattendjupet och gick fram igen, och upptäckte då att det bara nån meter åt sidan satt två stålöglor. Och några meter bort satt ytterligare ett par. Tack vare SXK, förstås. Men jag hade ju ingen sån karta, så det var bara tur att jag fick syn på dem. Jag drog om den långa linan så den löpte genom öglan och sen fäste jag båda ändar i båten. Bra att bara kunna släppa en ända och dra ur öglan nästa dag, i stället för att behöva hoppa iland. Fler båtar kom in under kvällen. Bland annat en X-99:a med ett ungt par ombord. En rejsig sak, med kraftigt krummad mast och absolut inga rullade försegel, utan allt ner i säckar efteråt. Jag ville läsa mer om X-99 så jag kollade in båtfaktasidan om den på Sailguide. Bilden som illustrerar modellen visade just det exemplar av X-99 som låg förtöjd intill. Jag kollade sidan för Dominant 78, och mycket riktigt är det vår båt som är exempelbild där. Världen är liten ibland!

Djupt nästan in till berget


Utkäften på Klåverön

En mycket stilla och fin kväll blev natt och jag sov gott men vaknade tidigt av solen på lördagen. Efter de vanliga frukostbestyren kollade jag väderprognosen och bestämde mig för att styra norrut eftersom det skulle komma in oväder på söndag kväll och måndag. Hård vind och risk för åska. Nej, inte för mig. Att lägga till i okänd hamn ensam i hård vind är inget jag vill ge mig på frivilligt. Jag lämnade hamnen för motor strax innan åtta, och gick på utsidan Klåverön och Marstrand. Ganska lätta vindar från SSV. Det fick bli gennaker igen. Det tog väl 20-25 minuter att få upp den, men upp kom den, och sen blev det betydligt bättre fart norrut. Tog ner gennakern igen på väg in i rännan utanför Härön, för vinden hade ökat lite och jag skulle snart mer västerut. Efter Kaurö svängde jag mot NV och satte kurs mot Måseskär. Hade tänkt styra mer norrut efter Söskär men den avtagande vinden och vågorna från SV hade inneburit en väldigt rullande och segelsmällande gång. I stället fortsatte jag nästan upp till Måseskär innan jag svängde norrut igen och då fick vågor och vind rakt akterifrån. Betydligt behagligare. Efter mycket guppande nådde jag in i mer stilla vatten innanför Härmanö. Det mulnade på en hel del och jag trodde att det skulle bli regn, men det höll sig torrt. Det gick inte fort norrut, men 2-3 knop blev det i alla fall. Många motorbåtar körde förbi i maximal svallfart. Allra värst var en taxibåt som gav upphov till ett helt brutalt svall.

Atlantica och Gratitude seglade ut från Marstrand bakom mig
 

Vid Gullholmen kom det lite mer vind, och jag började tro att jag kanske skulle hinna ända till Hunnebo igen innan det blev natt. Ut mot Islandsberg levde hoppet, men på bara ett par minuter försvann vinden nästan helt. Från 4-5 m/s till 1-2 m/s på nolltid. Försökte fortsätta segla, men en stor motorbåt hade bestämt sig för att dra barn på badleksaker i cirklar runt mig. Svallet slog all vind ur seglen. Dessutom mötte jag en annan segelbåt som använde väjningsreglerna för att jävlas med mig. Jag höll undan åt styrbord och visade tydligt vart jag var på väg, men han föll i stället av mer och mer för att trycka till mig. Till slut hade jag nästan svängt ett halvt varv. Då verkade idioten nöjd, styrde tillbaks upp mot vinden och passerade med ett flin. Det här med att behålla sin fart och kurs verkade han däremot ha selektivt minne kring... Strax efter det var det ingen vind kvar. Seglen hängde och jag drev oändligt sakta mot södra inloppet till Grundsund. Dags för motor igen.

Den planerade hamnen för natten var viken norr om Gåsö. Här hade jag hittat en karta som visade en tvåmeters djupkurva och var förtöjningsöglor fanns, så jag var bättre förberedd. Eftersom jag kom från öster passerade jag det lilla sundet norr om Tornholmen. På sjökortet är det ljusblått där jag körde, men jag hade bara några decimeter fritt under kölen. Ekolodet visade botten vid 1.5 m (men givaren är nog 15-25 cm under vattenlinjen också). Jag såg också botten tydligt från sittbrunnen. Vitt och grönt... Väl inne i viken såg jag att de dubbade platserna alla var upptagna sju motorbåtar och en motorseglare låg i två grupper. Först testade jag att gå in mot stenblocken på den östra sidan av viken, men när ekolodet gick under metern fick jag skrämselhicka och backade ut igen. Då hade jag ett par meter kvar till land. I stället gick jag till en plats ungefär halvvägs mellan de två båtgrupperingarna. Långsamt in först, kollade ekolodet och var nöjd med det jag såg, och sen in igen efter att ankaret fått bada. Kastade mitt lilla kastankare och fick hugg på första kastet. Perfekt! Förtöjde runt det stora stenblocket som låg där, och drog ut båten från land en bit. Fin liten vik, men tyvärr var det inte lika trevligt sällskap i viken.


Kvällsmat


Solnedgång över den fina viken vid Gåsö

Den norra gruppen av fyra motorbåtar hade vuxna i medelåldern, ca 40-50 år, och barn i grundskoleålder. Och de hade fyra gummibåtar med ganska stora utombordare på. Första timmen genomfördes en mycket vetenskaplig serie provkörningar med båtarna, där motorerna vinklades på olika sätt och sen mättes toppfarten. Gång på gång på gång. Och när en unge tröttnat så tog nästa årgång vid. Drygt tre timmar höll detta på, med några kortare avbrott. Slut på bensin? Inga problem - farsan har fler dunkar! Sen var det tre hundar som bildade en spontan kör och genomförde upprepade framträdanden under kvällen. Nå, hundar kan jag ha lite mer tålamod med, för de förstår ju inte vad de gör på samma sätt som gummibåtsmarodörerna. Jag befarade att jag inte skulle få sova, men som tur var blev det till slut tyst och jag sov faktiskt både länge och gott den natten. Strax efter sju lämnade jag viken nästa morgon och slörade hemåt. Passerade utanför Stora och Lilla Kornö samtidigt som SSRS tydligen var där för att assistera en båt som tog in vatten. Jag förstår inte hur räddningsbåten från Smögen lyckades passera helt obemärkt, men den kan förstås ha varit i närheten och inte kört från Smögen. Båten med läckan ropade inte på VHF:en heller, för det hade jag hört i så fall.

 

Sista biten norrut på västsidan om Malmön var det en slör i perfekt vind med tilltagande våghöjd. Härligt att surfa på vågorna lite då och då! Här ringde morsan och frågade om en vän till familjen som var på besök kunde åka med sista biten från Kungshamn till Hunnebo. Visst, så klart, så vi bestämde att jag skulle höra av mig när jag hade ungefär en kvart kvar till hamnen i Kungshamn. Jag rullade in focken när jag passerade Tången och tog ner storen utanför Guleskär. Hängde på fendrar och gick in mot hamnen. En snygg “handbromssväng” in mot flytbryggan och sen fick den tillfällige gasten hoppa ombord. Vi gick långsamt (samtalsvarvtal!) för motor hela vägen upp till kanalen och genom kanalen. Men för att ändå få lite mer segling rullade jag ut focken och fimpade motorn den sista knappa sjömilen från kanalen till hamnen. In mellan bommarna, och så var äventyret slut för den här gången.

Jag har inte mätt lika detaljerat den här gången. Troligtvis går det att få mer detaljer ur loggarna i plottern, men den är i Hunnebo och jag är i Göteborg. Men med hjälp av gott minne och Eniro så har jag fått fram ungefärliga distanser. Första dagen blev det ca 33 nm på nio timmar, så en snittfart runt 3.7 knop, men det är i båtens färdriktning. Det var ca 2.5 timme för motor under dagen, men för motor håller jag oftast ungefär 3.5 knop, så det påverkade inte snittet nämnvärt. Andra dagen blev det ca 34 nm på ca nio timmar, så lite drygt 3.7 knop igen. Här med sista 1.5 tim för motor, men då med ca 2.5 knop i snitt, så seglingssnittet var nog nästan fyra knop jämnt. Tredje dagen blev det ca 31 nm, på knappt tio timmar, så ett snitt kring 3.2 knop kanske, men sista halvtimmen för motor. Fjärde dagen 29 nm på tio timmar, så knappt tre knop i snitt, varav sista halvtimmen för motor i lite högre fart än så. Femte och sista dagen blev det ca 16 nm, där tio av dem seglades på ca 2.5 timmar för ett snitt på fyra knop och sen fem för motor genom kanalen i tre knop, och en sista knapp sjömil för segel i tre knop. Totalt ca 143 nm på runt 42 timmar, som ger ett totalsnitt på runt 3.4 knop. Lite sämre än förra året, men då var botten rengjord och målad en månad innan, och det var lite mer vind.

Plottern har verkligen gjort det lättare att planera slagen vid kryss. Det går att sträcka ut kryssbenen långt in mot kusterna när jag ser i realtid på sjökortet var jag är, särskilt i kombination med ekolodet som stödjer positionen med matchande djup. Det minimerar antalet slag som ju alltid innebär förlorad fart och höjd en stund. Tyvärr ger plottern också en deprimerande realtids-feedback på avdriften. Inte sällan var avdriften 30+ grader när det friskade i. Sällan under 20. Nån gång över 40. Vid lättare vind är avdriften mycket mindre, och ibland ensiffrig. Naturligtvis beror även detta till viss del på att botten har massa påväxt. Annars är det inte fullt så dåligt. Men jag tror ändå att båten hade mått bra av ett längre (bakåt) roderblad, som inte tappar greppet lika lätt. Jag vet ju att en del Dominanter (i alla fall 95:or) byggts om med just ett “bredare” kölblad, och hade tid, pengar och ork funnits hade jag defintivt gjort samma ingrepp här. Men till nästa år ska i alla fall budgeten räcka till att bottenmåla, så lite bättre blir det ändå.

 

[Nolhott 16]

Bra redogörelse för en, som det verkar, i stora drag trevlig seglats. Ser att du, precis som nästan alla vi andra, börjat lägga mycket tid (och pengar) på din båt.

 

Jag seglar också en del ensam och skulle nog behöva komplettera utrustningen med ett kastankare. Vad har du och är du nöjd med hur det fungerar?

 

Stefan.

[raol 2 369]

Ja, det blir väldigt mycket tid. Cyklingen får lida för det. Har inte varit så ur form som nu sen kanske 2008... Men det beror till viss del på att jag inte har råd med bil just nu. Hade jag haft bil hade jag kunnat åka upp smidigare och med mindre tidsförlust och även kunnat ha med mig cykeln dit upp och cyklat några timmar där. Men planen är bil till våren, så nästa säsong hoppas jag blir bättre.

Kastankaret är detta:
http://www.biltema.se/sv/Fritid/Fiske/Burar-och-nat/Ankare-for-fisknat-2000033976/?artId=251101

Sen bara en tunn och följsam lina i den, 5-6 mm tjock och 10 m lång är nog lagom. Jag har funderat på att göra en sandsäck och fästa den i öglan för att öka vikten och dämpa studsandet när den landar. Återkommer om och när jag har fixat det och testat.

Jag har använt kastankarmetoden vid fyra tillfällen och vid tre av dem var det "hugg" på första kastet. Är det lösa stenblock eller väldigt stora sprickor/kanter är det lätt att få grepp. På en slät stenhäll med smala sprickor är det väldigt svårt. Viktigt också att ha den lösa änden av repet fast i en förtöjningsknap med linan ledd på rätt sida om eventuell pulpit och att man kastar med linan i kastet, så ankaret inte bromsas i luften av att linan ska dras ut.