Ro till medelhavet

[Pentax 724]

Någon som vet hur det gick för Emma Vanemo tror jag hon hette?

 

Hon skulle ro till medelhavet, och vidare mot alaska.

 

 

 

Kalle

[Bosse 300]

Hon kom på bättre tankar någonstans i Danmark, avbröt och åkte hem.

Hon berättade på sin blogg om sina tankar och beslut, trevlig tjej det där.

 

/B

 

[Pentax 724]

Hon kom på bättre tankar någonstans i Danmark, avbröt och åkte hem.

Hon berättade på sin blogg om sina tankar och beslut, trevlig tjej det där.

 

/B

 

Ok tack för svar.

 

Ibland dyker det upp tankar på personer eller företelser, och man undrar vad som hänt.

 

 

 

Kalle

[Thallatha 867]

Ruskpricken såg en båt som liknade Emmas, på släp efter en bil nånstans mellan Skåne och Stockholm härom dan.

 

https://www.facebook.com/emma.vanemo?fref=ts

Redigerad 25 Oktober , 2016 av Thallatha

[Kenneth_S 136]

Någon som vet hur det gick för Emma Vanemo tror jag hon hette?

 

Hon skulle ro till medelhavet, och vidare mot alaska.

 

 

 

Kalle

Hittade detta om Emmas äventyr...

 

http://www.hd.se/2016-04-14/jag-visar-bara-att-jag-ar-manniska

[Ruskpricken 214]

Det stämmer. Men när jag nu kollade på länken ovan å såg bilden så är det inte samma roddbåt. Bif bilden på Emmas båt från länken.

Den jag såg hade lite högre överbyggnad på för å akter å var lite bredare, inte så slank. Samt årtullar för 2 pers.

Det var nog klokt av henne att "våga" avstå.

[ziggemannen 121]

Var på ett seminarium där Rune Jansson berättade om sin roddtur över atlanten. Helt galet vad vissa ger sig på med livet som insats. Imponerande givetvis, men samtidigt....varför?

[nilsnobbing 152]

Var den månne Rune Larsson?

För att man vill, antar jag. Vi ger oss alla på saker hela tiden med livet som insats. Tänk efter, du kliver in i en bil som en morgontrött besiktningsman kikar lite snabbt på under 10-minuter. 10 månader senare brassar du iväg i120 med ungarna där bak, snömodd och mörker, men känns det osäkert? Antagligen inte. Ofarligt, nej men inte ovanligt.

 

Äventyrarnas sysslor är ovanliga och heller inte ofarliga. Men antagligen ganska välreflekterade och moget (?) övervägda. Säkerhetsutrustningen genomtänkt.

 

Men jag håller med, det finns vansinnigheter. För några år sen var en kille som skulle åka skidor från Everest. Livsfarligt förstås, han var medveten om det. Han dog. Tragiskt men föga överraskande, alla viste ju att det var en reel risk, även alla som hejjade på honom. Idioti...

Vem drar gränsen? Det som är farligt för mig är kanske inte farligt för dig?

 

mvh

N.N

[ziggemannen 121]

Stämmer. Larsson, inte Jansson.

 

Förstapriset i tävlingen om jag minns rätt, var en kubikmeter/yard med rom....och initiativet till turen kom från en annan figur än Rune, och som till skillnad från Rune var tämligen otränad/oerfaren. Rune har ju ett antal maraton/24 timmars under bältet.

 

Hur som helst, alla tar vi risker, även i vardagen, men när riskpromillen blir procent börjar iallafall jag dra öronen åt mig. Men jag är facinerad och imponerad över dessa galningar, vars inställning en gång i tiden drev människan att segla till nya kontinenter och upptäcka världen. Det mest intressanta i hans historia är hur man reagerar i pressade situationer eller när man förväntar sig något med det inte uppfylls. Inte helt rationellt alla gånger....

[Medoch 48]

En tysk besättning, varav två barn, tvingades överge sin segelbåt under ARC-eskadern efter starten från Las Palmas. Alla i besättningen räddades och befinner sig på Teneriffa. Båten ligger på cirka 4000 meters djup.

 

Vid lunchtid på tisdagen mejlade skepparen på den tyska båten Noah till ARC-ledningen och meddelade att båten tog in stora mängder vatten av okänd anledning. Det kraftiga inflödet verkar ha startat på tisdagen eftersom besättningen på förmiddagen rapporterade på sin blogg att allt var bra ombord: ”Vinden är toppen, men tyvärr är sjön oangenäm.” Båten hade då färdats i två dygn sedan starten från Las Palmas på söndagen, tillsammans med ett par hundra andra deltagare i eskadern. Målet var Saint Lucia i Karibien.

 

Ett par timmar efter mejlet om läckan valde skepparen att gå ut med ett mayday på vhf:en. De eldrivna pumparna ombord hade då slutat att fungera och handpumparna tömde mindre än vattenflödet in i båten. Flera andra ARC-båtar och ett brittiskt forskningsfartyg, James Cook, hörde nödanropet. Två ARC-båtar hann först fram till haveristen, men man valde att vänta tills forskningsfartyget anlände innan evakueringen påbörjades. Noahs besättning satte sig i en räddningsflotte för att underlätta förflyttningen till det större fartyget. Mindre än tre timmar efter nödanropet hade det brittiska fartyget plockat upp de nödställda och startat färden mot Teneriffa.

[Mackey 4 451]

När vi seglade över Stilla havet våren 2015 var det en båt som sjönk pga. att rodret slets loss i infästningen. Vädret var helt ok och de drabbade förstod aldrig riktigt vad som hänt.

 

Nu ligger deras hem på 4000 m djup, men de själva klarade sig och blev utplockade av en båt som lyckligtvis fanns i närheten.

 

Under drygt 20 dygn över öppet hav var vi i närheten av 10 skepp/båtar och vi såg inga flygplan så risken att bli drivande i en livflotte under lång tid är helt klart stor.

 

Så länge det går bra så går det bra...

 

Mackey

[BSven 469]

Var på ett seminarium där Rune Jansson berättade om sin roddtur över atlanten. Helt galet vad vissa ger sig på med livet som insats. Imponerande givetvis, men samtidigt....varför?

 

Detta med att ta risker ses ibland som att de är omoraliskt eller fel på något sätt. Jag räknas nog själv som en "risktagare" men ser mig inte riktigt själv som sådan.

Vad det handlar om är vad som krävs för att hos olika människor stimulera samma känsla av välbehag, meningsfullhet och tillfredsställelse. En del tycker att ligga på en strand och sola känns jättebra. Det ger avkoppling och energi och gör att livets "bergochdalbana" blir hanterbar. Andra behöver lite mer stimulans. Åka sidor i fjällen eller alperna i en backe som lagom utmanar den egna förmågan. Sedan finns det de som har svårt att känna stimulans av "normala aktiviteter. Det krävs att man sätter sig i en tillvaro som utmanar den egna förmågan till max för att uppnå samma känsla av tillfredsställelse som slalomåkaren. De är inte omogna eller dumdristiga, de vill bara leva utan att känna en deprimerande tristess och brist på stimulans för hjärnans belöningscentrum.

[Caribic410 757]

Känner själv igen mej i att få dom stora kickarna av näradödenupplevelser... ibland har dom uppstått av oförsiktighet ibland av slumpen.. nån gång har det varit nära att andra blivit drabbade. Dom tillfällena ser jagvtillbaka på med en rysning.. dom andra ångrar jag inte. Sammanraget känner jag att jag lärt mej förutse risker påett bättre sätt av mitt lite "levapågränsen"-uppförande... kontrollerad risk eller okontrollerad ger ju olika eftersmak.

[nilsnobbing 152]

Den mest medvetna farligheten jag gått in i med öppna ögon (en operation) innebar 5% risk för döden (enligt statistiken och läkarens bedömning). Låter kanske inte mycket men när man står inför det är det jobbiga procent. Uppenbarligen gick det bra, jag lever.

 

Det blir rätt intressant att fundera över vilka situationer jag gett mig in i som var farligare, fast omedvetna. Åka motorcykel med en full förare? Hur ser procenten ut där? Åka skidor alltför brant (50 grader?) utan tillräckliga kunskaper? Hur farligt? Nattliga hårdvindsseglingar på öppet hav med orutinerad besättning och sliten gammal båt? Eller kanske levde jag som farligast med nytaget körkort?

 

Man lever i alla fall. Får väl ta till klyschan "Den som inte är ung och dum blir aldrig gammal och klok".

 

N.N

Redigerad 30 November , 2016 av nilsnobbing

[Mackey 4 451]

Bör de som medvetet utsätter sig för onödigt stora risker omfattas av den extremt billiga sjukvård vi har i Sverige?

 

Ska samhället, dvs. alla skattebetalare, verkligen betala vård av någon som skadat sig allvarligt helt i onödan och i princip av fri vilja?

 

Principiellt tycker jag inte att dessa skador ska omfattas av samhällets omsorg, men...

 

Var ska gränsen dras?

Vem ska bestämma vad som ger rätt till nära nog fri vård och vilka olyckor som ska kosta skjortan?

Vilka effekter - positiva och/eller negativa - skulle ett sådant system få?

 

Mackey

 

[Riro 115]

Den mest medvetna farligheten jag gått in i med öppna ögon (en operation) innebar 5% risk för döden (enligt statistiken och läkarens bedömning). Låter kanske inte mycket men när man står inför det är det jobbiga procent. Uppenbarligen gick det bra, jag lever.

 

Det blir rätt intressant att fundera över vilka situationer jag gett mig in i som var farligare, fast omedvetna. Åka motorcykel med en full förare? Hur ser procenten ut där? Åka skidor alltför brant (50 grader?) utan tillräckliga kunskaper? Hur farligt? Nattliga hårdvindsseglingar på öppet hav med orutinerad besättning och sliten gammal båt? Eller kanske levde jag som farligast med nytaget körkort?

 

Man lever i alla fall. Får väl ta till klyschan "Den som inte är ung och dum blir aldrig gammal och klok".

 

N.N

Det är väl snarare så att den som är ung och dum riskerar att aldrig bli gammal och klok

[Caribic410 757]

Bör de som medvetet utsätter sig för onödigt stora risker omfattas av den extremt billiga sjukvård vi har i Sverige?

 

Ska samhället, dvs. alla skattebetalare, verkligen betala vård av någon som skadat sig allvarligt helt i onödan och i princip av fri vilja?

 

Principiellt tycker jag inte att dessa skador ska omfattas av samhällets omsorg, men...

 

Var ska gränsen dras?

Vem ska bestämma vad som ger rätt till nära nog fri vård och vilka olyckor som ska kosta skjortan?

Vilka effekter - positiva och/eller negativa - skulle ett sådant system få?

 

Mackey

Ska dom som röker, bor i större städer med dålig luft, dricker sprit, äter fel och för mycket, rör sig för lite.. ja missköter sig generellt och medvetet omfattas?

 

Tror magnus uggla myntade uttrycket "det är farligt att leva-man kan dö"

Tror det är lika farligt att vara överpassiv... bara att man dör långsammare=kostar mer

Redigerad 30 November , 2016 av Caribic410

[BSven 469]

Skall idrottsskador och förslitningar bekostas gemensamt av samhället?

 

Alternativet är ju privata försäkringslösningar som blir mycket dyrare för alla då den som riskerar att behöva sjukvård inte får försäkra sig alls och de som inte riskerar att behöva sjukvård får betala premier som dels bekostar det faktiska vårdbehovet och dels skall ge vinst och aktieutdelning hos försäkringsbolaget.
En sevärd film i sammanhanget är Michael Moore's "Sicko".

[Caribic410 757]

Skall idrottsskador och förslitningar bekostas gemensamt av samhället?

 

Alternativet är ju privata försäkringslösningar som blir mycket dyrare för alla då den som riskerar att behöva sjukvård inte får försäkra sig alls och de som inte riskerar att behöva sjukvård får betala premier som dels bekostar det faktiska vårdbehovet och dels skall ge vinst och aktieutdelning hos försäkringsbolaget.

En sevärd film i sammanhanget är Michael Moore's "Sicko".

En egen teori.. inte faktabelagd..

Dom som idrottar blir inte lika långlivade vårdpaket jämfört motmotsatsen. Idrottarnas skador är enklare att vårda/reparera än de förslitningsskador som "man" drar på sig av fetma, dålig fysik och stillasittande. dom flesta idrottskador fixas redan av privata aktörer...

Ja... ska det sk. välståndet vara för dom som behöver det bäst eller för dom som har råd?

[BSven 469]

Nu skall väl inte tråden utvecklas till en politik tråd men man kan fundera över vilka det är som startar företag, driver projekt, riskerar sina pengar eller trygghet i affärsvärlden?
Är det soffliggarna eller de som klättrade högst upp i äppelträdet, ramlade ner och slog sig?

 

Richard Bransons självbiografi är läsvärd.

[Caribic410 757]

Nu skall väl inte tråden utvecklas till en politik tråd men man kan fundera över vilka det är som startar företag, driver projekt, riskerar sina pengar eller trygghet i affärsvärlden?

Är det soffliggarna eller de som klättrade högst upp i äppelträdet, ramlade ner och slog sig?

 

Richard Bransons självbiografi är läsvärd.

Just så.... to be...