Ljugarbänken

[Georg_Ohm 4 832]

Hejsan jag startar en ny tråd (efter uppmaning från Thalatta) som kan handla om olika bra eller dåliga händelser som man själv råkat ut för eller bevittnat på något vis.

Saker som är bra, saker som man retar sig på, händelser som är helt sanningsenliga eller sådana där berättaren har varit litet ovarsam med sanningen.

I övrigt gäller BryggSnacks regler och värdegrunder som vanligt!

 

Jag börjar med att kopiera in en berättelse som jag skrev i annan tråd, då man egentligen pratade om handtag insydda i kapellduken, som sedan övergick i mantåg och mantågstöttornas fötter, en fotnot således...

 

 

".....Diskussionen börjar ta en annan vändning...

Under de senaste åren har jag försökt att utröna hur väl mantågsfötter och andra beslag egentigen sitter fast.

 

Jag har för vana att hjälpa andra båtar med besättningar in i hamn, oftast sker detta genom att jag står på mitt eget däck och drar in inkommande båt på plats. Och då har jag lärt mig att man gärna undviker att ta alltför hårt tag i mantåg eller mantågsstöttor, dessa känns sällan stabila, inte ens på orustbyggen.

Om man skall dra någon in jämnsides gäller det att ta tag i mastens stag och vant, eller i nån skotvinsch om man kommer åt, bäst är ju om man får över en tamp fäst i knap eller pollare.

 

Jag har sett vad som händer då ovana besättningsmedlemmar skall löpa "hinderbana" över flera längsides förtöjda "staketbåtar". En kille snubblade en gång så himla olyckligt, fastnade i med skon i ett mantåg och gick huvudstupa ned mellan båtarna framme vid dessas fördäck, slog sig ordentligt i dessas däck och fribord och hamnade med huvudet under vattnet, en riktig rysare! Dessutom hade han en eller kanske två matkassar med sig varav den ena hamnade i vattnet, och två mindre barn som bevittnade det hela. Tur i oturen fick han hjälp inom fem sekunder, som kändes som fem minuter...

 

Mantågsstöttan böjdes utåt, varvid dess fot bröts inåt och orsakade ett mindre lyckat hål i skarndäck/däcket, detta var på en Hallberg Rassy av 1980-talsmodell.

 

Jo det gick väl ganska bra för den där killen, jag dök efter hans nya progressiva glasögon, och efter en omplåstring kunde han sedan söka sig till en vårdcentral. Det var väl ovanan av de nya glasögonen som var den primära orsaken till snubblandet.

 

Den skadade segelbåten kunde nödrepareras med plasten från en sån där lösgodislåda, någon meter vävtape och en halv tub Sikaflex..."

 

Bara att fylla på!!

Det finns många platser lediga på denna bänken!

[trewq 591]

Ett vällovligt initiativ när det är 10-20 grader kallt ute! Man kan behöva något att skratta åt.

Med MG:s läsares sammanlagda år i båtar måste det finnas åtskilliga historier.

 

Vid en klubbkappsegling en kväll hade jag vidtalat ett 11-årigt barnbarn att vara med, tänkte att hon i alla fall skulle kunna hålla ordning på kursen när jag skotade, och om jag anmälde henne som skeppare kanske man kunde få ett sänkt srs-tal?

Emellertid lämnade hon återbud pga förkylning, så vad gör man?

Äsch, det här ska jag väl klara själv, får väl avstå spinnaker och  hålla rorkulten med foten när jag skotar.

På väg ut ur hamnen lägger motorn av men det är ju en segelbåt så det ska väl gå bra att hinna till start ändå. Bara det inte blir för knepigt på startlinjen, man ser ju inget för den förbannade genuan.

Iväg, och det går hyfsat en bit men det blir för mycket att hålla reda på med händer och fötter så när det börjar skymma och dom flesta andra har börjat närma sig mål är det ganska ensamt här ute på fjärden.

Då blir det totalt bleke. Tar fram paddeln och börjar paddla, det går inte fort att flytta 3,5 ton och varje ökning med en hundradels knop på loggen noteras med glädje. Med den här farten kommer det att ta två timmar att paddla två distans hem, om jag orkar hålla tempot.

Då händer det kvällens första positiva överraskning, en deltagare som legat ännu längre bak och som har motor kommer ifatt och bogserar.

Sen blev det en del skruvande och farande till verkstäder och svarvande av en ny detalj utan att ha en svarv men det är en annan historia.

 

[Oldtimer 81]

Kan man inte ljuga i det tysta, numera?

 

Shit.

Redigerad 13 Januari , 2016 av Oldtimer

[Caribic410 757]

Kanske skriva ljugarbänk-stories i "vad ska man reta sig på"

Där skriver inte gnällspikarna. Kanske för att det är ok?

hmmmm. Det är nog en mer komplex drift än jag trodde.

 

hursom.

min första seglingstur, och mitt enda tillbud förutom en och annan kroppslig törn och islagen tå ibland, höll på att sluta på land.

åkte med motor... bara älskade blup blup ljudet ur det våta avgassystemet (hade ju bara haft utombordare förut).. några hundra meter.

Drog upp seglet.... whoooow... stängde av motor whooooooww.. vilken känsla.

seglade på bara storen, med en vega i lite vind... seglade ut på lite öppet, medvind, sidvind, slog, gippade (visste inte vad manövrarna hette.. band dit genuaskoten och drog dom raka vägen till vincharna... inte genom skotpunkter, vilket jag vid nästa segling upptäckte.

Seglade kors och tvärs, slog, gippade mm. Jag föreslog för dom som var med... dotter och några av hennes vänner... ingen hade seglat visade det sig... att vi skulle stana och koka korv. Vi siktade mot ett lagom läigt gatt.. Som vanligt!! Brukar sikta på land, stänga av motor, slänga i och bromsa... nu var det ännu enklare... vi skulle inte lägga till utan svaja med akterankaret.. slängde i... hade ju ingen motor.... som brummade... båten kändes tung... otroligt tung.. tills det slog mej.... motorn är ju på... studs upp!! Loss med skot, ner med segel... och onödigt men tillräckligt nära land blev det stopp...

Där fick jag verkligen uppleva vindens kraft... en riktig hjärnblödning som vi skrattat många gånger åt.

dagen slutade med bogsering sista 200 metrarna pga. motorstopp... visade sig stopp.... eller snarare överflöd.. i förgasaren.

Underbar tidig april-dag.

[Faderullan 718]

Vet inte om det här är en skröna men den kanske passar in här.

Ön där vi hade sommarstuga är ett litet samhälle på några hundra invånare. Att bo på den ön utan att äga en båt betraktas som ytterst excentriskt. Ungarna får börja köra båt när de kan ro och har armstyrka nog att dra igång en snurra.

Och om ungarna på landbacken samlas runt korvkiosken med sina mopeder och cyklar så samlas ungarna på ön med sina båtar i hamnen. Där kör de åttor och cirklar med målsättningen att åstadkomma så mycket svall som möjligt. Ibland blir det utfärder till någon stuga eller bara i största allmänhet kröka en propeller på någon hittills oprövad stengrynna.

 

Det var i början av en dylik slumpartad utflykt det hände. Precis där hastighetsbegränsningen i hamnen upphörde drog detta wolfpack av båtburna ungdomar gasen i botten på sina snurror. Fyra av båtarna sköt fart som båtar med tjugohästare på aktern gör. Men inte den femte, för på den lossnade motorn och sjönk med det där besynnerliga ljudet som uppstår när en motor på fullvarv går en liten stund under vattnet.

 

Intensivt draggande efter motorn vidtog men den ville inte fastna trots att killarna hade bra koordinater på var den sjönk. Byns dykare tillkallades och efter en stund försvann han under ytan med ett rep i handen. Det tog inte länge innan grodmannen dök upp och meddelade att repet satt fast i en motor. Bara att fira upp. Upp kom en motor som grabbarna klentroget betraktade.
- Näää, det här är inte vår. Varvid motorn slängdes tillbaka därifrån den kom....

 

Historien förtäljer inte om den rätta Yamahan hittades. Men man kan ju kontemplera ett tag över om det var moraliskt rätt att sätta det man hittar tillbaka där man tog det eller om man borde ha tagit vara på motorn och letat fram den rättmätige ägaren?

[Georg_Ohm 4 832]

Faderullans historia erindar mig en "alldeles sann" maritim göteborgshistoria med Kal, Åssbon och Ärlan (Karl, Osborn och Erland).

 

Don låg ute på Rivöfjorden och fiskade torsk, ja så mycket fiskande blev det väl inte, eftersom det dracks en hel del öl.

Öl är urindrivande och man ställde sig upp i båten i turordning och ordnade med sin elimination. När det var Ärlans tur att pinka för tredje gången, bar det sig inte bättre än att han gick med huvudet före överbord, och försvann...

Efter en stunds funderande kom de andra två på den briljanta tanken att klä av sig och dyka ned för att leta efter den försvunne kamraten. Efter ganska många dyk hade de funnit en livlös själ och fått denne ombord.

HLR påbörjades, efter en stund utbrister Kal:

-Fy fan vilken dålig andedräkt han har!

-Ja å skridskor har han ock...

 

Det gäller alltså att få upp rätt motor eller kompis...

 

Hur det gick för Ärlan förtäljer inte historien, men eftersom han förekommer i senare berättelser så var väl han, liksom Kal, odödlig...

[Mackey 4 488]

Jag har berättat detta tidigare, men...

 

En god vän till mig var för länge sedan uta och seglade för första gången med ett gäng tjejer. Hon skulle hoppa iland för första gången - på en brygga i Sandhamn (ungefär som Marsstrand).

 

Jag vet inte vad som föranledde kaptenen att ropa

 

"Ta trossen på andra sidan mantåget."

 

men så ropade hon i alla fall.

 

Min vän tittade akterut och såg troligen mycket frågande ut, som om hon inte hörde.

???

 

Ny order och högre (båten närmar sig ju bryggan).

 

"TA TROSSEN PÅ ANDRA SIDAN MANTÅGET!!!"

 

Forfarande frågande blickar från min vän, och intresserade blickar från intilliggande båtar.

?

?

?

?

?

?

 

Ny order skriks nu ut, nu så att hela Sandhamn hör.

 

"TA SNÖRET PÅ ANDRA SIDAN STAKETET!!!!!!!!"

 

Det funkade att lägga till, men jag vet inte hur tjejerna blev bemötta i Sandhamn.

 

 

Alla yrken, sporter, mm har sitt fikonspråk.

 

Mackey

[Georg_Ohm 4 832]

Några citat...

 

Det förekommer ju en vandringsägen såväl på vår sida av landet som på "ostsidan".

En händelse som ibland utspelar sig i Marstrand, ibland i Sandhamn.

 

Grosshandlare X, Direktör, Y, Prinsen H eller annan potentat är på väg in i hamn med större segelbåt under okontrollerade former, och vinden försvinner, eller ökar så att man delvis förlorar styrförmågan, det går i alla fall inte riktigt som man vill, varpå skepparen, dvs, Grosshandlaren, direktören eller prinsen skriker till rorsman "Sikta på något billigt" eller alternativt "Sikta på det billigaste".

 

Det har ju förekommit en och annan period i den svenska historien då det varit ett ekonomiskt uppsving och "alla" skulle köpa sig en båt, ofta större än vad man behövde och vad man kunde manövrera, sedan hade inte riktigt alla dessa nya båtköpare haft någon mindre båt innan.

 

Käringön 1973.

(Jo jag vet att det var det året, eftersom Pink Floyd hade givit ut "Dark Side of the Moon" i april... alla har vi våra tidsreferenser...)

Det hade varit ett uppsving i världsekonomin, och här hos oss hade bankerna aldrig lånat ut mer pengar än vad man då gjorde.

 

Vid denna tid förtöjde man långsides i den inre hamnen, där SSRS och färjan då som nu trängs med en båttyp som då var mer flertaligt än va den är i dag, "fiskebåt" i pluralis.

Den yttre illa beryktade guppiga hamnen med flytbryggor var inte ens projekterad. Ön var även då populär, ävensom det då bara fanns en krog, en ICA-butik och en glasskiosk på ön.

 

Nåväl, det började skymma i julikvällen, och hamnen hade redan vid 15-tiden blivit välfylld, med litet god vilja kunde man få in ett par båtar till.

 

Det förekom en del "samkväm" i sittbrunnarna i många båtar, i en snipa sjöngs det och spelades dragspel och gitarr, och dessa musikanter borde nog ha slutat spela för redan nån timma sedan, då alkoholhalten i spelemännens och sångerskans blod verkade direkt negativt på deras inbördes samspelbarhet, de spelade inte längre unisont och inte i samma tonart, om ens samma melodi...

 

Framför min båt låg det på utsidan av en backefiskebåt en större segelbåt av aluminium med "Union Jack" hissad på mesanmasten, utanpå denna en tillsynes nylevererad Vindö 50. Besättningarna i dessa båda båtar hade funnit varandra och tillsammans med min besättning köpt nykokta havskräftor. Vi skulle just sätta oss till bords, ja, vi var även inbjudna, med tillåtelse hade vi ordnat ett långbord på fiskebåtens däck..

 

Då kommer det in i hamnen en annan rätt så ny 30-35 fots segelbåt, något orustbygge det också, men jag minns nu inte om det var en HR, Vindö, Najad eller Monsun... På denna tid var 30-fotsbåtar väldigt stora...

Skepparen på den nyinkomna båten står vid ratten med en vit skepparkeps på huvudet, resten av besättningen är utkommenderad på fördäck i vad jag tyckte var "inadekvat klädsel". Trots stiltje hade man litet svårt att manövrera i den trånga hamnen, bogpropellrar fanns då bara på supertankers...

Båten glider upp längs Vindö 50:an, skeparen ropar på måfå, med nasal stämma, mot land och mot fiskebåtens däck:

"Vem är ägaren till vindön?"

 

Varvid vindöns skeppare med viss latens, svarar:

"På kontraktet är det JAG, men i praktiken är det som för det flesta snedseglare, det är BANKEN, som är den rättmätige ägaren!"

 

Den skepparmösseprydde skepparen backade då ur hamnen och kom inte tillbaka, barnen grät och frugan skällde, dom hade ju beställt bord på Petterssons krog...

 

 

Viss muntration hos britterna i aluminiumbåten, blev det då vi hade lyckats översätta detta till engelska.

 

Redigerad 14 Januari , 2016 av Georg_Ohm

[Caribic410 757]

hmmm. Vad lär jag av denna story.

Om det är oundvikligt och jag ska välja vad sabba ska jag välja det som ger lägst självrisk.

Mina farhågor om att förskringsbolag och maffia är typ samma, skillnaden är att maffian berättar vilken skada du slipper när du betalar.

Bank verkar åxå vara avskräckande.

[Caribic410 757]

I min båts tidigare hemmahamn ska en medlem under vattenlinjen på sin segelbåt, med stora bokstäver, haft texten:

"NU SKRIKER KÄRRINGEN"

[Georg_Ohm 4 832]

Vad man lär sig av den historien... ingenting...

Möjligen det att på den tiden var det "mindre fint" att bli påmind om att man hade finansierat sitt fritidsintresse med lånade pengar.

 

Det fanns också en mer markant skillnad mellan "knegare" och "vitskjortor" även på sjön, och båda dessa grupper tittade snett på varandra, om man nu skall generalisera, i verkligheten kunde man säkert i de flesta fall mötas över friborden och bjuda varandra på såväl kaffe som konjak.

 

Min första båt var en optimistjolle, och sedan har de succesivt blivit större, allteftersom ekonomi, kunskap, sjövett och tillgång till större båtplatser vuxit. 

Nu säger jag inte att alla vuxna människor som köper sin första och relativt stora båt lider av okunskap och bristande sjövett. Men en och annan gör/gjorde det. Även om kanske dessa också börjat att kajka runt i mindre flytetyg så har man inte kunskap om den nya båtens egenskaper i speciella lägen.

 

Jag köpte ny och större båt i augusti, en båt med aq-drev, med vana av rak axel så blev det en del bra och mindre bra överraskningar i trånga hamnar. En del tokiga tilläggningar, en gång hamnade jag inte ens på den bryggan jag först hade tänkt mig...

Men jag ropade inte, "Sikta på den billigaste" utan, FENDRA UT ORDENTLIGT! Jag är ovan vi denna båten.

 

Nåväl, att trassla till det i hamnar är en sak, om skepparen är trevlig och erkänner att han eller hon behöver hjälp, så hjälper man gärna till.

 

En annan historia:

Lindholmen, en naturhamn väster om Hälsö i Öckerö kommun. Ganska mycket båtar i viken.

En större snipa kommer in, skepparen pratar högt om att "någon" tagit "hans plats"...

En annan båtägare frågar försynt om det är snipägaren som även äger Lindholmen... men han blir avsnäst med ett nekande svar och nån svordom.

 

Snipan skall vändas 180grader inne i den smala viken, ingen förstår varför, och den skall tydligen läggas med aktern mot vinden. En del ankarlinor och förtöjda gummibåtar, liksom snipans medföljande släpdinge trasslar till den rätt så ordentligt.

 

Jag står på akterdäck, och av snipskepparen blir jag bryskt kommenderad att hålla i en tunn 8mm taggig nylonlina. Jag får inga fler instruktioner, men av ren självbevarelsedrift matar jag ut linan allteftersom snipan försvinner bort i från mig.

Snipan förtöjs en bit bort, skeppare och dennes fördäckslast börjar att slå i bergsdubbar och tar sedan hand om akterförtöjning och släpdingen.

När de sedan börjar koka kaffe undrar jag litet småtyket, vad fasiken jag skall göra med "tvättsträcket" jag fortfarande håller i min hand, med följdfrågan om jag skall "binda fast" detta "snöre" i min akterpollare eller i land?

Och naturligtvis får jag ett svar, ungefär:

"Det förstår du väl, din dumme djävul, att den skall du förtöja i land"

Då droppar jag linan i vattnet samtidigt som jag uppmanar snipans skeppare att sälja båten och köpa en hammock istället, eftersom dessa också gungar men på ett mer kontrollerat sätt än en båt.

Sådan är jag!

Men väl medveten om att så som man behandlar andra människor blir man behandlad själv.

Men att utan större anledning börja bära sig illa åt redan på ingång till en naturhamn blir sällan bra, snipan låg inte kvar över natten.

Var det Ferlin som en gång sade "Det är synd om människorna"?

 

Av alla historier man samlat på sig är 90% positiva, och återstående är motsatsen, men det är ofta de otrevliga och jobbiga man minns bäst.

[Caribic410 757]

hmmmm. Jag brukar fråga, när jag tar emot ett snöre, om jag ska knyta fast, dra igenom något och tillbaka?... ibland blir svaret. "Kan du hålla en stund, ska bara, så tar jag tampen strax?"...

Verkar ju inte som en fungerande taktik att be om hjälp på ett aggressivt sätt, fast sinnet funkar väl ungefär som ett paraply..

[Thallatha 867]

Vet inte om det här är en skröna men den kanske passar in här.

 

 

Intensivt draggande efter motorn vidtog men den ville inte fastna trots att killarna hade bra koordinater på var den sjönk. Byns dykare tillkallades och efter en stund försvann han under ytan med ett rep i handen. Det tog inte länge innan grodmannen dök upp och meddelade att repet satt fast i en motor. Bara att fira upp.

 

 

Smögens Ljugarbänk kallas Snusfronten - av en för mig okänd anledning - men kan ju alltid gissa.

 

 

En gammal bild från hur det såg ut vid Smögenbryggan förr. Snusfronten ligger där den ljusgröna strecken visar

 

 

 

I dag ser det ut så här på samma avsnitt på Smögenbryggan

 

 

 

Och det hela sett från Kleven. På bilden syns till vänster en fiskebåtsliknande sak. De är Färjan Ägir som jag var "hoppilandkalle" på sommrana 1967 och -68. Men då la vi till vid snusfronten.

 

Fadderullan.

 

Det är kanske tur att du inte satt på snusfronten bland en massa gamla fiskargubbar och berättade din historia. Då hade det kanske gått för dig som för min jobbarkompis Sten-Erik som var barnfödd mitt inne på bonnalandet. Munkedal heter samhället han kom från.

 

Vi jobbade på en liten elfirma, som hade sina lokaler nere vid Gravarnes hamn. Skall man förklara exakt var verkstaden låg, för de som är kända i Kungshamn, så låg elfirman där idag ICA-affären "Skeppet" har sin charkdisk.

 

Varje Fredag var vikt åt att jobba på fiskebåtar. En återkommande arbetsuppgift var att skifta glaset i fiskelanternan från rött till grön och vise versa vid övergångarna mellan trål- och garnfiske på fiskebåten "Spero".

 

http://www.smogen.com/default.asp?ID=966

 

Vid ett tillfälle var det Sten-Erik som skulle byta glaset. Han plockade med sig allt han behövde för att byta glaset och satte sig i båtsmansstolen och sa till bröderna Alfons och Martin Bengtsson, som ägde "Spero; "Nu kan ni fira upp mig"

 

Alfons och Martin var ju lite speciella, som nästan varenda fiskare - tom alla skärgårdsbor. Sten-Erik blev i det närmaste idiotförklarad. Man hissar ju upp och firar ner. 

 

 

Sten-Erik är den glade mannen i dörröppningen - närmare 20 år efter historien på Speo. Han som sitter kan vi inte räkna - han är seglare.

 

Sten-Erik var minst lika glad när han berättad att Alfons och Martin i det närmaste gått i taket pga det felaktiga språkbruket. Han var en "spelevink" - fast en väldigt snäll och vänlig "spelevink".

 

 

 

 

Redigerad 14 Januari , 2016 av Thallatha

[Ove-T 292]

En gång i hamnen på Smögen. Det kommer in en ganska stor segelbåt med 5-6 killar i sina bästa år. Båten har ankarspel i fören med kätting, troligen tänkte man ankra med aktern mot bryggan. Båten ligger still, en man vid ankarspelet börjar köra ut ankaret med kätting, det är ca 9-10 m djupt på platsen. När han har kört ut sådär 40-50 m kätting ropar han till den som står till rors. Är det så dj-la djupt här. 

 

Hälsningar Ove

Redigerad 14 Januari , 2016 av Ove-T

[Thallatha 867]

En gång i hamnen på Smögen. Det kommer in en ganska stor segelbåt med 5-6 killar i sina bästa år. Båten har ankarspel i fören med kätting, troligen tänkte man ankra med aktern mot bryggan. En man vid ankarspelet börjar köra ut ankaret med kätting, det är ca 9-10 m djupt på platsen. När han har kört ut sådär 40-50 m kätting ropar han till den som står till rors. Är det så dj-la djupt här. 

 

Hälsningar Ove

 

De första 20 åren av mitt seglarliv använde jag bara draggar - som ju är ganska vanligt i Bohuslän.

 

Under hela 1980-talet hade jag båt ihop med en kompis. Han hade haft båten ett par veckor och jag skulle ta över den en söndagseftermiddag för vår semestersegling. 

 

När vi kom ner till båten talade kompisen om att han dagen innan fastnat med ett fly, troligtvis i nån spricka i berget. Det var omöjligt att få upp - till att börja med. Rätt vad det var släppte draggen och när den kom upp fanns det bara tre flyn kvar. Affärerna var stängda och vi hade tänkt ge oss av innan kvällen.

 

Åkte till Börje Larsson, Mästerlots och grodman och frågade om han hade något ankare till salu. Nej han hade dåligt med den varan, men jag fick vad han hade. Det var ju bättre med några små än inga alls. Det största var ett  CQR på 6-7 kg. Just det ankaret kan skönjas på peket till vänster på bilden nedan.

 

 

Sen fick jag ytterligare fyra små plåtankare av olika typer. Alla hade en ganska lång avskuren lina och i några fall även en kättingstump. Börje fick ofta dyka i Smögenhamnen av olika anledningar och det var inte ovanligt att han hittade ankare som fastnat i nåt och där man helt sonika skurit av ankarlinan. Betalade 100 kr för alla fem. Katalogpriset för CQR-ankaret låg då på 5-600 kr.

 

CQR-ankaret hade jag sen som ankare på peket på min havsfidra.

Redigerad 14 Januari , 2016 av Thallatha

[uaedav 5]

En söndag morgon för många år sedan låg vi i en naturhamn. Det var så där skönt som det bara kan vara ibland. Så hör vi en båtmotor som närmar sig och någon som börjar ropa. Jag tar mig upp ur kojen för att ta reda på vad som är på gång - det vill säkert fråga hur djupt det är eller så...

 

In kommer en motorbåt med stor snurra på aktern och två äldre män i. En hojtar och frågar om det kan fä komma upp jämsides. Jag undrar som är på gång för det finns gott om plats men jag tar fram några fendrar.

 

De har tappat sin position och behöver hjälp med det. Inget konstigt med det för det är gott om småskär och lätt ta fel. Jag ber dem ta fram sjökortet så ska jag visa.

 

Njaä... Det är så att de har inget sjökort ....

 

OK, det känner väl till skärgården så...  Jag tar fram mitt kort och visar.

 

Oj f-n utbrister den andra mannen i båten. Vilken tur att vi vände. Vi var ju på väg till Finland.

 

Jag hör efter vart de ska och de uppger en ö som ligger ca 15 M bort. Jag föreslår att de ska gå rakt söderut genom sundet och sedan träffar de på farleden och utprickningen och kan följa den.

 

Åt vilket håll är söder?

 

Men ni har väl kompass?

 

Näää, den ligger hemma under sängen

 

De tackar för hjälpen men så frågar de var man kan köpa bränsle, det börjar bli torrt i tanken.

 

Jag meddelar att närmaste sjömack ligger 20 M bort och utan sjökort och kompass så ska man nog inte försöka...

 

De drar iväg.  Jag var på väg att förslå att de kanske kunde köra på andedräkten. De ångorna var väl så brännbara.  Hur är det man säger: Gud håller sin hand över fulla och dårar

 

 

[Caribic410 757]

En båt på vår klubgholme släppte i förankaret och backade in.

Nån stund senare draggade båten, det är dybotten med enormt grepp där problemet snarare brukar vara att få upp ankaret.

 

Dom paddlade ut för att försöka lyfta men det gick inte.

Dom körde ut och när dom lyfte upp ankaret hade dom en sten 60-70 cm i diameter.

Det räckte inte att gunga på ankaret, en fick hålla emot medan en anna fick peta rejält med olika redskap.

 

Gör om den!!!

Trevlig havtimme var det.

 

[Georg_Ohm 4 832]

Ankare och Smögen....

Det är nog omkring 10 år sedan nu.

Vi hade legat vid smögenbryggan ungefär där den blir som bredast, där det liksom finns en bassäng innan för själva bryggan, säkerligen har denna del något lokalat namn jag inte känner till....

Iallafall så lät jag som vanligt ankarspelet dra båten baklänges ut med motorn i friläge på tomgång. När ankarbandet blev vertikalt gick det väldigt tungt och stäven höjde sig... Jäklar, nu sitter vi fast, tänkte jag, men det gick långsamt uppåt, och döm om min förvåning då jag såg vad som satt fast i min brucekopia... En blymantlad elkabel, typ telefonkabel eller liknande... Jag bad besättningen att diskret spana efter "Ankring förbjuden-skyltar" men sådana syntes inte till... Och så vitt jag vet går det fortfarande att ringa till Smögen, det finns el i eluttagen och man har väl också internetanslutning... Måhända var det en gammal bortkopplad kabel jag fick upp.

 

Samma båt, samma ankare, en annan ö, möjligen heter den ön också Lindholmen, men vid Brofjordens inlopp, det står en inseglingsfyr på berget där iallafall.

Där gick det också tungt att få upp ankaret, det var rätt grunt och dyig botten, då satt det en stor sten fastkilad i ankaret. Kunde inte få loss den, så den fick åka med till Malmön, inre hamnen där innanför Kalven.

Där fick vi hjälp med akterförtöjning i en rätt så stor norsk flybridgebåt.

Jag lyckades med viss möda få upp ankare med band och sten på kajen, och fick låna ett järnspett och en kofot av en kille i en sjöbod, och med hans och norrmanen i flybridgebåten lyckades vi med viss möda bända loss stenen. Stenen lämnades på kajskoningen, och sommaren därefter låg den kvar, men i somras var den borta.

 

Vi kan hålla oss kvar i dessa farvatten... Utanför Kornöarna ligger en grupp med småöar som heter Brandskären, detta är litet söder om Brofjordens insegling.

Jag har aldrig riktigt förstått det fina med denna ögrupp, kanske mest för att det varit skitväder då jag hamnat där... Nåväl, vi hade sällskap med svågern och svägerskan som på denna tid hade en större norsk snipa. Sjörapporten kl 21.50 lovade syd till sydvästlig kuling under senare delen av natten. Svåger, jag och någon mer båtägare fixade avhåll, extra ankare roddes ut, och möjligen kan stenhuggarna på Malmön fört mer oväsen då stenhuggerierna var aktiva eftersom bergkilar slogs ner litet varstans. Molnen tornade upp sig och blev mer hotfulla samtidigt som skymningen föll.

Då kommer det fram ytterligare en båtägare som skrattade åt oss och all den spagetti med linor vi lade ut kors och tvärs, han sade väl ungefär att man alltid ligger tryggt i dessa vikar...

Det finns ett bra uttryck, eller talessätt, "Skrattar bäst som skrattar sist" för nån gång på småtimmarna hade det blåst upp ordentligt och vinden var nog mer på sydosten, vilket är ovanligt i Bohuslän under sommaren. Det var en viss aktivitet på berget, den tidigare skrattande killen, hade nu lätt att hålla sig för skratt. Hans ankare hade draggat, och en av hans förförtöjningar hade släppt. Båten högg i berget.... Dessutom hade han halkat eller snubblat nånstans och slagit sig illa med bland annat en sårskada i ansiktet, som borde sutureras. Mitt extraankare gjorde ingen nytta så det lånades ut, någon drog en lång lina till en fast bergdubbe och förtöjdes där.

Så småning om fick vi upp en lampa och en förbandslåda på berget, omplåstring med 3M Scotch högkvaitativa eltape fixades i all hast.

När denna dramatik tog slut och solen började gå upp, ja då mojnade det på bara något tiotal minuter... Vi erbjöd den skadade killen skjuts eller assistans in till Lysekil under morgonen, men han tackade nej, och han var i stånd att klara det själv.

 

Hållö, ligger också i närheten.

Hållö är en underbar ö, väster om Smögen och Gravarne, geologiskt intressant och med en fin fyr.

Jättefina bad finns det också.

Hållö har en liten hamnholme eller kalv som då bildar en kilformad hamn med en väldigt grund lagunformad bassäng längst in. Där låg vi tillsammans med ett flertal andra båtar. Lagunen ser grundare ut än vad den är, men det funkar inte att ligga med en kölbåt där.

Inloppet är kanske inte direkt svårnavigerat, men det gäller att veta vad man gör när man går in där. Det finns målade ensmärken, flu-or, på berget. Men det händer att bad-folket lägger sina badhandukar på tork på berghällen så man kan bli förvirrad. Men om man följer ett stråk av vit snäckskalssand på botten kommer man in rätt.

 

Det gjorde inte den tyska besättningen på en svenskflaggad hyrbåt.

Ja detta var inga amatörer, dom kunde segla, dom hade en bra båt och trots att allt gick fel var ordningen och disciplinen ypperlig ombord.

Men dom kom fel, dom kom för långt västerut, mot hamnholmen/kalven. Där finns det nästan som en stengrdesgård på botten. Om man snorklar här finner man en fin färgkarta av Internationals och Hempels mest populära bottenfärgskolörer...

 

Till slut var båten fångad innanför denna gärdesgård. Många försök gjordes att kränga ned båten, men det var en stor båt, kanske 40 fot, med si så där en masthöjd på 12-15 meter, med tredubbla spridare.. Jag var delaktig i att få en lina i storfallet och in till land, några killar i en styrpulpetbåt fick också i en lina i ett fall och försökte kränga segelbåten genom att bogsera den sidledes i ett annat storfall. Det gick bra så länge deras utombordare gick, men när den dog åkte styrpulpetbåten baklänges mot segelbåtens bordläggning med en väldig fart... Den tyske skepparen avböjde vänligt men väldigt tydligt alla förslag om att kalla på hjälp med VHF eller mobiltelefon.

 

Men ju längre tiden gick, kom båten mer och mer fel, möjligen sjönk vattnet undan en del också. En familj med en Gullhomenssnipa försökte att bogsera haveristen av grundet. Gullholmensniporna är på 21 fot och har vanligtvis en MD2:a ståendes i sittbrunnen... Nej det behövdes mer styrka. Vår gannbåt var en sådan där norskbyggd Sandvik 945, den låg bra till för ett räddningsuppdrag, ägaren, jag och en kille från en Olsson 88 gjorde oss beredda att backa ur hamnen för att hjäpa till, men då hade någon kontaktat en lotsbåt från Brofjorden och Scanraff (nu är det väl Preemraff?). När den kom in fick den en lättare grundkänning, men man lyckades få över en lina, och backande lyckades man då få loss haveristen, som studsade över ytterligare ett halvdussin stenar innan dom kunde bogsera in honom till Smögen, troligtvis till något varv där.

Det som hade börjat som en mindre grundstötning, typ lagom "kvällsunderhållning" blev pinsamt, ungefär som när Basil Fawlty i "Pang i bygget" skall försöka att korrigera sitt första misstag, då skapar han nya misstag och missförstånd med kaos. När man tror att nu kan det inte bli värre, då blir det det. Nu var det ju inga personskador, och båten höll säkert också.

 

Vanligvis blir fritidsbåtägare förbannade då någon annan drar upp deras dragg.

Detta hände sig en blåsig och regnig julidag på Bassholmen inne i strömmarna.

Här ligger man under högsäsong förtöjd på traditionellt sätt med fören mot bryggan, och eget ankare akterut.

Bara det att hållbotten för ankare är dålig, här är det sådan där lågviskös "vällinglera" på botten.

Dessutom är det en muddrad farled omkring 25-30 meter från bryggan, denna har en flack slänt där det grundar upp snabbt. Det gäller att ankra en bit ut i farleden och låta ankaret ploga sig fast i slänten.

 

Nåväl, denna dag hade SMHI kulingvarnat, så alla låg och tryckte, ingen flyttade på sig, men det fanns ändå en, kanske två platser vid bryggan.

Då kommer det en segelbåt seglandes med fulla ställ inne i den krokiga farleden, det gippades och stagvändes med stor precision, det visade sig att det var en kappseglingsutrustad Albinbåt, vad heter dom? Sirius, eller nåt sånt? Och det var fyra tjejer, i 25-30 årsåldern ombord.

 

Så såg dom den lediga platsen, vände upp mot vinden för att riva ned seglen och glida in på platsen, ja det var tanken. Men här är det strömt, väldigt strömt, och så kom det en vidby som tog tag i en flik av storen, som då vred båten ur kurs, samtidigt som rorsman hade släppt på anakrlinan, en bit iallafall. Deras ankare fastnade väl i tre eller fyra andra ankarlinor, och då så många andra båtar förlorade akterfästet tog vinden och kanske strömmen även dessa, så helt plötsligt låg det omkring 15-20 båtar på diagonalen mot bryggan, och naturligtvis var det en liten båt som kom i kläm, en Albin- eller Karskronavigg...

 

Jag tror att om det varit ett gäng grabbar som gjort detta hade det blivit ett himla liv, nu togs det med fattning, det skrattades och man log. Det utbröt ganska mycket aktivitet på bryggan, och flera hjäpte till att förska att ro ut nya ankare. Även jag, men insåg snabbt att det är svårt att ro ut ankare i blåst och strömt vatten, varvid den lilla Hondan startades...

Jodå tjejerna kom in till bryggan så småningom, det visade sig också att dom tidigare på dagen fått motorproblem, som skulle egentligen gått in till Lysekil, men hade inte funnit någon plats där de kunde segla in, det var ju trångt där också.

[fredriklindell 109]

Själv lyfte jag upp en grekisk hamnbryggas ankarkätting i höstas (med framgång och räddat ankare).

 

Det var tungt det. Publiken var stor och nyfiken men fick inte skrocka.

[Thallatha 867]

Ankare och Smögen....

Det är nog omkring 10 år sedan nu.

Vi hade legat vid smögenbryggan ungefär där den blir som bredast, där det liksom finns en bassäng innan för själva bryggan, säkerligen har denna del något lokalat namn jag inte känner till....

 

 

 

Det finns tom två sådana små bassänger i Smögenhamnen.

 

Nu har jag, från två oberoende källor inhämtat uppgifter om vad "bassängerna" heter.

 

 

Den västligaste, inom den bruna cirkeln kallas, "Vansvik" och den andra,östligaste, inom den röda cirkeln, kallas "Kilen".

 

En av de källorna jag pratade vid var en gammal plåtslagare som hade sin verkstad precis öster om den bassängen som kallas "Kilen". Verkstaden är den stora byggnad till höger i bild, som hamnat inom cirkeln. Hans bror, som är född på Smögen men bott i Gravarne/Kungshamn större delen av livet, tog sig namnet Vansvik (hette innan Andersson)

 

Det går ju en del kablar över Smögenhamnen, både elkablar och telekablar.

 

Den nya HSP-kabel som matar Kleven (ön som utgör södra sidan av Smögenhamnen) går över just vid "Kilen". Det borde sitta en skyllt på avloppspumpstationen på insidan "Kilen. En liten röd sjöbodsliknande byggnad. Om det sitter en skyllt, så har jag själv, tillsammans med min lagkompis satt upp den. Tycker jag har en minnesbild av det.

 

Nu är det ju ingen större risk att man skall fastna i just den kabeln med ett fritidsbåtsankare, då den ligger i ett mycket kraftigt plaströr med stor diameter (25 cm ungefär) och plaströret är nedspolat i botten. 

 

Var den gamla kabeln eller möjligtvis kablarna går kommer jag inte ihåg.

 

Högspänningskabeln las ner nån gång mellan 1985 - 1988. HSP-kabeln är den orange linjen och den är skarvad där den slutar en bit upp på land. Den dan jag och min lagkompis Gunolf skarvade kabeln pryade min äldsta dotter på elverket. 

Redigerad 16 Januari , 2016 av Thallatha

[Thallatha 867]

Vi kan hålla oss kvar i dessa farvatten... Utanför Kornöarna ligger en grupp med småöar som heter Brandskären, detta är litet söder om Brofjordens insegling.

Jag har aldrig riktigt förstått det fina med denna ögrupp, kanske mest för att det varit skitväder då jag hamnat där... 

 

Brandskär är väl fint - förstår inte att du kan tycka annat. Har visserligen bara legat där en gång själv över natten. Det är ju ganska nära hemmahamnen.

 

Det finns ju många fina ställen på skären i söder. På flera av dem är det ju fågelskyddsområde och landstigningsförbud under sommaren.

Redigerad 16 Januari , 2016 av Thallatha

[Thallatha 867]

Hållö, ligger också i närheten.

Hållö är en underbar ö, väster om Smögen och Gravarne, geologiskt intressant och med en fin fyr.

Jättefina bad finns det också.

Hållö har en liten hamnholme eller kalv som då bildar en kilformad hamn med en väldigt grund lagunformad bassäng längst in. Där låg vi tillsammans med ett flertal andra båtar. Lagunen ser grundare ut än vad den är, men det funkar inte att ligga med en kölbåt där

 

 

 

Hållö Hamn 3 december 2014

 

 

 

Oktober 2015. Inloppet är nu prickat.Förr brukade man gå efter den vita sanden på botten.

 

Vid ett besök i somras, var vattnet så lågt att jag inte kunde lägga mig vid stenbryggan i norra änden på ön som jag brukar. Gick in i Hållö Hamn och fick, mot all förmodan, en plats längs berget, mitt emot det Georg_Ohm kallar Lagunen. 

 

Det låg en båt med akterankare på andra sidan och sen kom det in en annan båt och skulle lägga sig utanpå den första. Fick kölen på fel sida om den första båtens ankarlina och till slut även kölen på andra sidan den bergsrygg som sticker ut. Sen blev det en cirkus utan lite innan vi med gemensamma krafter fick loss den båten. Dessutom kom det ett antal nya båtar under tiden.

 

Jag som har en livlig konstruktiv fantasi, funderade när jag satt i sittbrunnen och väntade på att barn och barnbarn skulle komma tillbaka från sin rundvandring på ön, vad lite dynamit och en grävskopa skulle kunna åstadkomma. Spränga bort några klackar som sticker ut och grundet i inloppet till Lagunen. Sen låta grävskopan gräva bort allt mudder i "lagunen" och all sprängsten.Sen lite träavbärare och lite smala bryggor. Vilken fin hamn det skulle kunna bli, för dubbelt så många båtar.

 

Å vilken hamnavgift man kunde plocka ut från varje båt.

 

Förlåt - tänkte inte på det - det skulle man aldrig få tillstånd till.

 

Nej - Hållö hamn är nog ett "förbjudet område" för mig under Högsäsong. 

Redigerad 16 Januari , 2016 av Thallatha

[Georg_Ohm 4 832]

Ja det har blivit mycket tryckimpregnerat virke i de nya och nyrenoverade bryggorna.

Jag gissar att det kan bero på vandrarhemmets och bröllopskapellets tillblivelse och uppbyggnad.

 

"Lagunen" ser man inloppet på till vänster framför arbetsbåten, och hitom gångbron på Thallathas nedersta bild här ovanför.

Och på den översta bilden ser man "lagunen" i mitten, litet till höger, och kan skymta inloppet, där tyskarna fastnade.

 

Om man skall dit in så blir det ju en 90 graders sväng efter den numera prickade farleden.

Det var i vattnen mellan den nuvarande röda pricken och berget som den tyska besättnings fastnade x flera den där kvällen.

 

Ja den utprickningen känns ju inte onödig på något vis, samtidigt som nu denna hamn blivit alltför tillgänglig.

 

Jag fick för övrigt ett e-brev från en avlägsen bekant (som läst här) och som hade sin båt ungefär där Thallathas båt ligger på bilderna, han berättade att man senare konstaterade en skada på rodret på haveristen, vilket innebar att man bara kunde svänga åt ena hållet. Och det var det som gjorde att skepparen hade gått med på att begära assistans.

 

Dynamit är bra!

Bör finnas med i alla fritidsbåtar!

Man vad jag förstår kan det under vissa omständigheter orsaka hörselskador, och det kan bli rätt så stökigt om man använder dynamit inomhus, så undvik det.

 

På svärföräldrarnas landställe på Tjörn, så "sprängde" vi stora kombarrisar genom att borra ett hål med en stor Hilti, och sedan hälla ned nån kemisk sörja som expanderade och spräckte blocket.

Möjligen kunde man använda sådant då man tycker att den bohusländska graniten stundtals är direkt felkonstruerad.

 

Redigerad 17 Januari , 2016 av Georg_Ohm

[Georg_Ohm 4 832]

Hiltin

 

 

Så här ser en slagborrmaskin av fabrikat Hilti ut.

 

Litet nordväst om Hunnebostrand i Bohuslän ligger det en, eller egentligen minst två hopvuxna ögrupper som delvis felaktigt kallas för "Huöarna".'

I norra delen av dessa ligger bland andra även Alvö. Alvö är ett geologiskt skyddat område då det finns en stor mängd jättegrytor där. Ni vet sådan där stora (eller små) utgröpningar i berget som bildades då inlandsisen smälte undan och små löpstenar gröpte ur berget.

Jättegrytorna kallas i Bohuslän (och kanske även i andra landskap) för "Hin Håles spis" då det var Djävulen som eldade under och kokade sin mat här, och det vet ju alla att det är ju alldeles sant! 

Hin Håles häst skapade även plogfåror i norra Bohuslän, men det är en helt annan historia, ryktas det.

 

Nåväl...

En väldigt fin dag i början av semestersäsongen, detta kan ha varit 2000, eller 2001. Vi hade startat tidigt fredagen innan semesterveckan från dåvarande hemmahamnen, Sunna på Tjörn, och redan på söndagen var vi på Alvö, som första båt den dagen. Barnen höll på med kartografiska utmätningar av området i lillbåten utrustade med en redan då antik handhållen gps-mottagare och hemmagjort handlod.

 

In kommer ett par i pensionsåldern i en robust snipa på runt 26 fot, man hejade glatt och gick in i den lilla viken på öns norra sida, mot berget där och ankrade upp.

Men tydligen så räckte inte SXK´s fasta bergdubbar till, varför skepparen drog upp en förlängningssladd i land, samt en större slagborrmaskin, en Hilti.

Sedan frågade han oss om vi misstyckte om han startade motorn för en kort stund, men det gjorde vi inte. Troligtvis hade han en 240 volts generator kopplad till maskinen. Sagt och gjort, maskin på, Hiltin kopplades in och hål borrades i berget samtidigt som frun kylde borren med vatten ur en dunk med pip på. När han var klar undrade han om vi låg bra och behövde några hål i berget, men nej tack det behövde vi inte...

Jag ställde inga frågor, men det kanske var så att denna man på något vis hade tillstånd att borra hål i berget och slå ner nya bergsdubbar...?? i ett geologiskt naturreservat.

Eller så var det så att redan fjärrvärmechefen, Hin Håle använde en större Hilti då han skapade jättegrytorna...?

 

I SXKs tidskrift kunde man för många år sedan läsa om gubbarna som hade en Cobra med sig ombord, ja ingen orm, utan en bensindriven bergborrmaskin i en tung plywoodlåda, inköpt på överskottslagret då man skrotade försvarsmakten... Tja en Hilti eller Cobra, typ "bra att ha ombord".

 

Redigerad 17 Januari , 2016 av Georg_Ohm

[Eld- 548]

En Cobra brukar vara svårstartad i vanliga fall. Jag vågar inte tänka på hur det skulle vara att försöka få igång den när den legat i en båt... Helt galen konstruktion med rörligt topplock och därmed varierande kompression. Men visst... den blev ju "lätt".

[Thallatha 867]

En Cobra brukar vara svårstartad i vanliga fall. Jag vågar inte tänka på hur det skulle vara att försöka få igång den när den legat i en båt... Helt galen konstruktion med rörligt topplock och därmed varierande kompression. Men visst... den blev ju "lätt".

 

 

Lätt och lätt.

 

Vår grovarbetare på elverket, allmänt kallad REIS, brukade alltid säga "Liten börda tynger lång väg"

 

Har man burit en Cobra eller en Pionjär Bergborrmaskin på axeln en hel arbetsdag i de väglösa bohuslänska bergen, så är väl inte ordet lätt, det första man tänker på.

 

För REIS, så startade den alltid, men han hade ju sina små knep. För en annan kunde det va en ojämn kamp att få igång dem till att börja med, men man lärde sig efter hand.

 

Såna  maskiner är  personligheter, med sina små egenheter.

 

Jag var på Bårholmen, vid  Henån i somras och tittade efter de bergöglor jag var med och borrade i för hand, under mina scout år och scoutläger där med Elida. Konstaterade att de hade kompletterats med flera. Fast man hade säkert fuskat och borrat hålen med maskin.

 

[Thallatha 867]

Ja det har blivit mycket tryckimpregnerat virke i de nya och nyrenoverade bryggorna.

Jag gissar att det kan bero på vandrarhemmets och bröllopskapellets tillblivelse och uppbyggnad.

 

 

Jo - vandrarhemmet har byggt en del bryggor och även en spång från sin brygga upp till vandrarhemmet. Många av gästerna är ju handikappade när det gäller kunskapen att kunna gå i berg.

 

 

Jag är ju med i ett gäng pensionärer, från föreningar på Smögen som har egna föreningslokaler, som jobbar med fastighetsunderhåll mm. Det är åtta fastigheter plus lite till som vi jobbar med varje onsdag förmiddag. Kapellet på Hållö är ett av objekten. Hela våren var vi jag på Hållö för att dra fram ledningar och installera vattentoaletter för kapellet och fyrföreningens räkning, plus en hel del kringjobb.

 

Eftersom jag i regel alltid har båten i sjön fick jag sköta transporterna. De allra sista eftersläpande arbetena gjorde jag själv. Jag var på Hållö en lördag. Det kom ett ungt par som skulle gifta sig i kapellet, några veckor senare. Deras största bekymmer var brudens far, som satt i rullstol. Hållö är ju knappast rullatorvänligt. 

 

Det skulle gått en träspång från passagerabåtarnas bryggor, förbi fyren och till vandrahemmet. Fast det hade ju gått att förbättra befintlig väg en aning, med lite skärv och krossgrus. Men det är mycket jobb när allt skall köras för hand.

[Thallatha 867]

 

Dynamit är bra!

Bör finnas med i alla fritidsbåtar!

Man vad jag förstår kan det under vissa omständigheter orsaka hörselskador, och det kan bli rätt så stökigt om man använder dynamit inomhus, så undvik det.

 

På svärföräldrarnas landställe på Tjörn, så "sprängde" vi stora kombarrisar genom att borra ett hål med en stor Hilti, och sedan hälla ned nån kemisk sörja som expanderade och spräckte blocket.

Möjligen kunde man använda sådant då man tycker att den bohusländska graniten stundtals är direkt felkonstruerad.

 

 

Snigeldynamit är inte så dumt. Man borrar hål och laddar på fredag och på måndag morgon har det smullit klart.

 

Fast det är ju inte direkt gratis. Har använt det några enstaka gånger när man behöver ett hål för ett kabelskåp eller ett gatubelysningsfundament intill en fin mur.

 

Har man inte tid att vänta finns det ju bergkilar.

 

När jag fick mitt avlopp på "sommarstugan" utdömt, kilade jag upp en rörgrav runt en smal klyfta i berget. De 17 metrarna tog sin rundliga tid och det gick ett antal borr till Hiltin. De är heller inte gratis. 550 kr/st på Järnaffären i Kungshamn. 770 Kr/st på Täby Järn och 1295 kr/st på Hiltibutiken i Solna. Som tur var hade den sistnämnda butiken bara ett 20 mm borr hemma. 

 

 

Sån där vanlig dynamit ger ju bättre "rand" efter sig.

 

Min morfar som jobbat en del som stenhuggare, hade fått för sig att spränga ut en källare under huset. Han hade handborrat och sprängt i källaren i flera år. Min mormor gillade det inte och han hade lovat att inte spränga mer.

 

Han hade dock borrat för en sista salva. När min mormor åkte över dagen till sin mamma i Hunnebostrand, laddade morfar. Han fick ett par dynamitgubbar över, så han stoppade i dem också. Den salvan gick mycket snett. En av stenarna gick upp och lyfte en hörnet på huset. Min mamma som var tonåring då, var på övervåningen och kunde inte komma ut för att dörrarna inte gick att öppna.

 

Morfar lär ha kämpat en hel del med släggor och spett, för att få bort stenen, så att huset sjönk tillbaka till ursprungligt läge. Det stod dock helt klart för min mormor vad som hänt när hon kom hem. En ganska stukad make, en mycket arg dotter, spruckna tapeter, trasigt porslin i skåpen mm mm.

 

Morfar sprängde aldrig mer efter den salvan, mest troligtvis pga salvan han fick från sin fru. 

[Baltico 2]

Härligt med lite roliga historier i vinterkylan!

 

Här kommer ett bidrag där jag själv spelade huvudrollen.

 

Klockan var 09:00, vi hade precis lagt ut från ett fint ställe utanför Lådna och solen sken från klarblå himmel. Det blåste väl ungefär 1-2 m/s. Släpjollarna hängde tajt i aktern och det var dags att släppa ut dom på lagom avstånd. Dottern tog ratten i ca 2-3 knop medans jag gick ut på akterdäcket. Lilla "Gulan" gick bra. Men den andra jollen som är en rib med motor och väger väl ca 90 kg gick tyvärr inte fullt så bra.. Någon ( :-)  ) hade släppt draglinan från akterknapen vilket jag märkte när det var ca 5m lina kvar. Ribben låg helt stilla och flöt medans jag gjorde allt jag kunde för att få tag på linan innan den försvann över bord. Om jag inte lyckades i tid skulle det ju bli en smärre katastrof!! En jolle som ligger helt still, inte i vägen för någon, behöva Vända stora båten och ta fram båtshaken för att fiska upp linan igen! Fick ju bara inte hända! Så jag greppade så klart linan som löpte fint i handen en tre-fyra meter innan jag fick med mig Ribben och hade lagt en åtta på knapen. BRA JOBBAT!! När lyckan hade lagt sig och vi nåt marschfart började det klia lite i höger-näven. Tittade lite på handens insida som då var ungefär lika vit som det är utanför våra fönster idag. Och ondare och ondare gjorde det.. Efter ca 20 min är vi framme vid Möja Ström. Ett relativt smalt sund med bebyggelse på båda sidor. Nu har sonen 10 år tagit raten sen en stund tillbaka, och jag står bredvid. Det värker nu nåt över-j-vligt i handen! Då kommer jag på super-ide´n! I kylen har jag ett par kalla Åbro! Kilar ner och hämtar den första. Håller den hårt i handen och den kyler helt underbart! Snurrar den lite så att kalla sidan alltid är inåt handen. Åbro nr två ställer jag på ruffluckan väl synlig och åtkomlig när det är dags att byta. Då möter vi en polisbåt i sundet. Inget konstigt med det. Vi håller oss åt styrbord, farten är väl 3-4 knop och klockan är nu ca 9:30. När Polisbåten är tvärs babord slår den först stopp i maskin, sen lägger den i backen!? -"Pappa, Polisbåten backar, ska jag gå mer åt styrbord?" -Ehh... ja gör det... Efter ett litet tag avbyts den något märkliga manövern och allt återgår till det normala. -"Skumt säger jag lite högt för mig själv. _"Tycker du? säger då min 14-åriga dotter. "-Ser kanske inte så där jätte-bra ut att stå med en öl i handen kl. 09:30 på morgonen medans ett litet barn kör båten i ett smalt sund." "-Hmm...du tänkte så... aj då"   

[Georg_Ohm 4 832]

Nu skall vi se...

Ursäkta Thalattha, jag missade igår din fina flygbild (har du en drönare?) över Smögens hamn.

Det var ganska exakt vid "k" i Vansvik vi låg den gången vi fick en Pb-kabel i brucekopian.

 

Brännskador i händerna, ja det fick lag också i somras, i alla fall i högerhanden.

Jag hade hunden i en 15 m lång spårlina, ja en sån där 8 mm flätad lina dom säljer på Biltema. Vi hade lagt ett personspår över en ö, som hunden följde minutiöst, men så kom vi till en liten vik där några ungdomar körde med en radiostyrd modellbåt, och då drog hunden iväg och skulle jaga båten istället, och jag knep då om linan... Det gjorde ju ont. Det blev en stor och en mindre vätskefylld blåsa i handflatan. Och jag lyckades hålla dessa blåsor intakta till dagen därpå då jag tog emot en kastad förtamp för en yngre barnfamilj som hade litet svårt att komma fram till bryggan. Ja det gör ont!

 

Hundar till sjöss...

En god vän till mig och tillika forna arbetskamrat gillar ordentliga hundar, sådana man kan hålla i manen då åskan går. Hon har haft flera newfoundlandshundar som avlöst varandra.

Dessa hundar väger in i 75-kilosklassen, i alla fall storvuxna hanar.

Newfoundlandshundar hundar har en nedärvd egenskap i DNA eller nån annanstans, dom är specialiserade på livräddning i vatten.

 

Oh, jag glömde visst att berätta att matte bor på Marstrandsön, det var rent hopplöst att promenera med en av dessa hundar utefter västsidans badplatser sommartid.

 

Det var en urtrevlig men väldigt aktiv hane hon hade på sent 1980-tal, han hade även vunnit priser då han plockat upp figuranter ur sjöar, åar, hav och andra vattendrag under tävling.

 

"Människor är landlevade däggdjur, och dom har ingenting i vattnet att göra", tycke den newfoundlandshunden. När han blev äldre så lät han vuxna människor med god simförmåga vara, men barnen skulle absolut upp på land.

 

I alla fall hade man förutom hundar även en mindre öppen "plasteka" med en 9,9 hk Evinrude på akterspegeln. På hemväg efter en badutflykt lade motorn av, och alla startförsök var resultatlösa.

Vad gör man då, jo lägger fast en lina i hundens flytväst och lyfter i denne i Skageracks innanvatten, med löftet att han skall få en hel låda med Mammas Scans köttbullar hemma på Marstrandsön. Jodå han drar båten med tre eller fyra personer i land, nu var det inte så himla långt, det kanske rörde sig om nån halv distans.

 

Väl i hamn hade det blivit en viss uppståndelse, och det bar sig inte bättre än att en lokaljournalist för "Kungälvs Posten", eller möjligen "Bohuslänningen" tog några bilder och skrev några rader till morgondagens upplaga.

 

När man flera år senare skulle namnge en av de stora bogserbåtarna som navigerar i Brofjorden och dess insegling så tänkte man på newfoundlandshunden från Marstrand, bogserbåten döptes nämligen till "BOSS"!

 

Min bäste kompis och barndomsvän har ett sommarställe i Sundsandvik, det ligger i en av de få områden vi i Bohuslän kan kalla för "innerskärgård", det är ett långt vattenområde med flera olika namn, som leder från Gullholmen (eller i alla fall från Ellös) ända till Oddevold, Uddevalla och in i Bäveån. Nåväl...

 

Båt måste man ju ha när man bor i Bohuslän, sade barndomsvännens far.

En Smögen 45.a var lagom, en granne hade en sådan, och den var ju trevlig.

Detta var långt innan man köpte båtar på www.blocket.se, så båtannonserna i länets dagstidningar granskades. Så fick man napp, en ganska ny och välhållen Smögen 45 med en 9,9Hk Evinrude hittades, inne i Kungsbacka, en bit upp i Kungsbackaån.

 

Än sen då... jo, bara det att man inte hade nån dragkrok på bilen, än mindre en båttrailer.

Alltså skall båten transporteras på ett sjömansmässigt sätt hem till mellersta Bohuslän, från norra Halland, på havet!

 

"Avstånd med bil är 119 km. Körtiden är ca 1 tim 23 min" säger en praktisk internetsida som beräknar avstånd mellan olika orter. Det är 64,24 M, men troligtvis bra mycket mer då kompisens far måste runda hela Onsalahalvön, och krångla sig upp genom Göteborgs södra skärgård, Genom Öckerö kommun, Genom Albrekssunds kanal till Marstrand, sedan över Marstransfjorden in "till höger" vid Åstål och hela den dryga vägen upp innanför Tjörn och Orust, för att edan vika av västerut igen och den sista biten fram till Sundsandvik. Tankning av oljeblandad bensin hade företagits på/i  Gottsär, Hinsholmskilen, Källö-Knippla, Marstrand, Stenungsund och Ljungskile. På något ställe hade det inte funnits någon sjömack så det hade blivit en promenad inåt land med tiolitersunkar...

 

Enligt uppgift startade resan 05 en fredag morgon, och man var i hamn mid midnatt på söndagen.

Övernattning hade skett på liggunderlag och sovsäck på durken i båten. Mat hade intagits i samband med tankningen, där det fanns någonting att få, på något ställe hade det bara provianterats glass och kexchoklad... Detta var också innan den tiden då mobiltelefoner var vanliga.

 

Så småningom, några år senare gick även denna motor sönder, och en sådan skitmotor skulle aldrig mer köpas. Så då köptes istället en lätt begagnad Johnson på 9,9 Hk på känd båtbutik inne på Henån. Johnson tillverkade minsann väldigt bra utombordare, enligt denne skeppare...

 

Eninruden på Marstrand hade fått fel på kylvattenimpellern, så den gick varm och topplocket blev skevt. Men en snickare på samma ö slipade till detta topplock i en bandslipmaskin så den motorn återupplivades. För några år sedan besökte jag Sundsandvik, då jag ledsagade min gamla mor till en begravning av en gammal bekant (för övrigt gemensam bekant med kompisens far) i närbelägen kyrka. Passade då på att besöka kompisens sommarställe, och den gamla Eninruden hängde kvar inne i sjöboden...

 

Detta om brännskador, newfoundlandshundar, evinrudar och långresor till sjöss....

 

-Jag tycker för övrigt att Smögen 45an har för liten bärighet akterut, mer roddbåt egentligen då den släpper vattnet fint, men som snurrebåt eller långfärdsbåt hade jag nog valt nånting annat, kanske en segelflotte av papyrus...

Redigerad 18 Januari , 2016 av Georg_Ohm