Kockjungman 14

[utsegla 6]

När jag slutade sjuan skulle jag börja på Hawila. Skulle fylla 14 år i december. Det fanns inga andra alternativ Pappa ägde båten. En syssling jobbade på Hawila och fick sluta när jag började. Jag tyckte nog lite synd om honom men det fanns ju gott om jobb vid den tiden.

Pappa var mån om att jag skulle lära mig jobbet ombord, så jag fick redan innan jag fyllt fjorton lägga till vid väntebryggor och slussar.

Maskiner har alltid intresserat mig. Och jag njöt av avgasljudet från stora tändkulemotorer. Och särskilt inne i slussarna det ekade så skönt mellan slussväggarna. Särskilt 210 hkr Skandia, som en del tankbåtar hade. De stora motorerna hade ett lågt tomgångsvarvtal. På väg in i Ström sluss i Lilla Edet, saktade jag farten ganska sent, eftersom signalen lyste grönt. Det var klart att köra in i slussen. Jag saktade Hawilas lilla 150-hästare till detta låga goa varvtal jag gillade. När det var dags att stoppa inne i slussen skruvade jag propellern på back. Men då hände det som inte fick hända. Motorn dog och vi hade ingen back och fortfarande bra fart framåt. Vad gör jag? Styr in mot slussidan. Mast och bom skakar till. Gummidäcket som fender får ta första stöten. Bästemannen Jörgen räddar oss genom att kasta på gräsändan på en pollare i slussidan. Och “skränsar” ut hela långa änden. Och halar upp den igen lagom för att hinna kasta på sista pollaren och lyckas få stopp på Hawila innan vi inte kör i tröskeln längst fram i slussen. Hu! nu hade jag lösa knäveck ska erkännas. Det var böter att vänta om man kom emot kortändarna i slussarna. Pappa kom upp ur kajutan under tiden men såg att det gick bra. “Gå nu ner och sätt igång maskin! ”Jag tar ett djupt andetag och går ner i maskin. “Bara jag inte velar till det igen nu också när jag ska starta också.”

Ut med pyskranarna och i med baxestången i balanshjulet. Nu var det lätt att baxa när motorn var så varm. Hittar startläget och pumpar ett par tag i oljepumparna. Regulatorn på tre kvarts fart. Och så i med brinnande startpatroner bakom pyskranarna.

Upp med luftventilen på startlufttanken. Öppna ventilen framför startspaken. Nu gällde det att ge en kort puff på toppen av aktra cylindern. Ja, ja den ska ju gå om man kommit ihåg alla moment före start. Jag laddar startluft under tiden vi slussar upp.

Väl uppe i styrhytten tänker jag att nu är min framtid slut här. Men Pappa går ner i kajutan igen och säjer. “Sakta inte så mööt näste gang!”

Som bekant tillkommer många konstverk till när man manöverar båtar.

Jag har sett filmen “Att angöra en brygga”. Och så har vi gästhamnen tvärs över hamnen där jag ligger i hemmahamnen.

Pappa hade väl kanske också sagt till Bästeman Jörgen att “Låt pojken köra så att han lär sig.”

Varför inte Jörgen körde, var att han ogärna ville lägga till med båten. Bästeman, Jörgen hade skepparepapper och var en duktig isstuvare. Han lärde mig till kock på Hawila. “Allting skall koka i tjugo minuter utom ägg som skall koka fem”. Och att känna med en tändsticka i potatisen innan man släckte fotogenköket under kitteln. Pappa fick under mina kock-år en präktig kalaskula. På den tiden skulle vi vara 4 i besättningen. Men det löste sig för mig som inte fyllt femton med att mönstra på en farbror. På så vis kunde jag börja innan femton.

Jag fick gå vakt med Pappa på nätterna första tiden på Hawila. Och många var de nattpassen som jag bara fanns till hands bak i styrhytten på våra vakter. Pappa kunde ju ända inte ställa mig till rors i älven på natten. Vid slussning fick jag masa mig opp och jag minns än hur trött jag var.

Isfraktningen innehåller många minnen som t.ex. hur man skulle klara av det kamerala med slussning. Vid last fick man skriva ett konnosement, som låg till grund för hur mycket det kostade att ta islasten genom Trollhätte kanal, som jag hade att lämna. Ibland kunde det vara kö i kontoret och då blev det att ta sig ombord via en slipprig och hal järnlejdare ner till Hawila som redan hunnit bli nerslussad en bit. Någon gång hann jag inte ens ner medan Hawila var kvar i slussen utan fick gå ner till bassängen nedanför övre slussen, dit, som vid det laget Hawila hade hunnit. Då fick jag byta yrke till hoppombordkalle.Detta var ofta nattliga övningar.

En annan gång mitt i natten kunde jag inte kasta på en tung och våt ända utan fick ta mig opp på bryggan och lägga på den. Det var strömvirvlar i bassängen och Hawila drev ut medan jag var uppe på bryggan, för att lägga på den. Det var vintertid och jag fick hala upp hela den iskalla våta gräsändan på bryggan. Och få den och mig själv ombord igen när Hawila kom tillbaka efter ett ”ärevarv” i bassängen.

Annars var det en härlig tid. Man växte och lärde sig nya saker och utvecklades till att klara sig själv. Matlagning, städa, maskinpraktik, navigation, ansvar, elpraktik, måla, mm. Ja alla dom saker som man behöver kunna för att klara sig i livet, utan att vara till besvär för någon annan.

Men helst vill jag dock låta bli att minnas då jag efter en heldag vid motorvichen med värkande ben skulle stå och rensa åtta tio rödspättor och sedan steka dem. Diska efteråt brydde jag mig inte om utan lade disken i en stor kittel med vatten som diskades när den blev full. Eller när allt porslin var använt.

Då satte jag hela kittelen med innehåll på gasolspisen och eldade under

Jag var alltid trött och lade mig på sittbänken i skansen. Ofta, ofta blev vattnet för varmt. Men jag väntade så gärna med att diska medan vattnet svalnade.

Det kunde bli så att jag fick värma vattnet igen. Dessa turer var bra för att lära sig att göra det man måste och sedan vila.

Däcket vid winchen, där jag stod när vi lastade och lossade vibrerade och benen ”surrade” av trötthet. efter en winchdag, så jag förstår nu varför det blev som det blev. Man var för sliten helt enkelt. Så får inte en fjortonåring jobba idag.

Nu får jag inte jobba för jag är för gammal. Ja ja så kan de va.

[Gedda 24]

Du erbjuder en underbar läsning som vanligt!

 

Mvh Gedda som sitter uppe i styrhytten med en liten wirre och myser!

[robert99 64]

Tack för en äkta och intresannt läsning från en svunnen sjömanstid

[JPettersson 0]

Som vanligt ett mycket bra kåseri, ditt målande språk får mig att liksom se händelserna framför mig när jag läser. En fröjd att läsa!

 

[Gedda 24]

Lite nyfiken när du säger Hawila, är det samma skepp som gick som skolskepp?

[utsegla 6]

Jajamen Gedda, Hawila är Hawila också som skol skepp. Kanske lägger jag in en skrivning om min tid på Hawila under skolskeppstiden senare. Jag får väl pytsa ut lite då och då, så det inte bilr är det nu den tjötgubbeb igen. Får kolla intresset på MG om det blir några besök på denna tråden.

Ha det bra i gamla Dana!.

[HenrikGbg 9]

TACK Utsegla för den trevliga berättelsen! Jag var hela 15 år när jag mönstrade till sjöss i en skuta från Skillinge, Arild om 440 ton. Jag var 15 år och tre dar då! Men dessförinnan hade jag varit med farsan och trålat i södra östersjön, runt Bornholm. vi hade hemmahamn Brantevik då. Det blev sen ett par resor till Austrtalien o Västafrika mm. Efter lumpen blev det Götaverken motor i tjugo år.

 

[bhemac 2 859]

Tänk alla skutor som seglades med skeppare, bästeman och motorkunnig kockjungman. När kraven på ökad bemanning kom försvann skuttrafiken. En kul jämförelse, bästeman skulle i kommisen hettat sekond. En jämförelse som gamla bästemän inte alltid uppskattade.

HenrikGbg: Götaverken? Hemska maskiner, att ligga i Barranquilla och slipa in utströmmade var ren tortyr, både fysiskt och psykiskt.

[Kenneth_S 136]

Tack Utsegla, för dina underbara kåserier och krönikor... Läser dem jämt, med leende på läpparna :-)

Ser fram mot nästa story från verkligheten :-)

[utsegla 6]

Bästeman seglar ännu på 2000-talet på Hawila av Öckerö. På min tid var det 2 bästemän och skeppare akterut. Och 2 instruktörer. Ibland en båtsman. Och så den viktigaste ombord kockan eller kocken. Som nyckelbesättning. Det var härligt att vara med med nya Hawila kanske särskilt för mig som varit med som kockjungman tidigare.. Bifogar ett foto på ”vår” nya Hawila. Hon befinner sig nu i Kastrup vid Köpenhamn. 

[Lasse-L 341]

[Kattstruparn 0]

Ett Stort Tack från mig också!

Så härligt att få läsa berättelser om hur Livet varit.

Själv går jag ibland in och söker AIS-signalen från min, nu gamla MT Berglill, som jag var Motorelev på när hon var alldeles ny.

Det var också en härlig tid.

[Gäst MaxSchmeling]

Kom inte gamla coastern Astrid från Skillinge?

[HenrikGbg 9]

Jovisst gjorde hon, men Brantevik hade Sveriges största handelsflotta år 1899 med 102 registrerade handelsfartyg, av varierande storlek, från segelekor till de största fullriggarna för djuphavssegling. Den sista var en fyrmastskonare ELNA. Branteviks stolthet!

Ursäkta OT.