Hur klarade vi oss förr

[Kapitano 0]

Ibland funderar jag på hur vi klarade oss så bra förr till sjöss. Jag minns radarn då vi stod med näsan i en tratt och fick gå till telegrafisten för att sända ett meddelande och sextanten inte att förglömma. 19 58 mönstrade jag på ett supermodernt tankfartyg Helfrid Billner beträffande radioutrustningen, som telegrafisten en sur dansk var så stolt över. Det krävdes lite antenner som synes här på bilden. Men vi kom fram över allt i världen.

[Kapitano 0]

En koppling till Helfrid Billner på Götaverken i slutet på sjuttiotalet. Där arbetade förutom jag själv en seglarkompis från femtiotalet, Kålle från Göteborg. Vi befann oss i en gammal tankbåt då Kålle frågade, känner du inte igen båten, nej men den verkar så förbaskat bekant. Men försjutton Börje minns du inte när vi låg för ankar i Ravenna i Italien en julafton och det var dimma och vi skulle stå fram på backen och slå i klockan. Vi bar ned mat öl och annat godis Whisky bla. så drog vi en tamp från klockan genom en lucka ned under backen där vi dukat upp på ett pingisbord. Timmarna gick, så kom överstyrman in under backen och frågade varför vi firade jul under backen. Nja det är ju för dimman. Dimman ungjävlar den har försvunnit för länge sedan men vi tyckte ni kunde få stanna ett tag under backen, för att ni inte sköter jobbet. Här nere ser ni väl för fan inget, ni får landgångsförbud i Ravenna. Ja styrman uppfattat. Den brann två gånger på Indiska Oseanen sedan var den inte rolig längre så vi mönstrade av.

Senast ändrad av Kapitano | 11 februari 2011 | 11:47

[Thomas-1 311]

Hej, och mycket mycket välkommen i forumet !
(Fanns inga erfarna tidigare som kunde berätta om livet ombord ända ifrån 50-talet och framåt.

Hade Helfrid Billner verkligen ingen liten (nåja) roterande antenn förutom fotots fasta trådantenn? Ingen styrbar riktverkan, miserabel lågfrekvent detaljupplösning??
(Böcker om andra världskrigets tekniska ombordupplevelser finns det rätt gott om, men den fredliga teknikutvecklingen strax därefter är nog mer svårfångad. I slutet av kriget fanns tydligen små flygburna radarenheter, men vad hände sen? Gissar att Billner kan ha haft en stor välvd roterande parabolantenn bestående av vindokänsligt trådfiligran, men den syns ju inte till??)

Mvh Thomas

Sen edit: flyttstäd

 

Senast ändrad av Thomas-1 | 15 februari 2011 | 11:44

[Kapitano 0]

Om Helfrid Billner hade någon roterande dei annat än radarsvepet minns jag inte utom den roterande dansken som var telegrafist och lite mallig. Fartyget var nog det senaste i Sverige med sin radioutrustning,

[Thomas-1 311]

Snygg radioanläggning!
Var väl ganska strikt uppdelning mellan befäl och manskap på den tiden? Var hörde egentligen gnisten hemma?
Hade ni flermans-hytter, hur långa var vakterna, du kan väl berätta lite?

Vilka destinationer var vanliga, var det ett matarfartyg från kanske Rotterdam eller gick ni direkt till oljekällorna? Alltid trevligt med historier från förr.

/ Thomas

Edit: Radar och radio hjälper ju inte alltid ... http://sv.wikipedia.org/wiki/S/S_Andrea_Doria

 

Senast ändrad av Thomas-1 | 15 februari 2011 | 08:02

[Kapitano 0]

Hej Thomas. Jag kom från S/S Rådmansö byggd 1914 som var min första båt till Götaverken i Göteborg där Helfrid Billner låg på Götaverken på garantijobb förmodligen för den var byggd något år tidigare. När jag blev visad min hytt trodde jag killen drev med mig så jag backade baklänges ut ur hytten för att läsa över dörren och där stod det matros. Herre du milde hytten var finare än skepparns hytt på Rådmansö i alla fall modernare. den var stor med med stor ventil som släppte in dagsljuset och man kunde se havet. En stor garderob, eget tvättställ, stor koj, fyllebänk skinnklädd samt två fina stolar och ett skrivbord. Jag var nu som en kung tills jag kom i jobb. Jag började redan på vervet och arbetade på båtdäck presis innan vi skulle gå då en något berusad man då 54 år det vet ja för jag glömmer inte när han fyllde 55 år. Jag sa åt gubben att det är bäst du går i land för vi skall gå snart. Du sa gubben jag heter Horndal och du skall gå på min vakt jag är din överstyrman och nog fan skall jag lära dig ett och annat till sjöss. Så blev det och jag fick namnet Horndalshalvan något prioriterad men även plågad för att jag skulle vara bättre än andra om jag var Horndalshalvan. Jo du frågade om klassindelningen men den var inte så farlig utom att jag var den enda av manskapet som fick säga du till Horndal det låg i sakens natur. Kaptenen ombord hade tidigare varit överstyrman och Horndal Kapten men omplaserad pga. fylla. Fefälen i den ställningen tillbringade ju större delen av sin tid i hytten inte som nu när de har fullt upp att göra. Många blev därför alkisar och det har givit mig många roliga historier. Vi seglade på utefart och gick inte till Sverige om vi inte skulle uppsöka varv då var det värt att angöra svenskt varv. Vi gick på europa och vikem (Persiska Viken) som amerikanska marinen nu vill ändra manet på till något med Aabiska i kanske för att jävlas med Iran. Jag har varit med bland många tusen runt viken och skrivit på en lista mot detta. vi gick på Kuala lumpur, kuwait, saudiarabien där piraterna nu härgar i Adenviken samt Sydafrika där det var fem års fängelse om man hade ett förhållande med en färgad. Även detta en egen historia sedan gick vi på Europa ofta till Antverpen. Ja detta var lite om Helfrid Billner. Julafton ombord på Indiska Oseanen glämmer jag inte då vi mötte Gunilla  Billner som kom från Europa med julmat och julgranar i kylrummet. Jag och Horndal gick över med en livbåt och hämtade förnödenheterna i en värme som inte liknade någon jul. Men även om julstämmningen uteblev så blev det en herrans fest med fulla människor som för en gång skull saknade den kalla norden. Nu skall jag sluta så ha det gott.

PS. När Horndal skulle fylla 55 så passade han på att klippa och raka sig av en frisör i Suezkankanalen. Han satt där i en stol på däck med frisören som klippte gubben i öronen bla, och jag skrattade när jag gick förbi och det skulle jag inte gjort, Horndal blev förbannad men kunde inte resa sig ur stolen medan frisören klippte. Så han skrek vad skrattar du åt jungman? svar, det växer ju hår över allt snart växer det väl mossa också, då hade jag gjort mitt för några veckor framåt till han frågade mig dan före födelsedagen, vet du hur mycket jag fyller i morgon? svar sextio år, då tog det hus i helvite och jag ångrade mig ett tag vad jag sagt men kunde inte låta bli. DS

 

Senast ändrad av Kapitano | 15 februari 2011 | 11:13

[Kapitano 0]

Innan jag lämnar Helfrid Billner  skall jag berätta om när vi tog ombord råolja som däckslast. Vi lastade i någon hamn i Persiska Viken och överstyrman Horndal var lastningsansvarig ombord men som vanligt lite på fyllan och jag hade vakten på däck. Så lossnade en grov slang som pumpade ombord möjligen två tusen ton råolja i timmen  minns inte riktigt den biten men däremot händelsen. Då slangen lossnade på kajen så reste den sig och sprutade fram och åter olja över hela vita fartyget Helfrid Billner det kom tom, olja in i inredningen till befälen som hade alla dörrar öppna midskepps. Jag var på väg i land då de redan stoppat pumparna, så nu var det bara för mig att gå till Horndal som låg på fyllebänken i sin hytt och sov. Kapten hade just kommit ned och upptäckte att hans överstyrman låg och sov och sa till mig, du pratar inte med besättningen om det här Horndal kunde ändå inte stoppat pumparna fortare än vad de gjorde i land. Vi var förtiofem mans besättning på den tiden ett dussin i dag och alla fick tvätta olja även förste kocken men inga däcksbefäl men underbefäl från maskin för de var av en annan sort eller ras. Vi gick sedan till Antwerpen där vi låg vid kaj och skulle förhala fram mot midnatt och jag hade vakten som vanligt under Horndal som låg på fyllebänken som vanligt lite på fyllan. Han sa åt mig att vi väntade en man från rederiet som kommer från London men han hinner troligtvis inte hit i natt men om du ser honom på kajen så purra mig fort som fan. Sagt och gjort rätt som det var stod det en slipsklädd herre med en stor portfölj vid mig och hälsade artigt samt frågade efter Horndal. Jag sa att jag skulle hämta honom, i helvite du ska, jag hittar själv och det blev nu Horndals sista resa till sjöss och vi mönstrade av tillsammans på Kockums varv i Malmö. Vi fick sällskap på tåget till Sthlm och han pratade om sin bror han inte pratat med på tjugo år då de var osams. Jag hörde brodern i ett radioprogram berätta om livet till sjöss och att han hade en bror i Gävle som inte pratat med honom på tjugo år men han visste inte varför. De kom från en redarfamilj i Höganäs men fick inte segla i pappas båtar för då kunde det daltas med sönerna. Horndal berättade en gång ombord hur ledsen han var över sin kärring till son för killen blev urmakare i stället för sjöman. Må Horndal vila i frid i Gävle tippar jag på.

Senast ändrad av Kapitano | 15 februari 2011 | 12:43

[Thomas-1 311]

Funderade just på hur degraderade Horndal ändå kunde hamna som överstyrman på något som måste ha varit rederiets stolthet? En mäktig pappa med bra redar-kontakter, och som hade den nog sunda principen att inte skylta med pappas pojke, kan ju förklara en hel del. Det söps nog betydligt mer förr, gissar jag?
(Har själv alltså ingen annan anknytning till sjöfart än en fritids-segelbåt, plus att som göteborgare naturligtvis ha hamnsjöfarten nära.)

Tack för inläggen, och fortsätt gärna med fler närhelst andan faller på!
(Har nog f.ö. redan begripit mer av dina ovanstående inlägg angående sannolika avvikelser hos rutinerna ombord, än av de många besöken på tex sjöfartsmuseet. Skall försöka kolla detta med radarantennen, kanske någon på forumet vet nåt om ev tidiga lågfrekvens-modeller? Antennlobers riktning kan väl f.ö. styras hyfsat elektroniskt utan snurrande antenn, med reflektorer resp direktorer ??)

Mvh Thomas

[Kapitano 0]

Att det söps särskilt bland kaptener och många gånger överstyrmän, beror till en del på att de var vaktfria till sjöss och hade inget att göra förr i tiden. I dag har de fullt upp med bla, skrivbordsarbete och kontakter då de är befraktarens långa arm. Det har blivit bättre på många områden inte bara till sjöss, utan även hos resemontörer där jag själv arbetat och som fartygsreparatör, miljöer som förr var omgivna med sprit. Jag arbetade i Neptunbolaget och vi skulle hämta en flytdocka och bogsera till Göteborg. Vi fick låna gubbarna från rederiets varv på Gåshaga för att gå till Lisnavevarvet i Portugal och hämta dockan. När gubbarna kom från sina familjer och gå till sjöss på äldre dar, höll de på att supa ihjäl sig så det blev sista gången de fick följa med till sjöss. När vi närmade oss en hamn med ett tankfartyg förr så tog en matros ombord lotsen som sedan gick upp på bryggan och hälsade på kapten då brukade kapten svara att I go down for five minutes  sedan kom han aldrig upp mer det blev en matros till rors och överstyrman med lotsen kvar till vi fick bogsering in till kaj.

 

[Kapitano 0]

Jag tillbringar själv min fritid i Göteborgs skärgård, kom hit 1975 till Götaverken och tänkte stanna här ett halvår. På den vägen är det och nu är jag pensionär och tar barn och barnbarn ut i skärgården.

[Thomas-1 311]

Jo, att supandet i huvudsak förpassats till historiens skräpkammare är dessbättre också mitt intryck. Ständigt uppkopplade och påpassade med alltmer utmagrad bemanning, blir det nog knappast ens möjligt rent tidsmässigt gissar jag.

Vet för all del inte säkert, men har en ung nära bekant som fortfarande är i högsta grad yrkesmässigt aktiv - så jag utelämnar alla detaljer. Jobbar iaf just i reparatörs/underleverantörs-ledet, och efter hans värsta rövarhistorier om vad som tilldrar sig till sjöss så finns supande knappast på kartan ens. Nån enstaka bärs vid väl valda tillfällen som mest, men också nyårstolvslag skålandes med alkoholfritt. De flygs väl dessutom numera hem med någorlunda täta och förbestämda intervaller, och har nog snarare problem med att hinna färdigt med all dokumentation/pappersexercis etc?

Tex oskyldiga små busigheter med kaptener som tillåter sig nån liten omväg för att skoja med nån kollega inom sikthåll, är ungefär värsta rövarhistorien. (Däremot kan jag bli en smula fundersam när jag hör hur relativt unga reparatörer fått ansvar och långtgående inloggnings-möjligheter i säkerhetsmässigt helt fundamentala, iofs flerfaldigt uppbackade datorssystem, men men.)

Mejlade för resten radiomuseet angående bildens antenn, för de om några borde väl ha kloka synpunkter? Återkommer naturligtvis vid ev svar, men passar på att göra lite smygreklam. Har du inte visat barnbarnen äldre tiders trä-konstverk till radioapparater än, så gör gärna ett besök ... http://www.radiomuseet.se/radiom.htm

/ Thomas

Senast ändrad av Thomas-1 | 15 februari 2011 | 18:36

[Kapitano 0]

Dom som reser som fartygsreparatörer eller röläggar numera, är mycket unga men jag tror de är bättre på att hålla sig nyktra än tidigare generartioner. Värre är väl ett drogmissbruk man kan dölja till skillnad från alkoholfylla. Jag har arbetat i 25 års tid inom revsionerna på kärnkrafteverken och där söps det en hel del på campen och i barackerna inte minst i Forsmak har det påpekats offentligt men det gäller givetvis alla kärnkraftverk det är ju samma määnniskor som reser runt.  Nu mera kan man få blåsa i porten och det har avskräckt många från att sitta uppe sent och se fotbollen med starköl i mängder. Vakterna på Ringhals håller lite uppsikt på sina ronder så de ser om det sups vid en grillafton en onsdagskväll och fler åker på att blåsa i porten, så där har fyllan försvunnit nästan helt. Hur unga förhåller sig till droger är jag inte insatt i. Nåja nu är det båtfylleriet som är mer uppmärksammat och med tanke på dagens fartbåtar så är det väl bra om det minskar på sjön. Det där du skriver om rörliga antenner var man väl tvungen att ha för att radiopejla? Men jag är dåligt insatt i den biten och det finns knappast några telegrafister i dag men när jag reste med de stora ACL båtarna så hade de telegrafister men de höll i löner och mycke annat så de sitter inte och knackar morsealfabetet men en nyckel numera. Den tiden är förbi då vi har fått satelliter i stället eller som här hemma dator.

[Lasse-L 341]

Visst klarade jag mej förr utan GPS o plotter.
Med kompass och klocka navigerade jag i höstmörkret när jag skulle ner till fiskehamnarna i Gbg södra. För att serva nav.utrustningar på fiskebåtar som kom in på kvällen och som gick ut nästa morgonen. I snötjocka och dimma var det inte lätt. Kraftig strålkastare hjälpte när fyrbelysta leder lämnades. När jag fick radar blev det lättar. Radar på en privatbåt på 60-talet var inte vanligt. Så allt var inte bättre förr, eller var det det? Idag är det enklare med PCplotter och Radaroverlay. Se länk..

       http://lasselundell.se/page28.html 

[Kapitano 0]

Jo men ibland funderar man och visst gick det bra förr men nu går det bättre eller är bekvämare, tänk bara att ta upp en mobil ur fickan och ringa var i världen du vill, eller titta på båtarna via AIS på andra sidan ön. Jag har ingen sådan men minGPS är jag glad för.

[Safira 0]

....    ...   ........  .... .. ..

Ja det är ett under att man har överleft.

Nu för tiden ska det bara vara mobiltelefoner till allt. Vet inte om det äns finns komradio till sjös bland fritid bårägare i dag.

[Kapitano 0]

Komradio är nog inte så nödvändig i fritidsbåtar men oslagbar inom en del yrken för korta avstånd med uppkopplad kontakt under yrkesutövning. Jag till hör dem som aldrig skulle skaffa mobiltelefon eller dator nu sitter jag här med datorn på så fort jag är eller kommer hem. Men GPS är numera var mans egendom i både fritidsbåtar, bilar och för skogsmullar.

[Lasse-L 341]

Är bilden från en Caravelle 33?

VHFen är oslagbar som nöd/hjälpradio. Man kan snabbt få kontakt med näraliggande båtar.

http://lasselundell.se/page31.html 

 

[Kapitano 0]

Visst VHF ja men vi skrev om handburen komradio Hälsningar från Caroline SD 5896.

[Kapitano 0]

En resa jag kom att minnas, var resan från Venezuela med tankfartyget Marieholm som var Europas snabbaste tankfartyg på sin tid 18 knop om jag inte minns fel. Vi hade varit i en biflod till Orinocko floden och lastat olja där jag fick uppleva djungeln som gav mig namnet djungeljim ombord.. Där hände en del som jag trodde skulle bli minnesvärt där ifrån men då visste jag inte vad som skulle hända på hemvägen. Vi låg utanför Azorerna en dag i augusti 1957 i en storm som var tilltagande. Faryget var ett midskeppsbygge där däckshus och maskin var beläget midskepps före akterladdarnas tid. Jag stod och pratade med båtsman som var en elak gubbe mot oss unga killar men jag gillade honom mycket, det var en riktig sjöman. Han skrämde mig lite innan jag skulle upp på bryggan på vakten. Han frågade mig om jag snusade men han visste att jag rökte så frågan var lite dum. Jo du förstår Börje att jag har varit med om när vi förlist och då hade rökarna inget att röka i livbåtarna men jag hade snus. Vadå, tror du vi skall förlisa? Jo duser hur fartyget ser ut, det är ett långt fartyg med tyngden på mitten och det som händer är att vi får en våg i fören och en våg i aktern så knäcks vi på mitten. Ok, jag gick upp på bryggan och det mörknade, stormen tilltog utanför Azorerna och jag tänkte på vad båsen sagt och blev lite skakis kanske borde jag börja snusa. När det var som värst hördes en nödsignal lite svagt och vi försökte få in signalen igen och det lyckades mycket kort sedan försvann signalen. Senare fick vi veta vad som hänt. Det Tyska skolfartyget Pamir gick under utanför Azorerna. Av 86 mans besättning överlevde sex och inget befäl. Dessa signaler och stämmningen i styrhytten minns jag och som fritidsseglare uppskattar jag min VHF SD 5896 Caroline.

[Thomas-1 311]

Hugaligen, vilket öde för Pamirs besättning.

Din elake båtsman skulle nog ha gillat att kunna visa upp bilden ur den här sajten ...
http://www.scribd.com/doc/47361186/Longitudinal-ship’s-hull-strength-monitoring-with-optical-fiber-sensors
Tydligen används numera fiberoptik, och även laser tror jag, för att hålla lite koll på påfrestningarna. Kan nog röra sig om uppåt en halvmeters hoggning/saggning på de största tankbåtarna mätt över hela skrovlängden, om jag inte minns fel.

Angående radiofyrs-pejlantennen så är det sannolikt den runda enl bilden, sitter väl ett vridhandtag i styrhytts-taket med inbyggd kompass/grad-skala.
Man lyssnade efter rätt morse-signalbokstäver och vred antennen till det läge där den hördes som svagast (signalminima) och avläste riktningen, tog sedan annan radiofyr helst med ganska vinkelrät bäring. Ritade in krysspejl-linjerna i sjökortet och korsningspunkten blev då ens ungefärliga position.  

Har faktiskt gjort detta själv ibland vid mina fåtaliga segel-skutt över till Danmark tidigare, liksom säkert många fler i forumet för så rysligt ålderdomligt var systemet inte. Gps:ens intåg släckte de sista radiofyrarna, men på Hållö nära Smögen finns fortfarande iaf en sändarantenn kvar att beskåda.
De sände på långvåg, och en vanlig transistor-radio(*) med långvåg kunde därför duga, man vred hela apparaten och lyssnade på morsepipet enligt ovan. Ganska enkelt i teorin, men trots att det hördes bra och minimat var tydligt vinkelmässigt så fanns det problem.
Dels blev man gärna snabbt grön i fejset och fick rent av offra till sjöberg, detta att varmt klädd gå ner i kajutan och rita i stora papp-sjökort var knappast någon höjdare.
Dels hade radiofyrarna tilldelats klent eterutrymme och flera sände därför på samma kanal i tidsföljd, iofs en fördel att inte behöva fippla med kanalbyte men klockslagen blev istället viktiga. Vill minnas att Hållö, Skagen och om det var Hirshals(-holm?) som delade på samma kanal? Sände 20 sekunder var i följd per jämna minuter upprepade gånger, och hade dessemellan rätt långa sändningsuppehåll?
Nå, det funkade hjälpligt även i praktiken, även om man nog i det längsta försökte hitta vanliga synliga fyrar istället. Samt kanske undrade vem f-n som hittat på ordet nöjesbåt?

*) För ungdomliga läsare är en vanlig transistor-radio en sorts liten mono-bergsprängare med bärhandtag samt klen högtalare. Just högtalarens magnet krånglade f.ö. till det, för kompassen visade fel så man kunde inte gärna tejpa en orienterar-kompass på bärhandtaget. Långvågsantennen (en drygt decimeterlång ferritstav-spole på kretskortet) var dessbättre monterad i bärhandtagets riktning, så minimat blev samma som bärhandtagets och därmed också den intressanta sanna fyrriktningens. (Riktiga båtsport-pejlar hade därför hörlurar och kompass, om jag minns rätt. Ägde f.ö. en sån men den funkade för dåligt.)

/ Thomas

Senast ändrad av Thomas-1 | 16 februari 2011 | 18:53

[Kapitano 0]

Jo jag minns första navigationskursen någon gång på sextiotalet då fick man lära sig att ta en radiobäring med en transistor. Handtaget på insidan av styrhytten vid radiopejl har jag inget minne av men däremot en vanlig ratt eller knapp på radion, som man vred på och den hängde nog kvar till slutet. Radioenheten såg ju inte ut som en vanlig radio utan lite annorlunda. Jag har hittat en bra bild på Google som visar detta. Börje

Radion till höger på bilden med en ratt att vrida på.

Senast ändrad av Kapitano | 16 februari 2011 | 19:04

[Snipan_71 0]

Härliga berättelsr, följer era inlägg med glädje

[Kapitano 0]

Tack, jag börjar känna mig som ett museums föremål. Jag var med några anhöriga och deras barn på sjöfartsmumet för många år sedan i slutet på sjuttiotalet och det fanns mycket jag kände igen där. Vidare så var jag ute på Vinga och tittade in i en stuga där det fanns lite prylar från televerket och de mesta hade jag arbetat med i televerket på sextiotalet, när jag hade båtlag som det hette när vi arbetade med båt ute i Sthkm.:s skärgård. Det var en något konverterad fiskebåt med styrhytt, två kojplatser och ett ltet kök. Lastrum med träluckor och en trehjulingsmoppe på luckorna. En härlig tid tycker jag ännu mer nu efteråt. När jag kom hem till bryggan i Nynäshamn stod familjen och väntade så skulle jag vara glad för att byta till min egen båt och gå ut igen efter en vecka i skärgården. Familjen bestod av två små barn, Schäferhund, kanin och en undelat i bur om den inte var lös i ruffen. (en fru också höll jag på att glömma)

Bilden är tagen på Grenö 1962.

Senast ändrad av Kapitano | 16 februari 2011 | 19:30

[Kapitano 0]

RADIOHYTT FRÅN FÖRTIOTALET. Men en del fanns bakom styrhytten och i styrhytten så i radiohytten fanns inte mycket.

[Thomas-1 311]

Gärna fler berättelser, annars kan man ju försöka trösta sig med en god bok, när nu båtåkande inte är aktuellt på ett tag. Tar tacksamt emot boktips nedan, helst lånbara på bibliotek. Kan själv tipsa om ...

Sista seglatsen av Eric Newby.
Om de stora segelskeppens årliga vete-race från australien före kriget. Mycket slit med liten bemanning och knapp lönsamhet, samtidigt som intresset var så stort att tidningar rapporterade och spelsugna kunde satsa via vadhållningsbyråer. Fattar nästan inte hur de klarade att hantera dessa stora segelskepp, just Pamir vann f.ö. tillsammans med Parma 1932 med 103 dygn. De sk ålandsbarkarna var ofta vinnare, men den numera göteborgsplacerade Viking vann nog aldrig?
Många fina bilder.
http://www.gotlib.goteborg.se/search~S6*swe?/anewby/anewby/1,4,14,B/frameset&FF=anewby eric&8,,11


Ubåt av Lothar-Gunther Buchheim.
Har ju gjorts en spännande film, men boken är som vanligt bäst.
En nazitysk atlantubåts öden och äventyr, klaustrofobiskt svettig. Man lär sig dessutom en hel del om hur ubåtar funkar, exempelvis att den kan hängas upp i periskopet. (Med mycket välavvägda reglertankar kan periskopets luftvolym tydligen räcka för att motverka stigning/sjunkning alltefter hur mycket som sticker upp ovan ytan.)
Inga foton, 470 lättslukade sidor.
http://www.gotlib.goteborg.se/search~S6*swe?/abuchheim/abuchheim/1,2,6,B/frameset&FF=abuchheim lothar gynther&5,,5

Senast ändrad av Thomas-1 | 17 februari 2011 | 17:49

[Kapitano 0]

Jag kan inte låta bli att lägga till ett par synpunkter på segelskeppens tid. När sebelfartygen kom till Sverige så var det en skillnad på gott och ont om huruvida man skulle gå till Göteborg eller Stockholm, du kan tänka dig alla kursändringar och slag genom Sthlm:s skärgård in till Skeppsbron, vilket jobb. När jag var på Styrsö för många år sedan träffade jag en konstnär som satt och målade, han frågade mig om jag visste något om Styrsös historia och jag sa att jag vet inte mer än att södra skärgården var bebodd redan på 1200 talet. Han berättade då att förr under segelfartygens tid låg fartygen och väntade på läkarkontrollen inan de fick gå in till Göteborg. En del sjömän kom inte längre än till karantän på Känsö, medans några fick ro iland och förlusta sig med den tidens pigor eller ensamstående mödrar som behövde tjäna en slant. Det påstods att dessa damer hade en röd och en grön lykta i fönstret för att meddela tillgängligheten. Jag förutsätter att det var roligare på Styrsö än på Känsö även på den tiden. I dag finns ju i alla fall krogen på Styrsö Bratten.

Jag har sett en bra Tysk Ubåtsfilm men kommer det någon ny, så kommer jag nog att se den. Sätter in en bild på Känsö så även en Stockholmare får se den.

Senast ändrad av Kapitano | 17 februari 2011 | 17:57

[Kapitano 0]

En bild på dagens brygga är inte helt fel, den vittnar om en ny kunskap till sjöss som gör navigationen bekvämare, bara man inte glömmer grunderna när allt ballat ur. Då plockar vi fram sexkanten tar solhöjden och läser av stjärnbilden. bl.a. kollar in magnetkompassens deviation osv.

[coppertail 285]

Trevlig läsning Kapitano! Jag är själv i branschen men mina erfarenheter sträcker sig inte längre än till tidigt nittiotal.

Angående fönstersignaler så har jag fått lära att det skulle vara porslinshundar. Satt jycken och spanade ut genom fönstret efter husse var ju matte följdaktligen ensam hemma.

Zorro väntar på husse i trappfönstret.

Senast ändrad av coppertail | 18 februari 2011 | 18:42

Senast ändrad av coppertail | 18 februari 2011 | 18:43

[Mackey 4 487]

Jag är uppväxt med frittidsbåt på 60- och 70-talen, då var det anorlunda.

Jag har många minnen, men om vi håller oss till komfort och utrustning på båtar så...

Toalett var ett okänt fenomen på i stort sett alla fritidsbåtar. En hink i salongen funkade aldeles utmärkt eller så fick man hänga i något lämpligt stag i lä (inte i lovart).

Motor på segelbåt var inte att tänka på, det var något som man bara inte fick ha. Skulle man segla så skulle man segla. Jag minns när min pappa berättade om det idiotiska påfundet att det skulle krävas motor på segelbåten när man seglade Gotland runt. Det är väl för i helvete ingen motorbåtstävling.

Avsaknad av motor kunde ställa till det en del, inte för att de som var ute på sjön inte behärskade sina båtar utan motor i alla situationer utan för att brist på vind ställde till det. Jag minns när pappa och jag låg i åska och stiltje på Kanholmsfjärden en bit utanför Vinterhamn mellan 18 och 24  en söndag och mamma satt hemma och oroade sig. Ingen mobil och ingen VHF och inget annat heller för den delen. Vi låg och guppade där vi låg och kunde inget annat göra. Paddla var för långt

Ståhöjd i segelbåt var ju inte att tänka på oavsett storlek på båt, det ser ni ju lätt om ni tittar på gamla båtar. När de första båtarnamed höga fribord kom ondgjorde sig riktiga seglare över dessa enormt fula båtar.

Motorbåtar däremot har inte ändrat så mycket, jo de har generellt blivit större och snabbare, men en 25 fots motorbåt är sig ändå ganska lik om man jämför en från 60- 70-tal med en från idag.

Det gick utmärkt att klara sig i fritidsbåten även då helt utan all bekvämlighet och utan all utrustning. Det var ju helt klart bättre än tält...

Mackey

[Kapitano 0]

Det var nytt för mig med hundarna, de hade jag inte hört men man lär sig alltid något nytt. Det finns trevligare sätt än på våra svenska öar.

Flickan i Havanna.

Senast ändrad av Kapitano | 18 februari 2011 | 21:24