Några funderingar om båtlivet på ostkusten

[anje 8]

Hej!

Nu har vi gjort vår efterlängtade tur från Bohuslän via Vänern o Göta Kanal till ostkusten.

Vår båt är en snipa,Westfjord 26.

O nu till funderingarna,läste i en tidigare tråd att en del av båtfolket har lite svårt att hälsa när man möts o det stämmer,i allafall ju närmare Sthlm man kommer,om nu dessa ickehälsare kommer från huvudstaden vet ju bara dom själva,jämfört med hur det är i Bohuslän så är det nästan bara seglare som har lite svårt att lyfta på handen åt andra än seglare,nog om detta.

Nästa fundering,vi lämnade Trosa  måndag fm.efter helgen då himlens portar stod på vid gavel,alla som gått där vet att det är lite smalt  närmast stan,men ändå blev vi omkörda av ett trevåningshusmed skepparen sittande högst upp,fart 16-18knop, avstånd till oss 12-15m o då förstår ju alla vad som händer,det gäller att snabbt som attan vända fören mot första vågen för att inte en olycka ska ske o i samband med detta så vänder jag mig om o får se att det kommer ytterligare ett hus dock lite mindre o dom får väja lite,jag försöker att teckna till dom att sänka farten lite men vad jag förstår så förstod dom inte vilka problem som uppstår när man passerar mindre båtar så nära och i dom farterna,det skulle vara intressant att veta hur dom tänker eller om det är nåt som dom aldrig bryr sig om,samma sak hände oss strax norr om Oxelösund i en smal passage,allt detta hände måndagen den 26 juli,om nu någon känner igen sig.

En annan sak som slog mig,är att när man ska lägga till i en naturhamn o som i vårt fall hustrun står i fören när vi närmar oss land,varför var det så otroligt sällan som någon kom för att ta tampen,detta var också mest påtagligt ju närmare Sthlm man var o kom det någon så var det nästan alltid någon som var  ,som dom säger i huvudstaden, från landsorten,jag försökte att göra detta så ofta som möjligt,o dom flesta var väldigt tacksamma o som jag uppfattade det mycket överraskade o det blev oftast ett mycket vänligt, OH Tack för hjälpen!! 

Det måste väl vara trevligare om man hjälps åt lite mer.

Nu får ni inte tro att jag har nåt horn i sidan till Sthlmare , absolut inte, men det var så påtagligt att kom du som okänd så var det många som låtsades att dom inte såg eller hörde men det är ju som alltid,undantag finns.

Ett stort tack till dom båtar med besättningar från Gävletrakten som vi träffade på vid Brunskäret strax NV om Möja,det var båtfolk av det mest vänliga slag som jag har träffat på.

Det ska bli spännande att se vilka kommentarerna blir.

Stig

 

[trewq 591]

Intressanta iakttagelser, anar att vi stockholmare skulle bli lika förundrade på västkusten. Olika vanor, olika typer av skärgård.

När det gäller hälsandet tycker jag att det börjar kännas som att hälsa på bilarna på E4 och har nog dragit ner på det på senare år, nu får det nog räcka med dom man känner eller t.ex. av hövlighet mot en motorbåt som väjer för oss seglande. Mer anonymitet på en större ort?

Vad gäller svall från båtar har vi ju alltid fått acceptera att Waxholmsbolaget står på för fullt, det får man väl ta och har vant sig vid, och kommer det ett och annat trevåningshus så gör det inte nån större skillnad.

När det gäller förtöjning så har jag förstått att (grov generalisering) på västkusten ligger man alltid i hamnar och på ostkusten aldrig om man inte har nåt ärende dit, och därav blir man mer benägen att klara sig själv här. Dom enda gånger någon tagit en tamp åt mig har varit när det varit en kompis som jag ska förtöja intill. Har aldrig tänkt på att någon annan skulle komma rusande. Men om någon har problem är det självklart att man försöker hjälpa till.

Några gånger har jag vid hemmabryggan erbjudit hjälp åt 75-plussare när det verkat äventyrligt, men dom brukar säga ungefär att så gammal är jag inte, kan nog klara det ett tag till. Och jag förstår dom, skulle nog tänkt likadant själv.

Sen verkar det ibland finnas nån sorts blyghet hos senare generationer som jag noterat när man åker lift i svenska fjällen. Förr var det självklart att man utnyttjade båda platserna på T-krokarna och fick en pratstund med någon okänd, men idag åker många ensamma även om det är obekvämt och skapar köer i onödan.

Hörde någon säga i radion att Sverige är det enda land där man kan åka hiss sex våningar med en annan människa utan att säga ett ord. Det kanske går att dra paralleller till båtlivet?

Pratar man mer i hissarna på västkusten?

För att återvända till ämnet, det var nog inte illvilja du mötte utan bara andra vanor. Hoppas att du i alla fall fick en angenäm vistelse, och välkommen tillbaka!

 

 

[Gäst sdk780]

Jag skulle till att försöka mig på att svara med mina egna teorier kring Ditt inlägg men trewq kom före och dessutom så är hans svar helt i linje med vad jag tänkte svara. Det handlar nog om olika traditioner. Stor skärgård med många öar i öst där man oftast håller sig för sig själv och därför inte hjälper andra OM det nu som redan sagts verkar vara problem.

Jag hejar heller inte på alla andra p ga den stora mängd båtar som man möter men hälsar tillbaka givetvis om man blir hälsad på!

Jag tycker personligen att det är rätt bra nivå på artigheten på sjön här i öst!

[RikardE 265]

Kan inte annat än att hålla med ovan talare. Om att Waxholmsbolaget står på - alltid så man vänjer sig vid att det går lite mer sjö - ofta.

Angående hälsa, skulle man hälsa på alla skulle man ha handen i huvudhöjd - alltid.. Då hälsar jag alltid om jag får ögonkontakt med någon i annan båt.

Gällande att lägga till så finns det ju flera olika tankar kring detta. Vissa vill ha/uppskattar hjälp. Medan andra blir förnärmade om man erbjuder hjälp..

Själv så försöker jag alltid att lösa allt själv eller med eventuell ruffhäxa. Behöver jag hjälp påtalar jag detta vänligt.

I en naturhamn så tycker folk riktigt olika. Jag uppskattar att ligga själv eller med folk jag känner. Finns inget som är så irriterande som när man ligger i en naturhamn - själ med gott om plats runt om. Å det fendrar upp folk bredvid.. Inte ens ett tjena, är det okej om vi lägger oss bredvid dig?

I en gästhamn är det en annan sak.

 

[jan_af_lisoe 188]

Stockholms skärgård, där har jag åkt motorbåt (ensam) i snart 20 år och får nästan aldrig hjälp vid förtöjning. En gång fick jag hjälp på Svenska Högarna, det minns jag fortfarande. Folk lyfter mest på huvuden i sina sittbrunnar och kollar om det kommer att gå åt pipsvängen elller ej...

I somras hyrde jag en Maxi 77 (mitt livs första segeltur ensam) och vid alla (sex) ställen jag skulle lägga till för natten kastade sig folk bokstavligen från segelbåtarna  för att hjälpa mig att förtöja (eller köra iväg). Det var en mycket trevlig överraskning, läser Ni detta inlägg så tack.

[trewq 591]

Skulle vara kul att se trådskaparens kommentar till inläggen ovan, har vi lyckats skapa förståelse?

Till Jan_af_lisoe: För 40 år sen hade vi också motorbåt (liten), men då gick vi oftast in på ställen som var mer skyddade och för grunda för segelbåtar och då var det lätt att lägga till.

Idag med segelbåt ligger vi ofta lite mer utsatt pga djupet, och kommer det någon som är ensam så har man nog koll hela tiden för att vara beredd att hjälpa till om det trasslar.

Men det är ju också en utmaning att fixa det själv och bli bättre, så därför vill man inte förstöra nöjet för den som försöker. Kanske är vi olika på den punkten, hustrun klagar på att jag aldrig vill ta emot hjälp i något sammanhang om det inte är nödvändigt. Men man vill ju lära sig och utvecklas! Och få saker är väl så positiva som när man mot alla odds klarat av något, i båt- eller andra sammanhang.

Och självklart besvarar man ju alltid en hälsning, likaväl som på land.

Fast hälsandet på sjön får mig att tänka på filmen Crocodile Dundee, när han skulle hälsa på alla på gatan i New York

 

[Spancox 27]

Håller helt med TS i hans observationer, även om det är ganska stor regional skillnad på bemötande även i Stockholms skärgård. Bättre folk ju längre ut från stan man kommer så att säga. 

 

Jag kan nog ärligt säga att jag _aldrig_ har struntat i att erbjuda hjälp till någon med motiveringen att han vill nog klara det själv. För mig är det fullständigt självklart att hjälpa till vid förtöjningar och lossläggningar.

Ett annat aber i skärgården är ju gästhamnarnas fullständigt obefintliga information om hur man skall förtöja. Tex Bullandö har bottenlinor mellan bryggan och botten - förankrade i ca 15m från bryggan.

Dock finns det _ingen_ information på deras hemsida några skyltar eller annorstädes att detta system finns, med resultat att alla som anländer första gången skickar i ankaret och förtöjer mot bryggan.

Samma förfarande i Vaxholm, dock har de stora skyltar med Ankring förbjuden, use mooring lines överallt.

Hade jag inte varit i Bullandö innan hade jag inte haft en aning om vad mooring lines är.

Till saken hör att båda dessa gästhamnar har rejäla hemsidor med allehanda information, men inte den som jag anser viktigast. Var och hur man förtöjer säkert och rätt.

[Eilean 3]

Det mesta har redan sagts.

Men som Stockholmsseglare som varje gång antingen går ut via Skurusundet eller Vaxholm blir hälsandet lidande. Man orkar inte.
Jag svarar däremot alltid och hälsar också självmant på dem som kommer nära och där man etablerar ögonkontakt. Annars får det vara, utom på öppna havet där en annan båt inom sikte är mer av en händelse.

Angående svall:
Jag köper inte argumenten med passbåtstrafiken och därmed ökad tolerans. Trots att jag seglar en rätt tung båt som inte lätt påverkas blir jag lika förbannad varje gång när ett ginpalats i halvplanande fart plöjer upp halva Östersjön när de drar förbi på någon båtlängds avstånd. Dom hälsar jag inte på!

Att hjälpa till:
Jag började segla som barn på 60-talet. Och har alltså vuxit upp med att hjälpa till när man tycker det behövs och med att föreslå bra platser och varna för sämre platser när någon båt kommer in i naturhamnen.
Och gör det fortfarande, i någon mån.
Men entusiasmen har lagt sig, dels för att det är så oerhört sällan jag få någon hjälp, dels för att det börjar bli så många båtar i alla fall de populära hamnarna att om man (som ensam) barmhärtig samarit skulle hjälpa var och varannan inte fick tid att käka...
Ensamseglare undantaget - dem hjälper jag alltid. Och äldre par.

[Gäst sdk780]

Detta med att hjälpa till och ta en tamp skiljer ju sig lite från fall till fall. Råkar jag stå just i skottlinjen för tampen så hjälper man ju till när man ändå står där, brygga som stenhäll. Dom flesta har ju full koll och behöver ju faktiskt ingen hjälp men ser man någon som har problem, det kanske blåser hårt, äldre som kommer till en ovanligt hör eller låg brygga ja då får man ju kasta sig runt och ge en hjälpande hand. Allt med måtta. Tycker faktiskt det fungerar bra.