Båtägare utestängs från Konsumentskyddet ADR.

[donquijotedelmar 0]

Fritidsbåtägare utestängs från det Europeiska Konsumentskyddet (ADR).

 

Försäkringsbolag med rymliga samveten utestänger sina båtägande försäkringstagare från det alternativa tvistlösningssystem utanför domstol (ADR) som skapats i EU för konsumenternas skydd.

Detta sker genom att dessa bolag utnyttjar en paragraf, som finns i många länders Försäkringslagar och som klassar en fritidsbåtförsäkring som en s.k. ”högrisk”.

ADR-systemet omfattar inte ”högrisk”.(Spansk Lag 50/1980, Art. 107.2)

Dessa försäkringsbolag brukar därför neka att ställa upp för tvistlösning genom ADR-systemet. De tvingar därmed sina försäkringstagare att dra sina tvister inför allmän Domstol. Detta är ofta dyrt, långvarigt och tröttande. Många ger upp och sväljer förtreten.

 

Fritidsbåtägare, som försäkrat sina båtar i sådana bolag, blir inte medvetna om sitt underläge förrän de råkar i tvist med sitt försäkringsbolag. Då upptäcker de att de inte heller tycks ha rätt till sådan rättshjälp som vanligen är inkluderad i en vanlig konsumentförsäkring. (t.ex. bilförsäkring, husförsäkring eller reseförsäkring)

EU har i Direktiv 87/344/CEE uteslutit sådan rättshjälpförsäkring vid tvister som uppkommit genom sjöolyckor.

 

Båtförsäkringfrågor tycks härigenom hänvisas till Sjölagarna, vilkas regler är betydligt mindre konsumentvänliga än EU´ s konsumentskyddslagar.

 

Många av Sjölagarnas försäkringsregler skapades mot bakgrund av de förhållanden som rådde i överlastade och överförsäkrade handelsfartyg på 1800-talet, då försäkringsbedrägerier var en trend hos en del redare, och som bl.a. ledde till införandet av de berömda ”Plimsoll-reglerna” för handelsfartyg.

Försäkringsbolag med rymliga samveten tycks nu ha vänt den trenden mot sina försäkringstagare med små fritidsbåtar med hjälp av dessa lagar.

De flesta båtägare lever i tron att en fritidsbåtförsäkring är en vanlig konsumentförsäkring och inte en sjöförsäkring i sjölagens mening. De blir därför ett lätt byte för dessa bolag, som naturligtvis toppar försäkringsbolagens ”Reklamationsliga”.

 

Nedanstående sammandrag av en berättelse ur verkliga livet är ett tydligt exempel på denna moderna form av ”sjöröveri”:

 

En liten svenskregistrerad fritidsbåt strandade på en badstrand på Ibiza i ett plötsligt oväder.

Försäkringsbolaget, som under diskretionens slöja, här kallas MALFÉ, lät först båten ligga och slås sönder mot klipporna i sex (6) dygn!!!

Sedan skedde bärgning och borttransport på ett mycket oprofessionellt och skadeframkallande sätt till ett varv på Ibiza, valt av MALFÉ!!

 

MALFÉ kunde nu vara säker på att reparationskostnaderna skulle uppgå till mer än ¾ av försäkringsvärdet. Detta medförde att MALFÉ kunde anse båten såsom ”konstruktiv totalförlust”. Dessutom ansåg MALFÉ att den 30 år gamla båten var underförsäkrad, trots att den blivit försäkrad för sitt dubbla inköpspris, i samråd med MALFÉ några år tidigare.

MALFÉ upplyste också om att båtägaren fortfarande var ägare till båten och ansvarig för alla kommande kostnader för uppehållet på varvet.

När MALFÉ-varvets skyhöga offert sent omsider presenterades, visade det sig att reparationen hade kunnat utföras hos ett välrenommerat varv på fastlandet för betydligt mindre än hälften av MALFÉ-varvets offert.

 

Båtägaren satt nu i fällan.

Det dyra MALFÉ-varvet krävde mycket höga summor för sin offert och för att överhuvudtaget släppa ut båten från varvet!!! Transport till det billigare varvet på fastlandet skulle också kosta en hel del.

Maktlös godtog båtägaren MALFÉ´ s erbjudande om ersättning för ”konstruktiv totalförlust”.

 

MALFÉ gjorde nu en mängd höga avdrag för bärgning och transport samt för försäkrad men oskadad utrustning (flottar, autostyrning, VHF mm.)

Skadeersättningen reklamerades utan framgång två gånger till MALFÉ och sedan till den spanska konsumentorganisationen OMIC samt till Dirección General de Seguros.

MALFÉ-varvets chef nekade sedan båtägaren tillträde till båten när denne, några veckor senare, med bil besökte Ibiza för att hämta hem personliga effekter, och den försäkrade men oskadade utrustning (flottar, autostyrning, VHF mm.), som MALFÉ gjort avdrag för i sin skadeersättning!!!

 

Efter dessa erfarenheter donerades båten samt den oskadade utrustningen till en navigationsskola på fastlandet mot att de nya ägarna i gengäld löste ut båten från varvet.

 

Den nya ägaren har nu reparerat båten – hos det dyra MALFÉ-varvet.

Båten har dessutom helrenovrerats, osmosisbehandlats, målats och genomgått en fullständig sjövärdighetsbesiktning och blivit spanskregistrerad. Enligt trovärdig (hittills obekräftad) uppgift: Allt för en totalkostnad som betydligt underskrider den höga offert, som den svenska försäkringstagaren avkrävdes – för enbart reparationen!!

 

Varje år råkar c:a 1500 nöjesbåtar ut för så svåra olyckor i spanska farvatten att det föranleder sjöräddningsutryckning av den spanska Sjöräddningen, Salvamento Maritimo. Sannolikt inträffar fler olyckor där Sjöräddningen inte har kallats, men där beräknad reparationskostnad närmar sig ¾ av båtens försäkringsvärde.

 

Intresserade båtägare bör kunna dra sina egna slutsatser av denna sanna berättelse och kan kontakta denna publikations redaktion för mer detaljer. 

Författaren har sagt upp sina försäkringar hos MALFÉ.

 

Min fråga är: Vad kan den förre båtägaren legalt kräva av MALFÉ för den ofruktsamma resan till Ibiza för att hämta sina saker och för de oförutsebara kostnader och förluster han därigenom råkade ut för, och hur kan detta ske?

 

Don Quijote del Mar (76)