Georg_Ohm

Jag kom över en högkvalitativ armerad gummimatta, den var väldigt bra till mycket, men inte alls bra till att stansa ut olika tätningar och packningar av, den var för hård, och sannolikt tålde den inte olja, bensin eller lösningsmedel så bra.

Detta är inte mitt specialämne, men på nippeln på axeltätningen inne i båten skall det väl sitta en slang, som leder till en behållare i vilken man har propelleraxelolja..? I annat fall skulle du ju med en fettspruta kunna trycka in ett propelleraxelfett i den nippeln.

Ja, precis så, sedan får man inte dra skruvarna för hårt, gummipackningen skall inte deformeras av skruvarnas tryck, samtidigt måste det ju bli 100% tätt. Jag skulle kunna tänka mig att dessa gummipackningar finns att köpa som reservdel, Om du har tur så kan denna modellen passa som fisken i handsken.

En stående rätt på vår båtmeny är kassler med Onkel Bens och ris. Kasslern tärnas upp i bitar om 5 x 5 mm och fräses upp i litet stekfett. Därefter tillsätter man Onkel Bens kinesiska sås med bambuskott och sådant. Detta får puttra en kort stund i pannan. På senare år har vi gått över till ris i påse, alltså portionspåsar som man kokar som dom är, annars är det rätt så svårt att koka ris ombord, tycker jag. Anrättningen kan ätas som den är, eller kan serveras tillsammans med valfria grönsaker. Det hela kan ätas i sjögång på exempelvis ”Tjurpannan” men då serverar man rätten med fördel i djup tallrik och ätes med matsked. Lämpligt dryck kan vara sjörullad Chatau vaddau, eller valfri lageröl. Öl i burk funkar bäst vid sjögång. Självklart är dessa totalt alkoholfria om man är under gång. En variant är att istället för kassler använda lövbiff i 5 mm breda bitar, eller en skivad korv.

Ja den ser ju klart hemmagjord ut. Den packningen skall vara av ett rätt så mjukt material, samt omkring Ø 2 mm större än flänsen på givaren. Denna hemmaslöjdade packning kan gott vara boven i dramat.

Vad jag gjort idag… Det läcker litet i styraxeln genom skölden till 290-drevet. Detta skulle jag ju åtgärdat redan förra hösten, men en komplicerat underarmsfraktur kom emellan. Kommande höst/vinter finns ingen ursäkt att inte åtgärda detta… Iallafall har jag idag tryckt in en massa smörjfett i lagringen runt denna axel, med en fettspruta köpt på Jula. Det var ju kanske inte så lustigt, men ändå litet konstigt att @Till_havs motor också fått feber. På hemvägen idag från Donsö så löste temperaturlarmet ut, den tjocka visarnålen visade 100°C på den oexakta skalan och den akustiska signalgivaren tjöt. Men det upphörde med en gång då motorvarvet sänktes. Jag hade kört på 3000 RPM i ungefär 15 minuter när temp.larmet gick igång, och nålen på instrumentet dalade snabbt ned till 90° när jag minskade till 2000 RPM. Ökade igen och ingen temp.höjning, men nu var jag precis utanför hamnpirarna så det var dax att köra sakta ändå. Kollade silen, nästan helt ren. Skall kolla impellern senare i veckan. Motorn är för övrigt en KAD43. Det var väl fyra år sedan jag hade nere oljekyl, värmeväxlaren och intercoolern. Impellern har jag inte bytt på flera år, då den har sett osedvanligt bra ut, en originalimpeller, men jag har minst två nya i reserv… Sedan vet jag precis hur det känns att få motorstopp i Tingstadstunneln under rusningstrafik… en kabelsko på tändspolen hade lossnat. Men en TMA-bil låg bakom mig och kom då till räddning. Himla synd att det inte finns TMA-båtar… (TMA= Truck Mounted Attenuator, alltså ett skyddsfordon)

”Musslor i glögg” låter annars som en spännande anrättning, det kanske man skulle testa. ”Pappas special” En maträtt mina nu vuxna barn ännu kan nämna. Frun jobbade och skulle hämtas upp i Strömstad. Barna (som åldersmässigt befanns sig strax under tonårstiden) och jag var ensamma ombord. Det hade väl uppstått någon tidsbrist så dagsetapperna blev litet för långa, detta innebar ett blodsockerfall och en sen lunch. Vid ett snabbt påkommet lunchstopp på Ulvön-Dannemarken snodde jag ihop något slags ihopkok till pastagryta, alltså en oplanerad skafferirensning. Med en del svartpeppar och andra kryddor tyckte jag själv att det blev rätt så bra. Vad jag minns ingick det bacon, köttfärs, salamikorv och nån liten bit tärnad kassler, liksom pasta och tomatsås. Karotterna länsades och omdömet blev att det var den godaste maten jag någonsin lagat… Men inte ens på beställning lyckades jag med det igen.

Båtmimme, barndomsminne. Sommar, juli, Mollösunds hamnbassäng. Till er som aldrig varit i Mollösund på ön Orust, i Bohuslän, kan jag berätta att hamnbassängen på den orten verkligen är en ”bassäng” en nästan till ytan kvadratisk eller iallafall nästan rektangulär utgrävd hamnbassäng med en smal ”kanal” som förbinder den med det vattnet som utgör själva sundet mellan Mollön och halvön som orten Mollösund ligger på. Det var en tidig sommarmorgon i mitten av 1960-talet, dom omskrivna häxjakterna med efterföljande summariska rättegångar och avrättningar ute på Mollön hade avslutats. För att istället sysselsätta ortsbefolkningen med någonting annat än att jaga annorlunda käringar, hade man upprättat en ”Sillfabrik”. Ja alla med någon form av zoologisk kunskap vet att man inte tillverkar sill, den fiskas, sill liksom framförallt långa, Molva molva, fiskades av bohuslänningar långt ut på Nordsjön upp mot Island och Lofoten, den fisken som inte landades och såldes lokalt på Island eller i Norge isades och togs med hem. En stor mängd hamnade då i denna ”Sillfabrik” där sillen rensades saltades och även konserverades. Långan rensades, fläktes upp och spjälades, den hängdes sedan upp på tork på stora ställningar ute på Mollön, så småningom skulle den säljas som lutfisk. Vägnätet var inget vidare på Orust, det är först de senaste 20-30 åren man kan ta sig ut till Mollösund med större och tyngre lastbilar, så mycket av transpersonerna gick med båt. Ja efter den långa inledningen, till barndomsminnet, i båten, folkbåten i Mollösunds hamn. Tidigt en vardagsmorgon väcktes vi av ett himla tumult och tutande. Ett mindre fraktfartyg av stål, grått skrov och vit överbyggnad, låg mitt i hamnen. Skepparn stod i styrhytten och drog i en lina kopplad till signalhornet. På kajen och på kajplanen (som på den tiden inte var asfalterad, utan belagd med grus) sprang det pyamasklädda människor om varandra i panik och skulle förhala båtar från den västra kajen, dit detta fraktfartyg ville komma till. På denna tid använde man ju också sitt ankare till akterförtöjning, så om det blev trassligt på kajen blev det än mer trassligare bakom båtarna. Vår båt låg vid den norra kajen och berördes då inte av detta kaos, min far och några till (som läst skyltarna angående det tillfälliga tilläggngsförbudet) var uppe och försökte reda upp oredan. Det var först ett visst underhållningsvärde i detta, men det övergick sedan i något som skulle kunna liknas vid en Monty-Pythonsketch utan punchline, det blev bara jobbigt att titta på. När sedan detta fartyg hade lagt till vid kajen inleddes det en omfattande trafik med ”hundratals” gaffeltruckar med lastpallar med staplade konserver åt ena håller och tomma silltunnor åt andra hållet. Huruvida det var konserver med ”gaffelbitar” eller ej vet jag inte men högst sannolikt har det varit den fetare sillarten med det lustiga namnet Sprattus sprattus, alltså skarpsill. Alla kustsamhällen är i nydaning, fiskerinäringen har flyttat någon annanstans. Sillfabriken i Mollösund skall omdanas och bli verksamhetslokaler och bostäder. Ungefär samma minne från Hunnebostrand, 1970-tal. Det fanns då inga flytbryggor, utan gästande fritidsbåtar var hänvisade att lägga till vid betongkajen nedanför varmbadhuset. Här kunde det ligga stora staplar med sågat virke. Och det kom emellanåt en fraktskuta som hämtade upp dessa varor, och det fanns skyltar, konor och avspärrningsband uppsatta då man väntade ankomst av denna båt. Men här fanns det en auktoritär hamnkapten med skepparmössa och megafon som kunde hålla gästande båtar borta från nämnda prefabricerade berongkaj.

Ja, nästan varje gång.. drabbades i morse av GPS-störningar, då larmade Northtracker, och plottern visade att båten stod på land.

🤕 Ok, ett timerrelä…

Dessvärre blir ju den typen av väv vi specar dyr. Det skall vara hållbart, det skall vara snyggt, inte varmt och klibbigt, tåla fukt och smuts, vara sköt att sitta på… Jag hade nog redan då jag såg frågans rubrik tänkt föreslå alcantera eller något liknande. Har du kollat vad Asperö handel har för vävar i sitt sortiment?

Eh… eller missuppfattade jag någonting? 85 och 86 är manöverspänning till relät, det spelar ingen roll vilken man kopplar till plus eller minus, men vanligtvis har 86 plus och 85 minus. 30 är ”ingången” och 87 är då utgående spänning då relät är aktiverat. Om det finns en anslutning 87a så ger den spänning ut när relät är inaktiverat. Enligt DIN 72 552 15 Tändning och dagsförbrukare 30 Batteri, plus 31 Batteri, minus 85 Relä, styrning utgång - 86 Relä, styrning, ingång + 87 Relä, ingång, öppnar och växlar 87a Relä, utgång 1, öppnar Det lättaste är att koppla plus och minus till 85 och 86 och lyssna på om du hör att relät klickar. Sedan kan du kolla med multimeterns pip-funktion om du har kontakt mellan 30 och 87 när relät är aktiverat, liksom kontakt mellan 30 och 87a när relät inte är aktiverat.

Nu får jag e-post då båten lämnat säkerhetszonen.

Jag var väl dum nog att betala avgiften, i tro och hopp att det skulle påskynda processen att få det att fungera. Det är denna modellen av sensor. den skall med hjälp av en magnetkontakt känna av om en dörr är öppen eller stängd, den har även en temperatur- och luftfuktighetssensor.

Fick besked igår att dom skickar en ny sensor. Men en egen fundering, jag bytte batterier i hemlarmet idag, alltså i huset där jag bor. Men denna Northtracker sensor har väl också ett batteri, och det kan man ju inte byta då hela grejen är kapslad. Den har ju inte heller någon extern strömförsörjning.

Tråden är ju nu rätt så gammal. Den är skapad 2007. Bätre sent än aldrig. Men ämnet är ju ständigt aktuellt

Jag har mer i min båthistoria. Jag är född vattuman, i februari. Men tror inte på astrologi. Redan min första sommar skall jag ha varit med ute och seglat, i en J18. Ingen båt jag minns, de första barndomsminnena har man ju från ungefär treårsåldern. Men pappa hade kappseglat flitigt med den båten, i kvarlåtenskapen finns massvis med olika priser från sent 1940-tal till sent 1950-tal. Nästa familjebåt var en nordisk folkbåt, jag tror den hade nummer S, F 418 i seglet. Minns nu inte vem som byggde den. Med den seglade familjen fram till 1967. Men en händelse som satt sig i minnet är en tidig vårdag 1966. Folkbåten stod på land i Arendals småbåtshamn på Hisingen. Pappa och jag var i hamnen för att förbereda för sjösätrningen. Då kommer det fram en kille med sin treårige son, det var ”Svenne” och ”Peter”. Svenne undrade om pappa visste någon som tillfälligt kunde låna ut en båtplats. Svenne hade precis seglat ned sin folkbåt från Nyköping, han hade fått jobb på Götaverkens ångteknik och hade precis fått en lägenhet i Länsmansgården, på Temperaturgatan… Nåväl, ”du kan låna min båtplats på B-bryggan” sade farsan, men jag skall sjösätta 15 maj, och då måste din båt vara borta… ”inga problem” Svenne hade fått en plats på A-bryggan, men där låg det tillfälligtvis något slags mindre yrkesfartyg, det kan ha varit en av Volvo-Pentas testbåtar, en afrikansk motoriserad kanot(!) jag kan nämna detta flytetyg senare, eller så var det Frogs, dykerieriets båt… Senare när vi kom hem till huset i Kärrlyckan, i Arendal, så berättades detta för morsan… som blev förbaskad, ”hur dum får man bli, en sneseglare från ostmusten, vet väl knappast hur man seglar, han kan ju ha lurat skjortan av dig, du får ha våran båt på land hela säsongen…” Men far min lät sig aldrig luras, 15 maj eller möjligen redan tidigare låg Svennes båt på A-bryggan, och våran båt låg på sin plats. Vänskapen med Svenne och hans familj varade sedan livet ut, och vi familjeseglade mycket tillsammans. Det fanns även en med mig jämnårig dotter i familjen, Peter är några år yngre. Omkring 1969 hade vi börjat segla till Rörö under för och eftersäsong, denna ö blev snabbt populär särskilt som GREFABs då nya hamn i Björlanda Kile blev klar och utbyggd (jag tror det bara är 6 eller 7 nm mellan Björkanda Kile och Rörö). Så det blev trångt om saligheten. Pappa och Svenne hyrde då ett par mer eller mindre permanenta platser på den inre hamnholmen, där man fick bygga egna bryggor. Men nu var folkbåtarna sålda. 1967 fick familjen ett arv, och en Vindö 28 köptes, den var byggd i mahogny på Vindövarvet på Orust 1963. I seglet stod det KR S 1222. Det var långt innan Vindö fick sin legendariska logo med ett V. Svenne hade köpt en Sundénkryssare. Götaverken Arendalsvarvet expanderade och tog småbåtshamnens yta i anspråk. Jag tror att GREFAB var nybildat, eller så var det föregångaren som erbjöd nya båtplatser i Björlanda Kile. Svenne fick plats på A-bryggan, och farsan på B-bryggan, precis som i Arendal. Nu hade ju hela Arendal exproprierats alltså tvångsinlösts, av Göteborgs stad, alla, nästan alla tvingade att flytta. Vi fick förtur i Hisingens tomtkö och hamnade mer centralt på Hisingen där ett hus byggdes, en vilkelvilla från Eksjöhus, minsann… Det var rätt så nära till Björlanda Kile iallafall. Arendal såg då ut ungefär som Långedrag och Saltholmen ser ut i dag, med sekelskiftsvillor etc, nen allt revs, bergen malsed ned till grus. Man skapade industriområden till Götaverkens underleverantörer. Sedan gick det som det gick med varvskrisen på 1970-talet… Det var ständiga familjeseglingar upp och ned längst Bohuskusten med Svennes familj och sedan till Rörö på helgerna. Mina föräldrar kunde inte förstå släktingar och goda vänner som hade hus längs Hisingens kust eller på ”öarna”. Denna baktalades och hälsades sällan på, men jag hälsade på ofta, men det har jag redan skrivit om. Egentligen var det en kusin till pappa, en kusin som benämndes som ”familjens svarta får” ja kanske inte speciellt svart, men gråmelerad iallafall. Relationen till honom var ”ansträngd”. Denna kusin var iallafall expert på att göra ofördelaktiga och dåliga affärer, såväl privat som i sitt arbete. Han hade iallafall en stundtals välskött äldre klassisk segelbåt, en Drake, det var ett varv som skötte den båten, och ofta var den belagd med kvarstad hos varvet då ägaren, det vill säga ”kusinen”, inte kunde lösa ut den på våren. En gång försökte han betala varvet med ”äkta” persiska mattor, men varvägaren var bara intresserad om kusinen kunde erbjuda flygande mattor… Någon gång runt 1982 byttes vindön ut mot en Olsson 8:8, (Svenne hade köpt en Comfort eller möjligen en Comfortina, på samma ort där jag lärt mig telegrafera, jag kommer till det) men då var jag inte längre med, jag hade ju sedan några år flyttat hemifrån, hade hunnit med att hoppa av minst två gymnasieutbildningar och tagit ett sabbatsår från (minst) en högskoleutbildning. Även ett 11 månaders påtvingat användande av gröna kläder, M59 och lika påtvingat boende med en massa andra grönklädda på en tidigare helt okänd ort längst österut i Skaraborg, vid Vätterns strand… Men där fanns det några mindre segelbåtar man kunde låna på sin fritid, när man inte söp upp ”avlöningen” på ”Sketna Kråkan” (som egentligen hette ”Gyllene Örnen”). Men Vänern var ingen bra sjö att segla tvåkrona eller trissjolle på… konstiga vindar och krabb sjö. Jag fick iallafall lära mig en massa om radiotelegrafi, att bokstavera; Adam, Bertil, Cesar och så vidare. Likheten med min militärtjänstgöring och Lasse Åbergs ”Repmånad” är inte bara slående, den är exakt träffsäker, med sergeant Ohms träffsäkerhet på skjutbanan var dålig, jag blev utnämnd till regementets sämste skytt, inte ens goda vänner träffades. När detta elvamånaders påtvingade äventyr var slutfört började då ”det riktiga livet”. Det mesta har jag redan skrivit om, det som i detta sammanhang är relevant. Men ett kompisskap inleddas med Per-Martin, nästan fingerat namn, en läkarstudent som ägnade mer tid och segling, motorcyklar och barhäng än studier, han hade en hel det vidlyftiga idéer som ofta till omgivningens förskräckelse realiserades, han fick därför öknamnet ”Pelle Sanslös” (på den tiden hade alla hört eller läst berättelserna om katten från Uppsala som hette Svanslös…). Vi seglade lite tillsammans i hans mer eller mindre, oftast mindre, sjövärdiga båtar. Vi bildade även ett rockband. Sanslös citerade ofta ”Liftarens Guide till Galaxen”, så mycket att jag kände mig nöd och tvungen att läsa den, den och Ernest Hemingways ”Den gamle och havet” är nog dom enda skönlitterära verk jag någonsin läst… Sanslös flyttade sedermera till Wales, och jag har bara hälsat på honom där en gång, det är en helt annan historia med massvis med öl men utan marint sammanhang. Svenne, hans fru och båda mina föräldrar har de senaste åren gått ur tiden, och får dom förhoppningsvis fortsätta att segla längs himmelrikets kuster. Pelle Sanslös har varit väldigt nära Sankte Pers port, men på något vis har han hittat en livboj som någon kastat ut till honom. Volvo-Pentas provbåt, ”infödingskanoten”. Ja jag vet inte så mycket om denna båt egentligen. Men VP hade någon form av verkstad i Arendals småbåtshamn. Det skall ha varit någon typ av försöksverksamhet. En av båtarna som man hade var en afrikansk större kanot, det såg ut att vara en urholkad trädstam. I denna testades olika motorer, sades det. Kanoten var dekorerad på ”afrikanskt vis” med olika symboler i flera olika färger. Vad jag senare hört, men obekräftat, är att VP på uppdrag av SIDA hade något uppdrag om att motorisera afrikanska traditionsbåtar i något västafrikanskt land. Men det kan ju vara fel, och om någon annan vet mer eller har mer korrekta uppgifter så kommentera. Måste bara nämna Wales, Sanslös, sanslösa ölfestival med bortblåsta partytält, men alla var ju på gott humör, inte minst representanterna för de lokala bryggerierna, så det gick ju bra ändå. Det var fler svenskar där, bland annat mina barn, som då var tillräckligt gamla för att få dricka öl, samt några andra svenska ungdomar. Ett äldre par från London pekade på (de svenska) ungdomarna och sade, ”Visst är det bra och trevligt att ungdomarna tar till sig och lär sig kymriskan, walesiskan..” Jo visst dom snackade ”fyllesvenska” det kanske låter likadant… Jo jag har varit i Wales fler gånger, men då har Pelle Sanslös antingen varit i Göteborg eller annorstädes, är det det som kallas ”dålig timing”?

Ja jag kommer inte att sörja TV4 om den försvinner från marknätet, jag tycker att nyheterna är politiskt färgade och ytliga. Möjligen har det förändrats då jag inte sett på kanalen de senaste tio åren. Men främst är det den förbaskade reklamen som jag stör mig på. Och det går inte heller att spola fram reklaminslagen i playtjänsten… Homo sapiens är väl för övrigt den mest invasiva arten av allihopa. Sen sades det ingenting om kanadagåsen, men det är en annan historia.

Ja, jag skall ägna mer tid åt detta. Jag var på Orust, Ellös på Öppet varv/flytande båtmässa för ett par helger sedan. Jag kollade som vanligt mest på olika tillbehör. Men fastnade en stund i Nordic Boat Securitys tält. Här mässade man för produkten Swedtrack Lite+ som sades uppdatera var 30de sekund, sedan verkade övriga funktioner vara ungefär desamma som Northtracker. Möjligen hade Northtracker längre batteritid, men NBS jobbade tydligen på att förbättra Swedtrack på den punkten. Men jag stannade inte så länge där eftersom min hund ville gå vidare och titta på plasthundar som hade nya innovativa flytvästar.

Jag fick min första båt 1965, min far hade kappseglat mycket med ganska stor framgång, och han ville att jag skulle ärva kappseglingsintresset. Jag fick även ett medlemskap i ASS, Arendals Segelsällskap (senare BKSS, Björlnda Kile SS). Båten jag fick var en optimistjolle med rött segel, 1149 var numret. Pappa hade byggt den själv av en byggsats inköpt från Marstrand, Marinex tror jag att firman hette. Men jag gjorde farsan besviken, jag ville inte kappsegla, att sedan de andra juniorerna i ASS hade modernare lättviktsoptimister av plast, som seglade snabbare gjorde inte saken bättre. Nästa båt, var inte min… olika släktingar helårsbodde eller sommarbodde i skärgården, på västra Hisingen och i Öckerö kommun. Här fanns det flera olika båtar att låna. Det kunde vara som i visan, ”Ålefeskarns vals”. Vi var några ungdomar som skulle ut och dra makrill, eller torsk, men då den första båten vid bryggan läckte och låg i marvattnet tog vi nästa, en bohusjulle blev det ofta, den kunde även seglas, den hade en Albin O11 med reversibel propeller. Nån gång i september 1979 så strandade Sir Winston Churchill vid Vinga, ja passagerarbåten med den namnet, och då var vi där… En livflotte och en livboj bärgades från denna bohusjulle. Därefter hade jag hand om en ”plasteka”, ett hemmabygge men en 15hk Archimedes på akterspegeln, vem som ägde den båten var litet oklart, men han som byggt den ville iallafall inte kännas vid den av någon orsak. En dag var den borta, men inte stulen… Då köpte jag en väl begagnad Lohi 465, en båt med katedralbotten och en väldigt sliten Evinrude på 35hk. Denna båt utrustades för sportfiske. Det hade definitivt varit billigare och gått mycket snabbare att istället köpa fisken av den dyraste fiskaffären i Feskekörka än att fiska från denna båt och att reparera den gamla motorn. 1982 hade vi ett par dödsfall i släkten, och en sjöbod eller snarare ett mindre magasin tömdes, då kom den hembyggda plastekan fram… Några år senare hade jag bildat familj och geografiskt centrum var nu i mångt och mycket Tjörn. Nu skulle det vara en bobar båt. Pengarna räckte bara till en Monark 670. I fem år hade vi den i familjen, jämte en Gullholmensnipa som egentligen var svågerns. Jag vet inte hur många timmars mekande jag förtog med dessa två båtar. Särskilt monarkens motor som var helt slut ägnades mycket tid, innan den byttes ut mot en helt ny motor. Därefter köptes en Nimbus 2700, nu hade vi äntligen en riktig båt. Den hade vi i 21 säsonger, men vi tröttnade på allt kapell som den båten hade. Det blev en del turer över Skagerack till både Læsö och Skagen, men mest i Bohuslän. En oväderssommar tog vi Dalslands kanal. Även i denna båten bytte jag motor, det blev en TAMD31. Vi kollade på andra båtar att byta till, Viknäsar, Targor och litet utav varje… Men till slut, 2015 kom nuvarande båt i vår väg, en Triton 29, jag kände till båttypen väl då en kompis hade haft en, så det blev ett snabbt köp, på andra sidan landet. Och på den vägen är det… Ja sedan har det funnits diverse jollar, släpdingar också, alla överkomna som begagnade eller som sjöfynd. Men då jag tröttnar på att laga läckande båtar och gummibåtar köpte jag en sprillans ny liten gummibåt för några år sedan, den har fått en liten elsnurra.

Samma app som jag har i min Ipad.

Vilken app har du? Jag har två omika, en i telefonen och en i paddan. Kanske är den senare en webbapp.

Har inlett en e-postkonversation med supporten. Min båts säkerhetszon låg runt Northtrackers lager i Stockholm… jag förstår inte riktigt det, om jag själv gjort fel, men nu lämnar enheten signal från hemmahamnen iallafall. Så fick jag ett SMS med texten: ”Sensor Ariell ansluten till Ebba har en batterinivå under 15%. Enheten bör bytas ut inom kort.” (inte Emma som jag skrev tidigare). Vem är då Ebba? jag hade visserligen en syster till min farfar som hette så, men hon gick ur tiden 1978 eller möjligen 1979, långt innan Northtracker och liknande grejer ens var påtänkta.

Tack, jag skall kolla!

En annan observation under lördagskvällen, eller egentligen två likadana observationer. Vid olika tillfällen under sen eftermiddag och tidig kväll kommer det in två motorbåtar i hamnen, den ena på sisådär 26-27 fot, den andra mindre och öppen. Båda har omkring 6 personer ombord i åldrarna 30-60 ungefär. I den ena båtan hade föraren flytväst, i den andra, den mindre båten, hade ingen flytväst. Trots att det fanns lediga platser vid en flytbrygga skulle båda båtarna envisas med att lägga till vid en hög betongkaj där det hänger gamla lastbilsdäck, således en del klättrande, och då lastbilsdäcken ”kritade” fick minst en person svarta fläckar på sina ljusa festkläder. Ja båda sällskapen skulle till samma fest i ett hus väldigt nära hamnen. Vid 23-tiden var tydligen festen slut, då kom sällskapen tillbaka, jag vill inte säga att någon såg speciellt berusad ut, men litet glada och fnittriga var dom iallafall Båtarna embarkerades efter att man klättrat ombord, en kvinna var inte direkt anorektisk utan snarare motsatsen, och hade redan uppe på kajen svårt att röra sig, men klättra skulle hon… ingen ramlade i, jag observerade nu ingen flytväst någonstans. Lanternorna tåndes, den mindre båten hade ingen topp- eller akterlantärna och båda båtarna försvann in emellan öarna. Den ena båten hade namn och hemmahamnen utskrivet på akterspegeln, den hörde hemma på en grannö… dit det finns en bro… varför skulle dom ta båten när folk på dessa öar ändå tar sin golfbil eller flakmoped så fort dom skall förflytta sig bara en liten bit… ja människors beteenden är ett mysterium. Jag har ärvt litet pengar, funderar på om jag skall köpa aktier i Fonus, ger kanske bättre utdelning än aktier i någon flytvästfirma.