donquijotedelmar

Fritidsbåtägare utestängs från det Europeiska Konsumentskyddet (ADR). Europeiska försäkringsbolag med rymliga samveten utestänger båtförsäkringstagare från det alternativa tvistlösningssystem utanför domstol (ADR) som skapats i EU för konsumenternas skydd. Detta sker genom att dessa bolag utnyttjar en paragraf, som finns i många länders Försäkringslagar och som klassar en fritidsbåtförsäkring som en s.k. ”högrisk”. ADR-systemet omfattar inte ”högrisk”.(Spansk Lag 50/1980, Art. 107.2) Dessa försäkringsbolag brukar därför neka att ställa upp för tvistlösning genom ADR-systemet. De tvingar därmed sina försäkringstagare att dra sina tvister inför allmän Domstol. Detta är ofta dyrt, långvarigt och tröttande. Många ger upp och sväljer förtreten. Fritidsbåtägare, som försäkrat sina båtar i sådana bolag, blir inte medvetna om sitt underläge förrän de råkar i tvist med sitt försäkringsbolag. Då upptäcker de att de inte heller tycks ha rätt till sådan rättshjälp som vanligen är inkluderad i en vanlig konsumentförsäkring. (t.ex. bil-, hus-, lösöre- eller reseförsäkring) EU har i Direktiv 87/344/CEE uteslutit sådan rättshjälpförsäkring vid tvister som uppkommit genom sjöolyckor. Båtförsäkringfrågor tycks härigenom hänvisas till Sjölagarna, vilkas regler är betydligt mindre konsumentvänliga än EU´ s konsumentskyddslagar. Många av Sjölagarnas försäkringsregler skapades mot bakgrund av de förhållanden som rådde i överlastade och överförsäkrade handelsfartyg på 1800-talet, då försäkringsbedrägerier var en trend hos en del redare, och som bl.a. ledde till införandet av de berömda ”Plimsoll-reglerna” för handelsfartyg. Försäkringsbolag med rymliga samveten tycks nu ha vänt den trenden mot sina försäkringstagare med små fritidsbåtar med hjälp av dessa lagar. De flesta båtägare lever i tron att en fritidsbåtförsäkring är en vanlig konsumentförsäkring och inte en sjöförsäkring i sjölagens mening. De blir därför ett lätt byte för dessa bolag, som naturligtvis toppar försäkringsbolagens ”Reklamationsliga”. Nedanstående sammandrag av en berättelse ur verkliga livet är ett tydligt exempel på denna moderna form av ”sjöröveri”: En liten svenskregistrerad fritidsbåt strandade på en badstrand på Ibiza i ett plötsligt oväder. Försäkringsbolaget, som under diskretionens slöja, här kallas MALFÉ, lät först båten ligga och slås sönder mot klipporna i sex (6) dygn!!! Sedan skedde bärgning och borttransport på ett mycket oprofessionellt och skadeframkallande sätt till ett varv på Ibiza, valt av MALFÉ!! MALFÉ kunde nu vara säker på att reparationskostnaderna skulle uppgå till mer än ¾ av försäkringsvärdet. Detta medförde att MALFÉ kunde anse båten såsom ”konstruktiv totalförlust”. Dessutom ansåg MALFÉ att den 30 år gamla båten var underförsäkrad, trots att den blivit värderad till sitt marknadsvärde i samråd med MALFÉ några år tidigare. MALFÉ upplyste också om att båtägaren fortfarande var ägare till båten och ansvarig för alla kommande kostnader för uppehållet på varvet. När MALFÉ-varvets skyhöga offert sent omsider presenterades, visade det sig att reparationen hade kunnat utföras hos ett välrenommerat varv på det spanska fastlandet för betydligt mindre än hälften av MALFÉ-varvets offert. Båtägaren satt nu i fällan. Det dyra MALFÉ-varvet krävde mycket höga summor för sin offert och för att överhuvudtaget släppa ut båten från varvet!!! Transport till det billigare varvet på fastlandet skulle också kosta en hel del. Maktlös godtog båtägaren MALFÉ´ s erbjudande om ersättning för ”konstruktiv totalförlust”. MALFÉ gjorde nu en mängd höga avdrag för bärgning och transport samt för försäkrad men oskadad utrustning (flottar, autostyrning, VHF mm.) Skadeersättningen reklamerades utan framgång två gånger till MALFÉ och sedan till den spanska konsumentorganisationen OMIC samt till Dirección General de Seguros. (den spanska Försäkringsmyndigheten) MALFÉ-varvets chef nekade sedan båtägaren tillträde till båten när denne, några veckor senare, med bil besökte Ibiza för att hämta hem personliga effekter, och den försäkrade men oskadade utrustning (flottar, autostyrning, VHF mm.), som MALFÉ gjort avdrag för i sin skadeersättning!!! Efter dessa erfarenheter donerades båten med sin oskadade utrustning till en navigationsskola på fastlandet mot att de nya ägarna i gengäld löste ut båten från varvet. Den nya ägaren har nu reparerat båten – hos det dyra MALFÉ-varvet. Båten har dessutom helrenovrerats, osmosisbehandlats, målats och genomgått en fullständig sjövärdighetsbesiktning och blivit spanskregistrerad. Enligt trovärdig (hittills obekräftad) uppgift: Allt för en totalkostnad som betydligt underskrider den höga offert, som den svenska försäkringstagaren avkrävdes – för enbart reparationen!! Varje år råkar c:a 1500 nöjesbåtar ut för så svåra olyckor i spanska farvatten att det föranleder sjöräddningsutryckning av den spanska Sjöräddningen, Salvamento Marítimo. Sannolikt inträffar fler olyckor där Sjöräddningen inte har kallats, men där beräknad reparationskostnad närmar sig ¾ av båtens försäkringsvärde. Intresserade båtägare bör kunna dra sina egna slutsatser av denna sanna berättelse och kan kontakta denna publikations redaktion för mer detaljer. Författaren har sagt upp sina försäkringar hos MALFÉ. Min fråga till intresserade läsare är: Vad kan den förre båtägaren legalt kräva av MALFÉ för den ofruktsamma resan till Ibiza för att hämta sina saker och för de oförutsebara kostnader och förluster han därigenom råkade ut för, och hur kan detta ske? Don Quijote del Mar (76)

Fritidsbåtägare utestängs från det Europeiska Konsumentskyddet (ADR). Försäkringsbolag med rymliga samveten utestänger sina båtägande försäkringstagare från det alternativa tvistlösningssystem utanför domstol (ADR) som skapats i EU för konsumenternas skydd. Detta sker genom att dessa bolag utnyttjar en paragraf, som finns i många länders Försäkringslagar och som klassar en fritidsbåtförsäkring som en s.k. ”högrisk”. ADR-systemet omfattar inte ”högrisk”.(Spansk Lag 50/1980, Art. 107.2) Dessa försäkringsbolag brukar därför neka att ställa upp för tvistlösning genom ADR-systemet. De tvingar därmed sina försäkringstagare att dra sina tvister inför allmän Domstol. Detta är ofta dyrt, långvarigt och tröttande. Många ger upp och sväljer förtreten. Fritidsbåtägare, som försäkrat sina båtar i sådana bolag, blir inte medvetna om sitt underläge förrän de råkar i tvist med sitt försäkringsbolag. Då upptäcker de att de inte heller tycks ha rätt till sådan rättshjälp som vanligen är inkluderad i en vanlig konsumentförsäkring. (t.ex. bilförsäkring, husförsäkring eller reseförsäkring) EU har i Direktiv 87/344/CEE uteslutit sådan rättshjälpförsäkring vid tvister som uppkommit genom sjöolyckor. Båtförsäkringfrågor tycks härigenom hänvisas till Sjölagarna, vilkas regler är betydligt mindre konsumentvänliga än EU´ s konsumentskyddslagar. Många av Sjölagarnas försäkringsregler skapades mot bakgrund av de förhållanden som rådde i överlastade och överförsäkrade handelsfartyg på 1800-talet, då försäkringsbedrägerier var en trend hos en del redare, och som bl.a. ledde till införandet av de berömda ”Plimsoll-reglerna” för handelsfartyg. Försäkringsbolag med rymliga samveten tycks nu ha vänt den trenden mot sina försäkringstagare med små fritidsbåtar med hjälp av dessa lagar. De flesta båtägare lever i tron att en fritidsbåtförsäkring är en vanlig konsumentförsäkring och inte en sjöförsäkring i sjölagens mening. De blir därför ett lätt byte för dessa bolag, som naturligtvis toppar försäkringsbolagens ”Reklamationsliga”. Nedanstående sammandrag av en berättelse ur verkliga livet är ett tydligt exempel på denna moderna form av ”sjöröveri”: En liten svenskregistrerad fritidsbåt strandade på en badstrand på Ibiza i ett plötsligt oväder. Försäkringsbolaget, som under diskretionens slöja, här kallas MALFÉ, lät först båten ligga och slås sönder mot klipporna i sex (6) dygn!!! Sedan skedde bärgning och borttransport på ett mycket oprofessionellt och skadeframkallande sätt till ett varv på Ibiza, valt av MALFÉ!! MALFÉ kunde nu vara säker på att reparationskostnaderna skulle uppgå till mer än ¾ av försäkringsvärdet. Detta medförde att MALFÉ kunde anse båten såsom ”konstruktiv totalförlust”. Dessutom ansåg MALFÉ att den 30 år gamla båten var underförsäkrad, trots att den blivit försäkrad för sitt dubbla inköpspris, i samråd med MALFÉ några år tidigare. MALFÉ upplyste också om att båtägaren fortfarande var ägare till båten och ansvarig för alla kommande kostnader för uppehållet på varvet. När MALFÉ-varvets skyhöga offert sent omsider presenterades, visade det sig att reparationen hade kunnat utföras hos ett välrenommerat varv på fastlandet för betydligt mindre än hälften av MALFÉ-varvets offert. Båtägaren satt nu i fällan. Det dyra MALFÉ-varvet krävde mycket höga summor för sin offert och för att överhuvudtaget släppa ut båten från varvet!!! Transport till det billigare varvet på fastlandet skulle också kosta en hel del. Maktlös godtog båtägaren MALFÉ´ s erbjudande om ersättning för ”konstruktiv totalförlust”. MALFÉ gjorde nu en mängd höga avdrag för bärgning och transport samt för försäkrad men oskadad utrustning (flottar, autostyrning, VHF mm.) Skadeersättningen reklamerades utan framgång två gånger till MALFÉ och sedan till den spanska konsumentorganisationen OMIC samt till Dirección General de Seguros. MALFÉ-varvets chef nekade sedan båtägaren tillträde till båten när denne, några veckor senare, med bil besökte Ibiza för att hämta hem personliga effekter, och den försäkrade men oskadade utrustning (flottar, autostyrning, VHF mm.), som MALFÉ gjort avdrag för i sin skadeersättning!!! Efter dessa erfarenheter donerades båten samt den oskadade utrustningen till en navigationsskola på fastlandet mot att de nya ägarna i gengäld löste ut båten från varvet. Den nya ägaren har nu reparerat båten – hos det dyra MALFÉ-varvet. Båten har dessutom helrenovrerats, osmosisbehandlats, målats och genomgått en fullständig sjövärdighetsbesiktning och blivit spanskregistrerad. Enligt trovärdig (hittills obekräftad) uppgift: Allt för en totalkostnad som betydligt underskrider den höga offert, som den svenska försäkringstagaren avkrävdes – för enbart reparationen!! Varje år råkar c:a 1500 nöjesbåtar ut för så svåra olyckor i spanska farvatten att det föranleder sjöräddningsutryckning av den spanska Sjöräddningen, Salvamento Maritimo. Sannolikt inträffar fler olyckor där Sjöräddningen inte har kallats, men där beräknad reparationskostnad närmar sig ¾ av båtens försäkringsvärde. Intresserade båtägare bör kunna dra sina egna slutsatser av denna sanna berättelse och kan kontakta denna publikations redaktion för mer detaljer. Författaren har sagt upp sina försäkringar hos MALFÉ. Min fråga är: Vad kan den förre båtägaren legalt kräva av MALFÉ för den ofruktsamma resan till Ibiza för att hämta sina saker och för de oförutsebara kostnader och förluster han därigenom råkade ut för, och hur kan detta ske? Don Quijote del Mar (76)

Patienten dog för att läkaren gick på fest, eller Faror i en Fritidsbåtförsäkring. En liten (< 8 m.) svenskregistrerad båt strandade efter mast- och motorhaveri på en badstrand på Ibiza i ett lokalt och oväntat oväder, som under några dramatiska nattimmar orsakade ytterligare 4 strandade båtar. Olyckan rapporterades omedelbart till berörda myndigheter och till sitt spanska försäkringsbolag MAPFRE, som år 1998 värderat båten i samråd med försäkringstagaren. MAPFRE utlovade omedelbar bärgning. Båten låg sedan under mer än 6 dygn och höggs sönder mot klipporna på stranden för varje våg och utgjorde en uppenbar fara för barn och andra på stranden. Man kan komma med bil till vilken strand som helst på Ibiza på mindre än 1 timma. MAPFRE´ s besiktningsman anlände först efter 32 timmar och ansåg omedelbart och helt omotiverat att båten var mycket underförsäkrad. Det överenskomna försäkringsbeloppet för den 30 år gamla båten var i god överensstämmelse med priset för likvärdiga båtar på den spanska båtmarknaden och på Internet. Förseningen skyldes på ”fiestas y permisos”. Varken telefon- eller faxmeddelanden tycktes hjälpa. Inte förrän kontakt tagits av en advokat fick MAPFRE loss tummarna och drog igång bärgning och borttransport. Detta utfördes emellertid så oförsiktigt att båten fick ytterligare skador och hon transporterades därefter på ett mycket inkompetent sätt. Trots att flera varv och verkstäder fanns på betydligt närmare håll och trots försäkringstagarens protester, fraktades båten från öns östra ände till ett varv på öns västra ände, valt av MAPFRE. MAPFRE kunde nu vara säker på att reparationskostnaderna skulle komma att överstiga ¾ av båtens försäkringsvärde, och därför kunna anse skadorna som ”konstruktiv totalförlust”. Förgäves bad försäkringstagaren om en professionell utredning över vilka skador som orsakats av olyckan och vilka som orsakats av den 6 dygn långa förseningen och den dåliga transporten, och som skett utanför båtägarens kontroll. En offert på kostnaderna utlovades av MAPFRE till dagen efter ankomsten till varvet. Inget mer. När offerten äntligen presenterades, 24 dygn senare, visade den sig vara hutlöst dyr, och innehöll ett krav på mer än 1500 ¤ för själva offerten. En koll hos en välrenommerad firma på fastlandet visade att reparationen där kunde utföras med 5 års garanti för mycket mindre än halva kostnaden, och under ¾ av försäkringsvärdet. Den offerten var gratis. 54 dagar efter olyckan erbjöd sig MAPFRE att betala ersättning för ”konstruktiv totalförlust”. Men med mycket stora avdrag för bärgning och transport. MAPFRE upplyste också om att försäkringstagaren fortfarande var ägare till båten och ansvarig för alla kostnader för offert och uppläggning hos det dyra varvet. MAPFRE hade nu lyckats försätta sin försäkringstagare i en ordentlig knipa, utan att försäkringstagaren haft den minsta möjlighet till val. Maktlös och chockad men i god tro accepterade försäkringstagaren MAPFRE´ s magra erbjudande. En mängd frågor ställdes dock till MAPFRE rörande ansvaret för förseningen och de inblandades aktioner. Frågorna har sedan upprepats ett par gånger, men har hittills bara besvarats med en skammens tystnad. Försäkringstagaren tog därefter kontakt med konsumentorganisationen OMIC i ett fruktlöst försök att åtminstone reducera den absurda offerten. Flera försök gjordes även att sälja båten i befintligt skick. Den av MAPFRE anlitade varvschefen nekade försäkringstagaren tillträde till båten, när denne några veckor senare med bil besökte ön för att hämta hem sina personliga ägodelar! Även en presumtiv spekulant på båten nekades tillträde. Efter dessa erfarenheter erbjöds nu båten till öns myndigheter och andra såsom donation till yrkesskola eller annan allmännyttig institution, för att undgå de höga varvskostnaderna. Cirka 3 månader efter haveriet talade en pensionerad försäkringsman och vän om för försäkringstagaren att han sannolikt hade blivit lurad av MAPFRE. Han ansåg att enligt EU´ s regler borde MAPFRE anses vara legal ägare till båten från och med olycksdagen och därmed ansvarig för alla senare kostnader, därför att försäkringstagaren accepterat ”konstruktiv totalförlust” samt för att ersättning för detta även betalats ut av MAPFRE. Detta föreföll logiskt och en reklamation insändes till MAPFRE, vilket resulterade i en liten tröstslant som MAPFRE kallade ”felräkning”. Den avvisades omgående av försäkringstagaren. En reklamation insändes därefter till Dirección General de Seguros y Fondos de Pensiones (DGS) på dålig spanska med kopior av foton och alla handlingar samt en mycket utförlig redogörelse över det inträffade. Det trista svaret från DGS visade att MAPFRE legalt får klassa en liten fritidsbåtförsäkring såsom ”högriskförsäkring” i enlighet med sin definition av spansk Lag 50/1980, Art. 107.2. Härigenom hindras försäkringstagaren tillgång till det nätverk för tvistlösning utanför domstol, som skapats i Europa. Detta system är snabbt, effektivt, inkluderar även tolkningshjälp och är nästan kostnadsfritt för konsumenten. Andra europeiska, och troligen mer pålitliga försäkringsbolag än MAPFRE, klassar en liten fritidsbåtförsäkring mer etiskt som en vanlig ”skadeförsäkring”, som t.ex. en veteranbilförsäkring. Ordet ”högrisk” är också svårt att acceptera eftersom de flesta försäkringsbolag är återförsäkrade i en P & I -Club. (Helt apropå inträffar det också fler olyckor med bilar än med små båtar och försäkringsbeloppen är ofta likvärdiga.) Genom denna lag och andra dekret tvingar MAPFRE sina båtförsäkringstagare att lösa sina tvister via Domstol, vilket ofta är dyrt, långvarigt och tröttande, varför de flesta ger upp. Dessutom verkar dessa båtägare sakna en Rättshjälpförsäkring, som vanligen inryms i en skadeförsäkring (Dir. 87/344/CEE). De olycksdrabbade, penningsvaga och juridiskt outbildade försäkringstagarna blir även härigenom omedvetet försatta i underläge. Som salt i såren nekar MAPFRE även återbetalning av inbetalda premier för tiden efter totalförlusten. Det skulle inte förvåna om MAPFRE toppar försäkringsbolagens reklamationsliga. Är det satt i system av MAPFRE; att plötsligt anse en olycksdrabbad båt såsom underförsäkrad, att avsiktligt förvärra skador, att försena bärgningar och beslut om skaderegleringar, och att på ovan beskrivet sätt tvinga båtförsäkringstagarna till oförutsebara kostnader??? I så fall tycks det finnas ett uppenbart behov av klarare regler på området!!! En reklamation med denna begäran har därför skickats till berörda EU-kommissioner. Eller är det så, att det är de MAPFRE-anställda skadereglerarnas ekonomiska förbindelser med bärgare och verkstäder som bör granskas? Intresserade båtägare bör kunna dra sina egna slutsatser av denna sanna berättelse och kan kontakta tidningens redaktion för mer detaljer. Författaren har sagt upp sina försäkringar hos MAPFRE i väntan på reaktioner. Nå, vad hände sedan med båten?, frågar kanske läsaren. Båten donerades till en navigationsskola på fastlandet mot att de nya ägarna löste ut den från varvet. Förutom att båten löses ut och skadorna repareras, får båten nu också en mycket grundlig helrenovrering, osmosisbehandling och en spansk sjövärdighets- och registreringsbesiktning. Enligt uppgift, allt för en totalkostnad som betydligt underskrider det pris, som den svenska försäkringstagaren avkrävdes i den absurda offerten - för enbart reparationen. Kajplats och ett exklusivt medlemskap i en av den spanska medelhavskustens allra bästa Club Náutico är nu till försäljning av den pensionerade f.d. båtägaren. Don Quijote del Mar.