Eilean

Mainship skriver: ...Vad som är en lämplig båt för oceeanfart debateras flitigt. Vissa menar att endast klassiska båtar såsom Pacific Seacraft/Caliber/Valiant/etc är lämpliga medans andra menar att en rätt utrustad Beneteau/Hanse/etc är fullt tillräckligt och till och med har fördelar över de klassiska... Du missförstår mina inlägg - från min sida handlar inte engangemanget om vilka typer av båtar som anses vara mer lämpade än andra för oceansegling. Den diskussionen kan vi väl ta i en annan tråd om ork och lust finns. Diskussionen handlar om klassningen och om vad de olika klasserna (mest klass A) egentligen innebär i praktiken. För min del kan exemplen lika gärna vara Bavaria som någon av de du nämner. Flera (alla?) i ditt exempel är nog inte ens klassade enligt CE-direktiven.

I princip håller jag med dig. Men den relativt enkla ombyggnaden kan bli nog så problematisk när man skall leta fästpunkter på däck efter kutterstag och konsultera riggspecialister om staginfästningar och kanske räkna ut om man kan behöva förstärka en del installationer. Jag menar inte att en oceanklassad båt skall levereras färdig med allt, från EPIRB till stormtändstickor. Men den skall vara förberedd för den utrustning som krävs, fästpunkter för löplinor, stagfästen och i alla levererade detaljer uppfylla kraven, med exempelvis lås på allt som kan öppnas/flyttas vid en omkullslagning. Jag kikade i somras på en dold tankinstallation i en känd tysk A-klassad båt - den tanken kommer garanterat på drift vid en omkullslagning. Oceansäkert? Nej. Lätt att fixa? Inte särskilt svårt men kräver sannolikt en del lamineringsjobb. Men viktigast av allt; man måste VETA att tankinstallatinen är undantagen från oceánsäkerheten och skall åtgärdas... Låt dagens A-klass vara en båt lämpad för kortare överfarter över öppet hav, inte längre från land än att man kan finna skydd inom ramen för tillförlitliga väderprognoser. Det kommer bara begränsa ett ytterst fåtal, vill man segla till exempelvis Skottland, England, Baltikum går det ju alldeles utmärkt. Eller i Medelhavet. Och skapa en AA-klass där allt som levereras (även det som inte syns) är oceansäkert och där båten enkelt kan kompletteras med nödvändig oceanspecifik utrustning och där fästpunkter/förtärkningar är specifierade. Eller skippa hela faderitten med klasser. Jag hör vanligen inte till de liberala frihetskämparna som med en ryggmärgsreflex sågar alla regler och begränsningar rörande sjöliv. Men i det här fallet tycker jag att CE-direktivet är ute och cyklar och kanske till och med är kontraproduktivt då det inavggar i falsk trygghet. Till exempel, varje år drar hundratals båtar iväg på ARC där många defintivt inte är rustade eller erfarna nog för att klara av det osannolika riktigt hårda vädret som en vacker dag kommer att drabba flottan. Hur många ger sig inte iväg och lutar sig mot att båten de seglar i är oceanklassad och att över Atlanten i den riktningen och årstiden blåser det aldrig annat än ca 10 m/s akterifrån... En vacker dag kommer segelsporten få ett nytt Fastnet '79 på halsen. Fast i kubik.

Har haft samma diskussion i vår klubb och man har kommi fram till samma argument som det du anför, inga telefonnummer som offentligheten kan se. Men man kan ju kringå problemet genom att ange ett nummer till någon vän eller anhörig som kan slussa den uppringande vidare om något hänt. Som vinterliggare i is har jag alltid mitt telefonnummer uppsatt på båten vintertid.

Personligen tycker jag att klassningen är lurig. Man måste ha klart för sig att en båt, som är klassad Ocean A, som de flesta segelbåtar över 30 fot är, och därmed kan antas vara ägnad för segling över alla oceaner egentligen inte alls är det. Klassningen tar fasta på vissa grundläggande parametrar exempelvis som stabilitet och vatteninträngning. Men struntar helt i andra. I stället skall köparen ha insikt och kunskap att på egen hand och efter eget tycke komplettera och bygga om båten så att den är lämpad och rustad för den sortens segling. En sådan ombygnad kräver en hel del kompetens, vilken naturligtvis den som tänkt sig exempelvis segla jorden runt ändå bör ha. Och har man redan den kompetensen, bör man också vara kapabel att själv avgöra vilka båtar som är lämpliga för oceansegling. Så mina ögon blir i alla fall klassningen Ocean A bara ett marknadsföringsverktyg och klass A motsvarar snarast utökad kustsegling och havssegling som inte avlägsnar sig längre än ca 100 sjömil från skydd. Och det är ju så majoritet seglar, man korsar Östersjön eller Nordsjön någon gång ibland och seglar i övrigt längs kusten eller i skärgårdarna. Att påstå att en standardbåt från exempelvis de stora varven som HanBavBenJan eller liknande skulle vara lämplig för oceansegling är snudd på bedrägeri.

Är rätt säker på att det är denna du tänker på: http://www.ozmarine.se/OZbed/Swe/IndexOZbedSwe.html Vad är det för fel på snusk förresten? Det är ju det skojigaste näst efter segling... Senast ändrad av Eilean | 01 september 2010 | 09:51

Här finns för övrigt en självupplevd fuck-up från Spanien för några år sedan. Jag minns ännu torrheten i munnen när jag i över 20 m/s vind från sidan/låringen skulle köra in mot en ynklig bom som var 8 meter till en båt på nästan 13 meter och på 14-15 ton. På ett vis gick det bra, inga skador. Men prestigen fick sig en törn. http://eilean.se/LoggBokDel7.htm Skrolla ner en liten bit till stycket Vi gör en inte helt diskret entré i den anrika staden Cadiz

PolePole, du skriver: ...I en situation där jag inte lyckas komma in själv hade jag helt enkelt fångat bojen och hängt i den, ropat på hjälp iland och skickat iland en tamp med manuell förhalning in till bryggan. inte särskilt elegant. Hade det inte funits någon där hade jag gått någon annanstans. Inget att skryta med i efterhand, men i min värld är det gott sjömanskap... Det är nog bland det vettigaste som hittills skrivits i denna tråd. Om folk kunde lämna prestigen åt sidan, be om hjälp, strunta i att försöka sig på eleganta manövrar, ta fram förhalningslinorna eller helt enkelt resignera och säga det här kommer inte att gå skulle merparten av alla fuck-ups aldrig ske. Och de kvarvarande skulle till största delen försvinna om man planerade den kommande manövern i minsta detalj, informerade alla ombord om deras exakta uppgift, gjorde klar och kontrollerade all materiel, funderat ut vad som sannolikast kan gå fel och gjort en reträttplan och först därefter påbörjat manövern. Men livet i hamnarna skulle defintivt bli mindre underhållande för dem som redan förtöjt ...

Hur tänker du nu? Du skriver ...Vilken skeppare släpper ut olja när dom ser att det finns KBV fartyg eller flyg i närheten... Det var just det, i praktiken är det omöjligt att lagföra utsläpp om förövaren inte tas på bar gärning. Och det blir svårt om KBV tvingas fara runt med AIS påslagen och förvarna om sin existens på enorma avstånd. Och med tjyvfisket råder samma situation. Tas inte tjyvfiskaren på bar gärning med trålen ute i ett exempelvis fredat område är det oerhört svårt att bevisa varifrån lasten av torsk kommer. Jag misstänker ingen, jag frågade om det finns någon annan anledning än en oro för säkerheten till sjöss. Men visst vore det väl praktiskt för dem som vill ta ett glas för mycket om man alltid kunde kolla på AIS var KBV håller till innan man väljer väg hem? Precis som de danska trålare som nu avslöjats med att tjyvtråla i Kattegatt, de har nog haft god koll på sin AIS var KBV kan tänkas vara. Det krävdes okonventionella insatser av Greenpeace för att kunna göra en anmälan. Självklart är det bra att man syns och stävja brott i och med det. Men våra vatten är litet för vidsträckta och enheterna för få att de genom sin synliga närvaro skall avskräcka oljemarodörer, fylleförare, tjyvfiskare, varusmugglare, människosmugglare och fortkörare. Senast ändrad av Eilean | 26 augusti 2010 | 11:09

KBV har ju faktiskt andra uppgifter än alkotesta och fartkolla, exempelvis gränskontroll fiske- och miljöövervakning. Skepparn på tankern som tömmer oljigt ballastvatten vill också ha koll på var KBV befinner sig för ögonblicket. Precis som den som trålar illegalt. Att de smyger är väl inte konstigare än att polisen kör runt med omålade bilar på vägarna. Frågan är -är du verkligen upprörd över att de ibland inte syns av sjösäkerhetsskäl, dvs du är orolig för att kollidera. Eller finns det andra orsaker?

Den manövern förtsätter minst 25 m lina (om båten manövrerar extremt väl för motor i hård vind och klarar att gira 180 grader genom vinden från stillastående på två båtlängder, annars blir det mer) som skall löpa ut utan minsta trassel och stopp, sedan skall den in igen med hög fart så att den inte hamnar i propellern. Samtidigt får inte Merxhake eller bojfångare komma i beknip, vilket de gärna gör om de skall rotera runt bojen. Visserligen kan ju linan knopas, men du kanske skall ut igen är det blåser lika hårt... För mig låter det som en rätt vansinng manöver. Och hänsyn måste tas till andra båtar i närheten som förmodligen varken ser ieller förstår vad du håller på med. Jag skall vara uppriktig och utan att mena illa vill jag säga att jag tror du har ganska begränsad vana av att manövrera (större) båtar och har väldigt liten aning om hur en båt påverkas i hård vind och hur roder och propeller samverkar. Mitt råd är, fundera gärna kring dessa frågor och diskutera med andra. Men skaffa dig i första hand egen erfarenhet på platser där misstag är gratis. Snurra runt en tom bensinbrygga, gör sväng- och backmanövrar kring den som referenspunkt.

Svagheten i din metod är att manövern görs i låg fart, vilket kan bli problematiskt. I synnerhet moderna båtar med grunda skrov och kort, djup köl måste ha god fart genom vattnet för att inte driva i sidled. Vilket jag tvivlar på att du får och fören kommer att pressas ner i lä av vinden för tidigt och aktern kommer aldrig att sladda upp nog i lovart pga samma vindpress. Dessutom kommer du från lä, och skall styra upp i en position så långt som möjligt i lovart för att inte interferera med båten/bojen i lä utifrån en position ganska nära båtarna - jag tvivlar att du kan göra svängen tvär nog utan kommer att komma in snett i din ficka och därmed kommer du för nära läbåten med dess boj och lina med aktern. Kommer du från lovart, i min beskrivning ovan, kan du ta ut svängen maximalt och nalkas din boj med båten upprätad, med god fart och med en rak kurs något i lovart mot din ficka innan du hugger bojen på din läsida. Med en bra, lång bojkrok och lång lina kan gasten stå långt föröver, vid vanten och redan hugga bojen midskepps dör den är som bredast, allt för att maximalt med tid på sig. (Glöm inte att leda linan utanför alla stag och mantåg...) När du sedan tvingas börja bromsa, för att inte ha för hög fart den sista biten, gör du det från en position som är maximalt i lovart, med båt som ligger vinkelrätt mot bryggan och du har råd att driva litet mot lä. Båtar är naturligtvis högst individuella, men jag skulle aldrig satsa på ditt förslag av ovanstående skäl. Dessutom (det här beror ju på hur långt ut bojarna ligger) skulle jag vara orolig att när jag hänger i bojen och förbereder manövern skulle komma för nära de övriga bojarna och deras kättingar. En liten vridning åt fel håll kan bli problematisk.

Det mesta har redan sagts. Men som Stockholmsseglare som varje gång antingen går ut via Skurusundet eller Vaxholm blir hälsandet lidande. Man orkar inte. Jag svarar däremot alltid och hälsar också självmant på dem som kommer nära och där man etablerar ögonkontakt. Annars får det vara, utom på öppna havet där en annan båt inom sikte är mer av en händelse. Angående svall: Jag köper inte argumenten med passbåtstrafiken och därmed ökad tolerans. Trots att jag seglar en rätt tung båt som inte lätt påverkas blir jag lika förbannad varje gång när ett ginpalats i halvplanande fart plöjer upp halva Östersjön när de drar förbi på någon båtlängds avstånd. Dom hälsar jag inte på! Att hjälpa till: Jag började segla som barn på 60-talet. Och har alltså vuxit upp med att hjälpa till när man tycker det behövs och med att föreslå bra platser och varna för sämre platser när någon båt kommer in i naturhamnen. Och gör det fortfarande, i någon mån. Men entusiasmen har lagt sig, dels för att det är så oerhört sällan jag få någon hjälp, dels för att det börjar bli så många båtar i alla fall de populära hamnarna att om man (som ensam) barmhärtig samarit skulle hjälpa var och varannan inte fick tid att käka... Ensamseglare undantaget - dem hjälper jag alltid. Och äldre par.

Det framgår ju inte riktigt om du talar om ett akter- eller förankare. I det senare fallet borde däcket redan vara förstärkt i närheten av kättingboxen - kolla med varvet om det är oklart. Frågan är sedan om du skall ha ett vertikal- eller horisontalspel. Mest en smakfråga och om det finns plats för motor under däck. Viktigt är ju också att du har korrekt dimension på kätting och lina så att spelet klarar bägge, alternativt kan du ju dra linan med handkraft, den vill ju ändå ogärna självstuva, och låta spelet ta hand om kättingen. Om jag får tycka skulle jag skrota linan helt och bara köra kätting. 40 meter räcker ju för normal sommarankring i upp till 8-10 m djup och behövs mer är det ju enkelt att knopa i en lina. Och naturligtvis dumpa ditt Danforth - ett synnerligen olämpligt ankare för svajliggning. Handlar det akterankare är det knepigare - vi i Sverige hör ju till en pytteliten minoritet som regelbundet akterankrar och funderar i banorna att ha ett ankarspel akterut. Det blir nog till att improvisera och förstärka. Kanske ett bandspel är lösningen och skippa kätting helt? Den har ju ändå tveksam funktion vid akterankring.

Mycket svårt att svara då varje båt är individuell. Och enligt min mening bör varje båt uppåt 40 fot med stort vindfång bör ha bogprop i dessa tider när hamnar och marinor blir alltmer trånga. Hursomhelst, i det läge du beskriver är varje cm åt lovart guld värd, att försöka plocka upp bojen genom att komma från lä och sladda upp aktern tror jag inte går. Man trasslar in sig i båt och boj på läsidan. Jag kulle komma från lovart, ha en man med bojfångare på lä låring och passera så nära lovartsbåten och dess boj det bara går. Om avståndet till bojen ändå är för stort så att den inte kan nås när din för har passerat aktern på lovartsbåten skulle jag stoppa, låta fördäcksgasten hålla fören på plats med hjälp av en båtshake (här vill man ha en bogprop) ikrokad i lovarts båt och låta vinden driva ner aktern mot bojen tills den kan tas. Sedan en rejäl puff med gasen och rodret åt lä så att aktern vrids upp mot lovart medan ni glider in fickan. Men det gäller att folk vet exakt vad de skall göra, alla fendrar ute, inga linor trasslar och att bojen kan fångas ögonblickligen på ett sätt som går snabbt utan att någon skall ligga på mage på däck och nå öglan genom mantåget med en lina som skall knopas eller träs dubbel. Man har bara en chans. Är man kort på folk, osäker på båtens manöverförmåga eller bara ovan skulle jag ta det osäkra för det osäkra, fendra av läsidan på båten ordentligt, strunta i bojen och köra in i fickan från lovart under lugna former, stoppa, och låta båten vila mot grannen i lä. Och sedan fixa ut en lina till bojen i lugn och ro. Det är annars ett klassiskt misstag - att vara kaxig och inte vilja förhala eller ro ut en tamp utan satsa allt på ett kort och få till en snygg manöver där bojen fångas och båten glider in på plats i en enda graciös rörelse utan att ens snudda vid grannarna. Medan alla åskådare ohar och ahar i tysthet... Snyggt, javisst. Men går det fel blir det desto större pannkaka.

Jag tyer det är häpnadsväcande att man far runt på sjön i 20 eller fler knop utan att veta vad det mörkblå/3-meterskurvan på sjökortet faktiskt innebär! Om det åtminstånde vore var och ens ensak. Men det är det inte, jag är med och betalar dessa klantigheter med min allt högre försäkringspremie. Skönt att några i tråden fick sig en tankeställare och går på kurs i höst. Grundstötningar är inte OK. Varje sådan är teoretiskt en fara, i bästa fall bara för båten men i förlängningen även för liv. Och nästan varje grundstötning vittnar om antingen slarv eller inkompetens. Fel i sjökortet finns visserligen, men är ytterst ovanliga och visar sig nästan alltid i anslutning till kända uppgrundningar, mycket sällan långt ute på vitt vatten långt från hinder. En omdömesfull och kunnig rorsman kör med stora marginaler till allt blått, även ljusblått. Obligatorist båtkörkort är ingen dum idé. Eller att alla försäkringsbolagen gav en rejält förhöjd premie till dem som inte har nautisk kompetens. Senast ändrad av Eilean | 20 augusti 2010 | 11:01

Precvis som Funkis skriver - det händer inget. Du får en lättdriven motorbåt istället. Idén är inte ny och det finns åtminstånde ett par tillverkare av flerskrovsbåtar som använder sig av mer eller mindre identiska skrov för både segel- som motorbåtsversioner. Vad man ändrar brukar vara eventuella kölar/centerbord - något lateralplan för kryss behövs ju inte längre. I övrigt är just motorbåtskatamaraner något som kommer starkt på sina håll utomlands. Bränslepriser och utsläppsproblematiken sätter fokus på båtar som i utrymme motvarar 40-fotare men som kan drivas i 15 knop på 2 x 75 hk istället för 2 x 300 eller så

Ser fint ut!

Ja. Man kan konstatera att dina erfarenheter är ytterligare ett belägg för att det inte finns ett bäst-på-allt-ankare. Seglar man mest lokalt skall man söka det som fungerar bäst på just den typen av bottnar - seglar man långt gäller det att finna det som fungerar hyggligt på det mesta.... En sista fråga - det är väl Delta orginal?

Där var ju tråden! Skumt det här. Jag har iofs aldrig ankrat i Mälaren. Däremot i riktigt dy-slemmiga vassvikar i de inre skärgårdarna. Och det har funkat bra med mitt Delta. Och i tester som gjorts finns några franska där man jämfört ankaren i flodmynningar, dyigare bottnar finns knappt. Där har Danforth-typer excellerat, såklart. Men Delta har placerat sig hyggligt. Du lägger ju ut nog med ankartåg och tyngden på linan finns ju också... Det kanske är så enkelt att Mälaren har en speciell dy/lera som belönar ankaren som skålankaren och Brucevarianter?

Skall man sova tryggt och drömma sött på svaj skall man alltid kunna lita på grejorna till 100%. Det innebär t.ex att alla snabbschacklar och rostfria skruvschacklar som inte är låsta med ståltråd går bort. Merxhake likaså. Karbinhakar skall vi inte tala om. Det är inte oron för att haken skall öppna sig och dess brottgräns (den räcker nog) som är den stora frågan - utan vad som händer när belastningen vrider 180 grader. Om inte haken garanterat följer med uppstår böj- och brytkrafter den absolut inte är gjord för. Och ett ankare som grävt ner sig, alterntivt ligger med läggen mot botten kan mycket väl hindra haken att vrida sig korrekt när belastningsriktningen ändras. Det är därför Merx- och andra hakar heller aldrig skall användas för bojförtöjning på svaj. Bara när dragriktningen är konstant, som vid akterförtöjning vid boj-brygga. En undran - följer kättingstumpen med linan eller finns det en en kätting för respektive ankare? Eller ingen kätting alls? Om det är så föreslår jag något busenkelt, billigt och 100% säkert - en pålstek. Även om du byter ankare varje dag under en månads segling , dvs lossar och knyter en pålstek/dag blir det inte mer än totalt 12,5 minuters jobb på en månad. Då räknar jag långsamma 10 sek för att lossa steket och 15 sek för att knyta och dra åt ordentligt. Går nog snabbare med övning.

Allting gårt att köpa med mördande reklam, kom och köp konserverad gröt.... Ett test ur verkliga livet alltså - 15 m utfrån båten for det. Nu berättas det inte vid vilket djup detta skedde. Är det så litet som 3 meter blir linans längd 5 x djupet. Är det 5 m blir det 3 x djupet. Detta utan någon som helst kätting. Alltså alldeles för litet lina för allt annat än möjligen fiske från eka. Och vad menas med sitta rejält? Att man inte orkar rubba det för hand när man rycker? Eller att ankaret inte draggade och båten (hur stor?) låg still vid 3 m/s, 5 m/s, 15 m/s...? Förresten, om det så bra, varför skänker man bort det...? S.k. flygande ankaren har som redan sagts markanadsförts tidigare. Och min minnesbild är att det flygande ankaret som fanns att köpa för 20-30 år sedan var likt detta. Bägge var uppenbart utformade för att glida genom vattnet, inte för att greppa i något botten, och allra minst för att göra något motstånd när det dras genom botten. Jag roade mig att läsa (en stund) i tillverkarens s.k. Paper som skulle bevisa ankarets fördelar. En härlig samling halvsanningar och ounderbyggda påståenden om ankringsdons vikt, ankarens utformning och bitvis korrekta siffror om krafter involverade. Värst är att man refererar till olika tester, utan att redovisa dem. Däremot påstås att Flook rankas högst i en sammanfattning av dessa tester. Fast bara i 3 tester om man kollar noga. Vilka tester då, gjorda av vem, mot vilka ankaren och under vilka omständigheter? Det vet man inte. Och man talar heller inte om det verkliga greppet, utan bara om holding power to weight ratio. Vilket betyder att; är ankaret bara lätt nog kan det bli en vinnare fast greppet egentligen är uruselt. Och de ankaren som nämns i jämförelsen är alla gamla, utgångna, oanvändbara eller diskutabla typer. Varför inte ett enda ankare som sett dagens ljus sedan 70-talet? Kort sagt det som påstås i deras Paper är sammantaget bara skitsnack! Om de redovisade bara några objektivt utförda tester i sin helhet och kunde referera till några trovärdiga användare skulle saken vara en annan. Men det kommer aldrig att ske eftersom detta ankares egenskaper aldrig kommer att komma i närheten av dem man kan kräva av ett gott ankare. Det ligger i konstruktionens natur.

Det fanns ett liv innan Delta. Och vi ankrade då också...

I princip - ja. Ett ankare som håller för hårdhänt backning i den förväntade vindens riktning kommer inte släppa vid vindar väl upp i kulingstyrka. Men med hårdhänt backning menar jag inombordare med 50-75% av maxvarvtal med fast- eller flöjlande propeller, uppåt 100% med folding. Detta förutsätter också att ankaret grävt ner sig i sand, lera, dy eller grus. Ankrar man på stenbotten kan ankaret mycet väl greppa bakom en sten, ett grepp som kan släppa precis när som helst. Ankra aldrig på stenbotten! Vänder vinden är det en annan sak, en del ankaren bryts upp ur botten för att sedan förväntas gräva ner sig igen. (Sämst är Danforth-varianterna, men Bruce, Bügel och CQR är även de tveksamma) Då måste man vara uppmärksam vid vindvridningar. Delta, Spade, Rocna m.fl bryts inte loss utan bruka kunna vrida runt kvar i botten, Pass också upp för om din båt seglar för ankaret i frisk vind. De rycken som uppstår kan förstöra det bästa fäste. Ditt ankare är litet och vad jag tycker om Brucekopior vid svajliggning vet nog de flesta. Jag skulle satsa på ett ankare på minst 10 kg, Delta är prisvärt. Minst 4 m 10mm kätting och en lösning för hur du lätt kan koppla en elastisk lina eller någon form av gummiryckdämpare till din ankarolina som annars är för stum om det blåser hårt och går litet sjö. Vi ankrar nästan uteslutande på svaj och känner oss helt trygga. Har aldrig draggat de sista 10 åren med över 500 nätter på svaj i vindar upptill över 25 m/s.

Helt rätt. Nämn ett ankare och sannolikheten är stor att man kan hitta åtminstånde något test som placerar det i topp. Skall man dra slutsatser av tester måste man läsa många och finna generella trender. Och naturligvis ta hänsyn till vilka vatten man vanligtvis seglar på. Många ankaren utvecklas lokalt, med hänsyn till de vanliga bottnarna på platsen. Och i alla fall vid svajankring handlar resultatet också mycket om ankringsteknik.

En undran - vad har du för ankartåg och hur djupt var det och mycket lägger du ut i ditt exempel? Att Brucevarianterna funkar bra på lösa bottnar är ingen nyhet - tillverkaren av orginalet är ju specialist på ankaren för oljeborrplattformar i Nordsjön där botten mestadels är dy och lera. Att ditt Delta bara draggar och draggar förvånar mig dock. Delta är ju en utveckling från CQR vars svaghet var just hårdare bottnar då det hade problem att få spetsen att greppa. Med bättre viktfördelning kunde Delta lättare skära ner i hård sand än CQR och på köpet får man större bladarea, som ökar hållfastheten i dy. Nu har jag iofs aldrig ankrat med Delta i Mälaren men däremot en hel del på dybotten i både Sthlms inre skärgård och på andra platser. Och aldrig haft problem. Däremot har det orginalbruce jag har i aktern en tendens att krypa, dvs dragga synnerligen långsamt, i lösa bottnar när jag akterankrar. Något jag tillskriver liten area jämfört med andra ankaren och kanske framförallt, ett för min båt för litet ankare. (15 kg/42 fot/13-14 ton)