Eilean

St. Nassa, augusti 2007. Hade ett par mkt fina dagar där!

Precis så var vår strategi sist vi skulle åt det hållet, gå till Cuxhaven (Elbe) och sedan avvakta. Bra väderläge - mot Peterhead. Sämre, över till SO-kusten och följa den uppåt. Nackdelen med den sistnämda vägen är relativt få hamnar för kölbåtar och brist på ankarplatser. Man är i mångt och mycket i händerna på dryga engelska marinaavgifter i ett område som kanske inte är det hottaste England har att bjuda på. Men jag antar ni drar ganska tidigt på säsongen. I maj och en bit in i juni är vindar från ostkvadranterna inte ovanliga.

Ja, ta sig västerut över Nordsjön är inte kul, alla alternativ är dåliga på olika sätt. Jag skulle nog satsa på att utgå från Thyborön och sikta på Peterhead. Det är drygt 330 mil och om man inte har makalös otur bör man hitta ett bra väderläge och komma över på mindre än 3 dygn om man inte tvekar att stötta med motorn. Vilket jag gärna gör - Nordsjön är inte särskilt kul att tillbringa onödig tid på. Upp via Norge blir längre och sedan blir kursen SV - ingen höjdare.

Skippa korten! Kör på Google Earth istället. Där kan du ju välja nautical miles - det är mycket roligare än sjökort!

Här kan du nog få synpunkter från dem som seglar Bav. Risken är att de naturligvis är färgade. Få kritiserar den båt de själva valt och betalat dyra pengar för. www.bavariaklubben.se

Om båten är snabb eller långsam har knappt någon betydelse i det här fallet. Det är tiden i hamn/för ankar som kostar. Och till havs, när det drar emot brukar man sällan orka med att hålla maxfart på båten en längre tid ändå. Jag har gjort rätt många 2-månaders seglingar och kan säga att ett dygnssnitt på mellan 25 och 30 mil brukar kännas lagom. Det har inte skilt något mellan de båtar jag haft, från 1,27 i LYS via en Nauticat med omätbart LYS och som mest gick för motor till Eilean vi har idag och har ett uppskattat LYS på 1,18. Vi varvar då en del längre etapper och några nätter/dygn till sjöss med rätt många dagar i hamn, både frivilliga och ofrivilliga. Så på tre månader hinner i alla fall vi drygt 2-2500 mil. Det är bara att sätta sig och räkna till hur lång segeltur det räcker! Jag är övertygad att många kommer att säga att 25-30 mil/dygn är litet och att de presterar mycket mer. Och det kan man naturligtvis. Men det passar oss som vill se oss omkring litet, dra oss på morgnarna och kan tycka att en dag i kojen kan vara skönt när vädret är ruttet. Jag tror att det är lätt att falla i fällan och greppa efter för mycket. När vi seglade till Medelhavet för några år sedan blev blev dygnsdistansen knappt 13 sjömil!

En anledning till att vi drog ner på tempot efter någon månad var att till sist kändes det litet stressande att alltid komma till en ny plats. En massa tid gick åt till att orientera sig, hitta saluhallen, bästa mataffären, kolla in mysiga barer eller restauranger. Vi kände en viss rotlöshet till sist och tenderade att stanna längre på många ställen bara för att vi kände oss hemma.

Om ni planerar att segla hem igen och dessutom gillar att ta det lugnt, se platser och ta dan som den kommer skulle jag defintivt skippa Spanien och troligen även Frankrike söder om Normandie. Jag skulle gå Caledonian eller runt Pentland och tillbringa mycket tid på Skotska västkusten/Hebriderna. Sedan skulle jag ta Irlands västkust ner till Mizzen och därifrån antingen tillbaks via Irländska sjön eller gå hem via engelska kanalen. Denna tripp räcker mer än väl för 2-3 månader. Varför stressa - det finns så ruskigt mycket att se!? Det tog oss 3 månader att segla ner till norra Spanien - enkel väg! Och ändå tyckte vi att vi hoppade över massor. Så nästa gång vi går samma väg kommer vi behöva 3 månader igen...

Irland västsida är rätt tuff. Bitvis långt mellan hamnarna, relativt få byggda hamnar och marinor - mycket ankring. Och precis som i Skottland - skiftande väder. Irish Cruising Club har två väldigt fina pilots som täcker hela Irlands kust. Dom är nästan ett måste om man tänker sig att tillbringa litet tid där och inte bara dra förbi. Strömmarna är ett större problem runt Skottland och längs Irlands ostkust än på västkusten. 2-3 mån - då lämnar ni båten någonstans?

Nej. Inte en Vega! Av någon anledning har denna båt plötsligt fått jorenruntstatus. Förmodligen för att hon ger mycket av utrymme och båt för pengarna. Och gjort några uppmärksammade långturer med mycken press och bevakning. Kanske är hon kul och segla och slutstyv - men vem har glädje av dessa egenskaper på långresa? Kan någon berätta hur en långfärdslastad Vega verkligen seglar? Vad är det egentligen som gör att många tycker Vega är att föredra framför alternativen i samma storleks- och prisklass? Som så många mycket riktigt skriver, hon behöver förstärkas och byggas om rätt ordentligt. En bensinare hör inte hemma på en långfärdsbåt (om motorn inte redan är bytt) och hon har en skrovform som har flata sektioner och inte tål last bra. Hon är ritad och byggd för att vara lätt, en för tiden klar lättdeplacementsbåt. En båt med utanpåliggande roder förenklar mycket och V-formade sektioner straffar inte en sänkt VL så hårt. Och jag är bekymrad över stabiliteten redan när hon flyter på tänkt vattenlinje. När hon fått i sig all vikt en långseglare drar med sig, säkert motsvarande nästan hela ballastkölens vikt som dessutom hamnar på fel ställe och gör henne övertung skulle det vara intressant att veta hur det blir med stabiliteten vid en kullslagning. Jag är orolig i det avseendet! Vår gode Per Brohäll visste nog precis vad han gjorde när han ritade kustkryssaren Vega. Inte tu tal om saken. En bra båt och i många avseenden en föregångare på sin tid. Men att korsa oceaner var hon aldrig tänkt för och jag är övertygad om att han hade haft synpunkter om han fått vara med och skriva här!

Den ser onekligen ut som en Mascot från sittbrunnen och framåt. Vilket får mig att undra om det är den jag tänker på när jag tycker att jag känner igen din båt någonstans ifrån. På något vis tänker jag på Danmark eller Tyskland, möjligen Finland, knappast England. Du vågar dig inte på en gissning på tillverkarland? Vad är det exempelvis för motor, vilket fabrikat på merparten av beslag, luckor och fönster? Masttillverkare, märke på rullbeslag och vinchar? Språk på elpanelen? Finns det ankarrulle i fören, är pentryt på BB eller SB-sidan? Typ av spis, med grill? Sådant kan ge goda ledtrådar!

Rulle är en självklarhet. Varianterna som sitter på pulpit kanske duger för att enklare hala upp ett lättare ankare. Men förr eller senare kommer du behöva ta i ordentligt med ett ankare som satt sig fast ordentligt. Kanske köra framåt med maskin för att bryta upp det. Då behövs det rejäla grejor. Det finns massor med rullar av olika sorter och slag. Den måste ju inte peka rakt förut utan kan gott sikta litet åt sidan om det passar bättre.

För långsegling är det dacron som gäller fortfarande. De är slitstarkare, kostar mindre, är mer förlåtande mot överbelastning och är lättare att reparera/förstärka än dukar av mylar, laminat och andra moderna alternativ. Dina segel kommer att behandlas illa - de kommer att sitta uppe i kanske åratal, de kommer att utsättas för massor av hetta och UV-strålning, kyla, fukt och mögel. De kommer att fladdra för mycket då en långseglarbesättning ofta är liten, de kommer att ta stryk i för hård vind. Allt detta klarar dacron bättre än något annat material. Och dessutom billigare. Och som sagt och reparationsmöjligheter finns nästan överallt, även i tredje världen. Dacron tappar visserligen formen tidigare än alternativen men i gengäld sker försämringen i ganska långsam takt. Ett gammalt dacronsegel kan vara rätt dåligt i formen men fortfarande vara användbart medan mylar, laminat och andra mer high-tech alternativ tar slut tvärt. Och då är de verkligen slut! Nu vet jag inte vad det är för båt, men två rev på storen låter inte bra, det skall vara tre och det tredje riktigt djupt. Och jag skulle nog vara tveksam om seglen är standardsegel som följer med en ny båt. Dessa brukar vara billiga och av låg kvalitet. Långfärdssegel kan gott behöva förstärkas litet med några extra sömmar på strategiska ställen, slitlappar vid spridarna och gärna något tyngre duk.

Är det inte ett väl stort hopp från de tankebanor du hade tidigare? Hur den är? Som med de flesta båtar får du vad du betalar för. Och billigare än så blir det inte. Därmed inte sagt att båten är dålig. Men typen är mer lämpad för marinaliv än segling och dagsturer framför havssegling. Måttligt välseglande och med tveksamt andrahandsvärde. Med de förutsättningar du skrev i din förra tråd tycker jag nog att du griper efter väl mycket!

Buntband. Det finns många system, jag kör 1 kort grönt för 5 m, 1 långt gult för 10, 1 kort grönt för 15, 2 långa gula för 20, 1 kort grönt för 25, 3 långa gula för 30...osv. En del målar olika band på kättingen. Men färgen försvinner ganska snabbt och det finns inte en chans att känna i mörker, det måste finnas litet ljus. Senast ändrad av Eilean | 16 februari 2009 | 18:30

Är det inte enklare och billigare att gå upp ett eller ett par snäpp i vinchstorlek istället för ha elektriska? Att byta till elvinchar är ju inte bara dyrt, det en ganska komplicerad affär med kabeldragning i grova dimensioner och eventuell komplettering av elsystemet?

Jag har 15 kg ankare med 3 m 10 mm kätting i aktern. Det är precis vad jag anser mig orka med utan spel. Angående tipset att leda kättingen längre in i båten för att få bättre viktplacering - tänk på att i våra vatten är kättingen ofta ruskigt dyig! Dels slabbar du ner mycket av däcket med lera och dy, sedan får du ner geggan i kölsvinet eftersom du knappast kan dränera kättingboxen överbord. Inte så skoj det är både smutsigt och illaluktande! Många har ju en tryckvattenpump och en slang med munstycke att spola av kättingen med innan den stuvas. Men då blir det komplicerat. Jag föreslår, om du skall ankra (på svaj) ofta - ha ett ankare framme i stäven och strunta i att ha enbart kätting om du är orolig för vikten (både rygg och båt) utan kör med 15 eller 20 m kätting och ett bra ankare på 12 kg (Delta, Rocna eller Spade) samt ett manuellt horisontellt ankarspel. Sådan är billiga och klarar oftast kätting splitsad till lina på samma trumma. Vill du korta kättingen ytterligare får du i gengäld gå upp ett hack i ankarstorlek. Men hyggligt lång, eller enbart kätting är att föredra vid svajliggning. Arrangemanget blir inte så tungt och du orkar utan tvekan att dra hem ankartåget för hand tills ankaret är upp-och-ner. Sedan kan du spela hem tills ankaret släppt greppet och om du känner dig spänstig och vattnet inte är alltför djupt ta hem resten för hand. Eller fortsätta spela. Att ha ett och samma ankare i aktern för landförtöjning och svajliggning är ingen bra idé om du skall ankra ofta. Vid landförtöjning finns det ingen anledning att ha mer kätting än en kort stump på ca 2m. Allt över det blir bara tungt och smutssamlande och bidrar inte till ankarfästet. Men vid svajliggning är det tvärtom, mycket kätting, helst 100%. Och den är skönt att få ner i ett dränerat utrymme som kan sköljas. Dessutom bör man ändå ha två ankaren ombord. Ett akterankare behöver inte vara så påkostat, kraven är ju lägre.

Som sagt tidigare - allting går. Men det går inte att komma ifrån att Vegor och Viggar är rätt klent byggda båtar. Och deras skrovform är inte heller särskilt lastvänlig. Det är väl en sak om man redan har en av dessa. Men att köpa en Vega eller Vigg i syfte att långsegla över oceaner och tvingas till en hel del förstärkningar och modifieringar är inte vettigt när det finns mer färdiga och bättre alternativ.

Kan man inte säga att alla Fingal har haft böldpest i någon utsträckning? Fisksätra var väl det varv som drabbades hårdast. Men egentligen är det nog mer ett kosmetiskt problem än ett strukturellt, om det inte gått extremt långt utan åtgärd. Självklart skall man undersöka noga. Men att det generellt skulle diskvalificera båten håller jag inte med om, Fingal är ju ett rejält bygge med marginaler.

Varför inte en Fingal? Mycket billig med vettiga linjer, möjligen något trängre än Vega men känns betydligt mer rätt för långfärd. Och seglat långt har de gjort. Samma gummilistade förnster som många andra äldre båtar men går att åtgärda billigt, men fult, eller något dyrare och snyggare. Förutom Fingal skulle jag i första hand fundera på Allegro 27, Laurin 28, Cutlass 27 av de som nämnts. Vegan har ju bevisat att den fungerar, men på något vis känns hon ändå fel. Hon har fått ett slags status som långfärdsbåt hon inte riktigt lever upp till.

Jo, dels skall vi kika på en katamaran, Voyager 10. Och dels en Southerly 115 centerbordsbåt. (vad 101 är vet jag inte...) Egentligen finns det inget specifikt för en kanalbåt, kraven där är ju ganska simpla, maxdjup 1,80 för de större kanalerna uch helst under 1,40 för mer obskyra diken. Annars är det ju bredden som skall vara under 5 meter. Knappast ett problem om man inte seglar flerskrov. Så kanalkraven är ju rätt lätta att uppfylla. Vad som är svårare är vårt andra krav - båten skall kunna stå rakt och tryggt på botten vid ebb. Då finns det bara tre alternativ, centerbord, dubbla kölar och vissa katamaraner. Då blir utbudet smalare! Och lägger man på en stark önskan av att ha masten i tabernakel så att man fritt och utan yttre kranhjälp kan pendla mellan floder, kanaler och hav blir det ännu knepigare! I ärlighetens namn tror jag nog att både jag och Fru S innerst inne vet med oss att vi knappast kommer att kunna ha och äga en katamaran. Och att Southerly 115 eller en dubbelkölad aluminiumbåt vi kikar på vid sidan om är det mest troliga alternativet. Men katamaranen har liksom etsat sig fast i våra hjärnor, litet mot vår vilja, så vi kan inte göra annat än att åka över för att se på henne och förhoppningsvis få ett beslut - är det något för oss eller inte! Förstår jag rätt att ni sticker redan i vår?

Att gå upp från 31 till 35-40 fot är inte mycket att säga om. Om du undrar om våra planer så talar vi om ett ganska lång perspektiv. Vi kom ju hem för 3 år sedan efter 18 månader t.o.r Medelhavet. Och nu är det arbete som gäller. Planen är att dra igen om ca 7-8 år, då som tidig pensionär. Fast med annan båt, vi letar som sagt efter något som är litet mindre och lättare och som i övrigt uppfyller en del ganska speciella krav vi ställer. Inte lätt! Vi sticker i alla fall till England om 10 dagar för attt kika och provsega två båtar.

Komplexiteten yttrar sig väl främst i behovet av el- eller hydraulikdrivna grejor för att orka med. Och därmed större krav på eltillgång. När är det tänkt att bära av? Och vart siktar planerna?

För klassningen är kraven litet mer komplexa. Til exempel ser man på risken för vatteninträngning genom nedgångsluckan som en viktig faktor när båten är omkullslagen. Resultatet av beräkningarna blir litet märkliga då båtar som iofs har ett stort rätande moment vid lägre krängningsvinklar (begynnelsestyva) klarar Ocean klass A trots att de har (i mina ögon) alarmerande värden på AVS (den krängningvinkel där det rätande momentet upphör att vara positivt). Exempel är många bland standardbåtar från JenBavBen som har AVS runt eller under 120 grader. Dvs vid vinklar över 120 grader lägger de sig hellre på rygg och har alltså därefter ett stabilt läge upp-och-ner i ett intervall på 120 grader. Dvs, med kölen i vädret behöver de krängas 60 grader för att vilja vända sig rätt igen! Då hjälper knappast att nedgångsluckan befann sig långt och tryggt över vattenlinjen när båten låg kullslagen till 90 grader. Särskilt inte när det inte finns några krav på automatisk låsning av skjutluckan som hindrar att den lätt ramlar ut när båten slagits omkull. Precis som du säger ligger Balladen ogärna kvar kullslagen. Jag har vet inte vad AVS är för Ballad, men skulle gissa på minst 150 grader, förmodligen långt mer. Vilket gör att hon ogärna slår runt helt även om rätande momentet vid lägre krängningsvinklar inte är särskilt högt eftersom hon är relativt smal och låg. Dvs hon lägger sig gärna på sidan, men inte mer. Och skulle hon ändå slå runt helt vänder hon tillbaks nästan omedelbart istället för att ligga stadigt och guppa med kölen i vädret som många moderna havskryssare skulle göra i väntan på en våg som slår dem tillbaks. Då vill det till att det är vattentätt genom luckor och ventiler! Sett enbart ur något slags överlevnadsperspektiv skulle jag långt hellre oceansegla i en Ballad än i något båt från JenBavBen, Hanse, X-yachts eller liknande. Men sedan finns ju andra faktorer att räkna med...

Cerber0s. Där har du nog litet fel. Vi tänker byta bort vår båt mot en mindre och är beredda att betala emellan för det. Och jag vet att vi inte är unika. Trots att båten vi seglar idag är beprövad, välutrustad och redo att kasta loss med i eftermiddag om livet vore så välvilligt inställt. Vilket är en del av lärdomen vi gjorde efter att ha varit ute i 18 månader. Jag skulle nog vilja påstå att drömmen om en stor båt ( 45 fot) är vanligare hos dem som som inte varit ute på långresa än hos dem som drömmer. Se bara på detta och andra fora - hur många seglingsnoviser är det inte som skriver och pratar om drömmen att kasta loss någon gång, och då i 50, 60, ja tom 70-fotare... Nyss var det ju någon som aldrig seglat men som skulle bygga sig en 60-fots katamaran och segla jorden runt. Det var lagom storlek... Därmed inte sagt att att båtar över 40-45 fot generellt är för stora för ett långseglande par. Absolut inte, alla är vi olika. Det finns naturligtvis fördelar och har man medlen att ta de våldsamt ökande kostnaderna är det ju också enklare att kika uppåt. Och räknar man dessutom med att ha med sig gäster långa tider blir ju saken en annan. Jag och min fru räknar tvärtom - när vi drar iväg nästa gång är ungarna vuxna och de kan inte få räkna med att vi skall hålla resurser ombord som väntar på dem om de skulle få lust att segla. Någon enstaka gäst under begränsad tid går bra. Men skall de vara ute länge och med eventuella partners får de faktiskt ordna detta själva. Jag har gjort mitt - givit dem bästa möjliga start i livet. Resten är deras egen uppgift. Det är ju heller inte märkligt att man önskar byta upp sig om man seglar en äldre, trängre 30-33 fotare där ett långseglarliv blir ganska påfrestande i längden. Det finns vissa komfortkrav en modern människa nog måste ha. Om inte annat inser man nog det efter att ha varit ute ett halvår eller så. Det finns en del diskussioner i långseglarkretsar om detta med båtstorlek och naturligvis spretar åsikterna mycket. Men talar vi om en man/kvinna-besättning som tar emot någon enstaka gäst någon gång under kortare tid och som i sammanhanget har normala ekonomiska medel (då menas möjligheten att oberoende kunna segla runt i åratal med hygglig standard, vilket faktiskt motsvarar en hel del pengar) så brukar man nog kunna enas om en storlek runt 40 fot. Eller snarare i intervallet 36-44. Under 36 fot blir det väldigt trångt och svårt att få plats med såväl funktioner som förråd. Och över 44 fot stiger komplexiteten och kostnaderna brant.