Eilean

Här kommer du till grundproblematiken i ankardiskussioner - referenserna. Du är jättenöjd med ditt ankare - det har aldrig svikit dig. Men du sätter heller inte ankaret på några vidare prov. Och samtidigt berättar du att du inte kan sova om det kluckar under aktern och flyttar dig direkt. Med andra ord litar du egentligen inte riktigt på ditt ankare, eller hur? Och då undrar jag - kan du då rekommendera ett Biltema-Danforth som ett bra ankare till dina medbåtmänniskor? Möjligen - om du är noga med att säga att ankaret bara skall användas i vissa specifierade farvatten, att man måste ligga mycket skyddad och vid minsta vindkantring bör man flytta på sig eller i alla fall hålla sig vaken. Troligen skulle de flesta välja ett annat ankare efter den brasklappen! Men man kan ju också säga, det finns ingen anledning för dig att byta ankare - för dina behov passar det ju utomordentligt väl.

Nu kanske du inte behöver någon hållfasthet att tala om, det duger kanske t.o.m med en sten om du bara vill ligga still en stund i små vågor och svaga vindar. Det är OK. Men tråden tog tog ju en annan riktning när greppet hos olika ankaren började diskuteras. Och då är verkligheten den att exempelvis blyplättar är synnerligen dåliga i förhållande till sin vikt. Vilket alltså inte utesluter att det finns 1000-tals nöjda användare. Och jag säger också någonstans att den kan få ett visst grepp på lösa dybottnar. Men det gör faktiskt inte ankaret ett dugg bättre som allround-ankare.

Egentligen borde man alltid göra tvärtom - montera motor, tankar och all inredning först. Och sedan montera slangar, kablar, kranar, genomföringar etc. för bästa åtkomlighet. Hur många båtar är det inte så att vissa viktiga detaljer är fullkomligt oåtkomliga för både inspektion och byte för att man har gjort varvsmonteringen enklast möjliga?

Vad har man en plätt till utom till sjöss? Brevpress?

Thomas-1. .... Tätvuxet sjögräs borde väl inte hindra penetration, kan tyckas. ... Sjögräs är svårare att penetrera än man tror. Särskilt tång. Just Bruce förlitar sig på en egg snarare än en spets. Och om eggen på på orginalet är rätt vass för att kunna skära igenom så har kopiorna långt trubbigare kanter. Och ankaret tenderar att kasa utan att penetrera. Och när det kasar samlas det tång och skräp runt eggen och ankaret får ännu mer problem... .....Plätten kan få motivera sin existens bättre genom att även kunna utgöra ankarlins-vikt, tycker jag.... Kan köpa resonemanget i princip. Men om man skall släpa på massa extrakilon som kan användas som ankarvikt - varför inte ha ett riktigt ankare istället? Som dels funkar som vikt, dels fungerar som reservankare om man mister huvudankaret. Och någon gång kan man vilja ankra med två ankaren för att minska svajradien. Och dels går det att koppla i tandem med huvudankaret om situationen skulle vara riktigt djävlig någon gång. ....Ev problem med att det plöjer ner och fastnar rent överdjäkligt kan jag ta, händer nog mest vid - för mig alltså sällsynta - på svaj-ankringtillfällen, då ju plogsträckan inte begränsas av något berg omedelbart framför båten. Verkar rimligt kort sagt.... Skall man ligga tryggt på svaj i annat än mycket lugna lägen skall man backa fast ankaret ordentligt. Jag brukar exempelvis backa med 3/4-maxvarv på min 75 hk motor med 24 trebladig propeller. Då sitter ankaret ordentligt! Det finns ingen ursäkt att ha ett sämre ankargrepp vid svajliggning, tvärtom. Man vill ju sova lugnt. Nu har jag iofs el-ankarspel som hjälper till, men annars brukar ankaret brytas utan problem om man tar hem slack och sedan spänner upp linan så hårt man kan, lägger fast den och väntar en stund. ...En tung ankarlins-vikt bör sen användas, den kan ju bärgas separat i lugn och ro. Bra även vid landförtöjning, tycker jag. Båten förtöjs väl - iaf inför natten - med extra långa förliga förtöjningar så att ankarlins-viktens ryckutjämning får spelrum att jobba. Ev plötsiga rörelser - svall t.ex. - får då segt motstånd i linan...först lyfta vikten hela vägen....först därefter ev rycka.... Jag håller nog inte med dig här, jag vill minimera båtens rörelser i både längs- som sidled och spänner upp ankarbandet så hårt det går. Nu beror det säkert också på hur stor/tung båt man har. Jag vill absolut inte ha någon fjädring mer en den som automatuiskt blir i bandet. Men 14 ton båt med stort vindfång påverkas inte så mycket av svall och det behövs inte mycket sidvind för att en ev. ankarvikt skall lyftas och vara verkningslös. Nej, min princip är att lägga ut extremt lång lina och spänna hårt. Och lägga maxvikt på själva ankaret. ... En dragg för mig är den där varianten med fyra utfällbara flyn, med ganska långa och smala spetsar låsta med en bajonett-ring. Stämmer detta, eller hur ska den egentligen definieras... För mig är ovanstående också en dragg, eller paraplydragg som vissa kallar den för. Problemet med en dragg är att även om ett eller två flyn gräver ned sig är arean alldeles för liten för att ha något grepp att tala om. Dessutom sticker ett eller två flyn upp ur botten vilket kan vara katatrofalt vid svajliggning. Draggen kan däremot greppa lätt på sten/klippbotten om någon är tokig nog att ankra där. Men sedan är frågan om inte draggen fastnat för gott...

Det är tveklöst en kopia. Orginalet tillverkas inte sedan flera år, man lade ner produktionen efter att marknaden översvämmats av mer eler mindre dåliga kopior. Vilket man skall välja? Använder man ankaret endast för landförtöjning och oftast ligger i skyddade, populära naturhamnar kan Brucekopian duga. Det finns 1000-tals nöjda användare som kan intyga sin tillit till dessa ankaren. På sådana ställen är botten oftast mjuk, ibland upplöjd lera utan växtlighet där det mesta gräver ner sig och vid landförtöjning dras ankaret alltid i en riktning. Men ligger du på svaj ibland (inte bara för lunch/badstopp) och/eller landförtöjer längre ut i skärgårdarna där läet kan vara tveksamt och i vatten där det kan vara sand-grus-småstensbotten eller kraftigare växtlighet skall du tveklöst lägga till de 900.- för ett Delta. Dessutom dubblar du vikten - vilket i sig betyder massor för arean och därmed greppet! 10 kg ankare med en kort kättingstump orkar de flesta dra upp utan bekymmer. Ett ankare kan aldrig bli för bra!

Thomas-1 vill gärna ha kommentarer, här är mina: .... Vid svaj-ankring ändras ofta dragriktningen, vilket är mer negativt för vissa ankartyper eftersom om de lossnar så har de extra svårt att hugga igen, utan rengöring.... Sådana ankaren som bryts loss och sedan förväntas gräva ner sig igen om dragriktningen ändras skall aldrig användas vid svajliggning. Detta innebär exempelvis Danforth, Bruce orginal är gränsfall, Brucekopiorna fungerar inte. 3. Blyplätt; Mer förutsägbart beteende, fastnar och trasslar mindre. Lämplig vid tillfällig ankring, särskilt i hamnar där många ankare finns, och kanske även annat järnskrot. Om man med förutsägbart beteende menar att fästet är löjligt litet i förhållande till vikten stämmer det in bra på blyplätten. Plätten är inget ankare, det är en tyngd vars lämpligaste användingsområde är oklart. 4. Ankarlins-vikt; Fungerar inte på svaj, ger annars ryckutjämning och den nedtyngda linan är mer påseglings-skyddad. Denna vikt hanteras alltid separat, så den räknas inte in i totalvikten. T.ex. en blyplätt kan nog användas som vikt om den förses med lämplig krok. Ankarlins-vikt verkar sällan användas, märkligt nog. Varför en tyngd inte skulle fungera vid svajliggning förstår jag inte. Det är snarare där man har glädje av den då den fungerar som ryckutjämnare och även hindrar båten att dansa. Jfr med använda enbart kätting. Vid landförtöjning ger tyngden bara större spel i ankarlinan och större, oönskade rörelser. Personligen gör jag mitt ankartåg så lätt som möjligt vid akterankring, endast ankarolina med en 1 meters vajerstump närmast ankaret för att minska risken för nötning mot något vasst på botten. Den vikt jag sparat på att pensionera kättingen har jag lagt på ett nummer större enkare istället. Där gör vikten störst nytta! 5. Ankarstorlek; Rekommenderad ankarvikt beror på båtvikten. Möjligen kan nån storlek större väljas, men risk för svårigheter vid bärgning finns då. Västkustens kala öar är mer vindutsatta så bättre grepp behövs i allmänhet. Och de har hårdare, mer beväxta bottnar, så vikt och penetrationsförmåga är viktigare på västsidan. Ett ankare som skall klara hårdare vindar på utsatta platser bör alltid vara minst en storlek större än rekommendationerna 6. Ankartyp; Se kryssarklubbens ankartest. Läs SXK´ s ankartest med en stor nypa salt. Där finns en del direkta felaktigheter och dessutom är det gamla rön. Många ankaren i testet finns inte att köpa längre och en helt ny generation ankaren där man satsat på penetration och stor area finns inte med utom möjligen med någon liten kommentar. 7. Fastnat ankare; Kan ev bogseras eller vinschas loss, en stålring (nån dryg decimeter i diameter) rekommenderas ibland som verktyg. Denna är då fastsatt i en kraftig draglina och stålringen runt ankarlinan släpps ner längs den spända ankarlinan tills den förhoppningsvis landar nära ankarets plogdel. Vitsen är - tror jag - att en ((annan båt)) nu skall dra i linan med ringen, så att plogdelen sas backas ut samma väg som den kom in i beknipet. Nåt sånt... Undvik så långt som möjligt att ankra på oren botten. Gör man det ändå, fäst en lina i hålet på ankarets krona och låt linan antingen gå upp till en liten boj eller flöte, eller led den tillbaks till båten (trassligt vid svajliggning). Fastnar ankaret kan det förhoppningsvis dras upp baklänges med hjälp av linan. Kan göras från egna båten. Jag ligger nästan uteslutande på svaj med min båt, de sista 5 åren har jag nog tillbringat sådär 400 nätter på svaj i vatten mellan Östersjön och Medelhavet i vindar upp till stormbyar och kan av egna och andras erfarenheter konstatera följande. Dragg och plätt är leksaker. Fungerar nog i innerskärgårds-dy, men det gör ett stort bokstöd också. Bruce. Orginalet som inte tillverkas längre är hyggligt på mjuka bottnar, kopiorna som säljs i parti och minut är allt emellan sämre och helkassa. CQR. Hyggligt ankare men dyrt och ifrånsprunget av utvecklingen. Danforth. (Fortress, Brittanny...)Kan ha ett enormt grepp om det grävt ner sig. Vilket det sällan gör om botten är det minsta hård eller att något skräp fastnar. Inget bra all-roundankare. Får absolut inte användas för svajliggning. Danforthkopior skall skys som pesten. Bra ankaren är: Rocna, Delta, Manson, Spade. Just Delta säljs numera nästan lika billigt som fusk-bruce och det finns ingen anledning att köpa något annat ens om man är snål Sedan är en god ankringsteknik mycket viktigt, särskilt om man ligger på svaj. Vid landförtöjning sker sällan allvarligare saker än ett gelcoathack och störd nattsömn om vinden vänder och friskar i på natten. Men vid svajliggning kan man istllet vakna av det trevliga ljudet av ett krossat roder eller propeller när man drivit ner mot lästranden... Senast ändrad av Eilean | 29 maj 2009 | 16:23 Senast ändrad av Eilean | 29 maj 2009 | 16:27

Jodå, s.k. automatiska slussar. I Frankrikes kanaler är det rätt vanligt. Och fungerar mycket bra. Slussarna är helt el- och hydraulikstyrda, du bara talar om att du finns och vill slussa. En fotocell alternativt ett handtag att dra i något 100-tal meter före kursen sätter igång öppningsprocessen. Alternativt får man låna en trådlös fjärrkontroll på vissa sträckor. När du förtöjt klart inne i slussen drar du i en blå spak och allt händer i lugn och ro. (På vänster sida i bilden) En röd spak är nödstopp. Strular det finns nödtelefon. Det hände oss någon gång och efter mindre än en kvart var en gubbe från kanalbolaget på plats och fixade det hela.

Priserna för Frankrike finns här: https://www.vnf.fr/vignettesVNF/pages/Images/fr/tarifs_fr.pdf Man köper alltså en vignette i förskott, en dekal som klistras på båten. Den gäller sedan för en bestämd tid, men för obegränsat antal slussningar alla franska kanaler. Öppningsbara broar finns inga, de är fasta och maxhöjden varierar något mellan olika sträckningar, 3,4 är vanligast. Så det blir inga extra kostnader förutom ev. marinor. Men de går i de flesta fall att undvika om man vill. Undantaget är stora städer exempelvis Paris. Vatten finns ofta att få i slussarna och el är sällan ett problem, man kör ju och laddar hela dagarna. I Tyskland och Belgien är det gratis och Holland med, förutom några broar. Det kan handla om 1-1,50€/bro. Sträckan Lauwersoog-IJselmeer kostade exempelvis 2005 under 10€. Så de fasta kostnaderna att ta sig från Östersjön till Medelhavet via kanalerna är rätt låga. Jämfört med exempelvis Göta Kanal eller Caledionian Canal är de försumbara. Klart är att bränslekostnaden blir en del och så kostar det vanligen att masta av/på.

Bevis på att man har nödvändig kompetens att framföra båt i kanaler. Mycket enkelt att ta, det som krävs är att man kan visa att man kan hitta i den regelbok som även skall finnas ombord. Se exempelvis Tovås hemsida: http://www.algonet.se/~carlto/Cevni.htm

www.noonsite.com har en del information.

Som sagt, det är bara Frankrike som kostar i dagsläget. Priser finns på VNF-s hemsida. I övrigt är det gratis förutom några få broar i Holland. I övrigt finns inga direkta kostnader. Har man inte krav på landström och vatten till båten kan man ofta ligga gratis någonstans. Någon samlad bok eller webplats med all info för hela kanalsystemet i Europa tror jag inte finns. Man får plocka här och där. Vill du ha info över Frankrike är boken Inland Waterways in France från Imrays i England bra. Där har du tips och beskrivningar över de olika vattenvägarna. Imrays har en hel del matnyttiga publikationer i ämnet. Du behöver också flodkartor och naturligtvis ta kanalintyget.

Ital Nordic i Henån importerar.

Sådär har vi seglare det jämt... Självklart har B brustit, precis så som Gunnar här ovan så riktigt skriver: Varje fartyg skall alltid framföras med säker fart, så anpassad att det kan vidta lämplig och effektiv åtgärd för att undvika kollision och kan stoppas upp inom en distans avpassad efter rådande omständigheter och förhållanden A måste ha en chans att hinna bedöma vad han bör göra och sedan hinna väja! Och inte minst lika viktigt, båt A kunde ju faktiskt ha varit en segelbåt och då hade B varit väjningsskyldig! Vem skulle ha hött med näven då!? Eller så kunde det ligga en kajak ännu närmare udden som B fått syn på ännu senare. De som tyckte A inte skulle vara så nära udden får faktiskt betänka att han nyss lyft sitt ankare. B är ansvaslös och inget annat. Senast ändrad av Eilean | 08 maj 2009 | 23:41

För ordningens skull - och utan att önska dra detta in i absurdum. Glykolen sugs upp om marken är absoberande, men om det är exempelvis asfalt... Glykol har traditionellt använts som gift i åtlar. Se exempelvis http://www.dt.se/brottsplats/article420458.ece där man för ett par år sedan försökte döda varg med hjälp av glykol. Så nog kan djur få i sig smörjan. Nu är det kanske inte så farligt på en båtuppläggningsplats och som sagt, glykol bryts ner snabbt. Men jag tycker att man kan vara försiktig och återanvända så mycket som möjligt. Jag är absolut inte en vän av den rätt barnsliga piss i Nilen-mentaliteten där man rättfärdigar sina synder med att man alltid hittar någon som är värre. Med den inställningen tycker man sig kunna undanta sig från allt ansvar i stort sett alla frågor.

Du har nog missförstått litet. Spänningen i vila har inget med batteriets ålder att göra. Ett fulladdat batteri håller 12,7-8 V oavsett ålder. Däremot tappar ett gammalt batteri laddningen snabbare, dvs det har lägre kapacitet. En annan sak är det ju med batterier som är defekta, då kan ju spänningen ha låga värden trots laddning.

Till att börja med är laddspänningen på 13,3 V skum. Den bör vara 14-14,4 V eller åtminstånde runt 13,8 om batterierna är absolut fulladdade och regulatorn är av intelligent typ som går över till lägre spänning när den underhållsladdar. Sedan låter det som att startbatteriet inte får laddning. 12,4 V vilospänning är halvladdat, knappt det. Att det fungerar kan ju bero på att din motor är lättstartad och det tar ju väldigt litet kapacitet från batteriet. Nu framgår det ju inte vad flitigt betyder men ett fulladdat 75 Ah batteri bör klara uppåt hundratalet starter a 3 sek i teorin.

Passa dig bara - jag har gjort samma upptäckt som du - det blir allt svårare att krypa in dessa hål. Men ännu svårare att ta sig ut igen! Har du inte skrivit något här de närmasta dagarna tvingas vi efterlysa dig!

Låter konstigt tycker jag. Även om båten inte sitter på häcken kan jag tänka mig att gångläget med hög fart ihop med hög sjö borde kunna dra upp vatten, exempelvis vid en passadvindssegling över Atlanten. Även om det är skvättar så blir det som du säger blött och saltbelagt. Många rorkultsbåtar saknar ju packbox, men då är ju hylsan obruten upp till däckshöjd.

Kommentarer till Thomas-1: Håller med fullt ut om kamremmen. Och nu börjar en del bilar, t.ex BMW och Kia ha kedjor i en del av sina motorer - och använder det som ett marknadsföringsargument. Att regelmässigt behöva byta en slitdel som kostar mellan 6-15.000 ungefär var 10-tusende mil är inte vettigt. Det blir pengar per mil det! Och en kamkedja håller vanligen lika länge som motorn innan det ändå är dags för renovering. Lägger man dessutom till den något speciella miljö man har på en båt, som vanligtvis står still 6-7 månader per år i synnerligen fuktig miljö kan man gott tänka sig att detaljer av stål, om sådana finns blir rostbelagda och minskar livlängden på en rem ytterligare. Nej kamremmen är ett resultat av kostnadspress och möjligen viktbesparing hos motortillverkarna, inte av tekniskt utveckling. Dessutom är det rent löjeveckande med överliggande kamaxlar på vanliga, enkla lågvarviga marindieslar och då kan kammen drivas med kugghjul - outslitligt! För ett par år sedan gick jag genom Frankrikes kanaler från Medelhavet upp till Engelska kanalen - vatten som närmast kan liknas vid mycket tunnflytande lera. Impellern höll hela vägen men jag tyckte mig se ett något lägre flöde av vattennär vi kommit hem. Det visade sig senare att impellerhuslocket var kraftigt nedslitet av slam och sand i vattnet och fick bytas. Impellern tätade inte lika bra längre. Huset klarade sig lyckligtvis bättre. En sådan miljö är nog inte så bra med kugghjulspump i metall!

Är det inte bättre att fixa packboxen på riktigt istf att förlita sig på en lagning av gummiduk? Låter litet läskigt tycker jag! Om det nu inte var en nödreparation för att klara säsongen förstås.

Jag tycker nog att säljaren har ett ansvar. Förslagsvis, kolla om du har någon konsumetrådgivning i kommun eller med ARN och se vad de tycker.

Capitan: Skämtar du? Har du en Lamborghini V12 som är marinkonverterad av Gucci? Ja, då har du destå större skäl att kolla impellrarna årligen, men bara byta vid behov. Strul pga trasig impeller lär inte bli billigare. Jag utgick naturligtvis från min Perkins 4 cyl/75 hk. Där kostar en impeller under 300!

Packboxen sitter förmodligen ganska långt ner. Följ roderhylsan upp från botten av båten, där hjärtstocken kommer fram ur hylsan sitter packboxen. Hur man sedan skall göra är omöjligt att säga utan att se vilken typ av packbox det är. Berätt gärna vilken båttyp det är och hur gammal den är. Eller ännu bättre, ta en bild av packboxen. Men vanligtvis brukar packboxar på rodret inte behöva något underhåll under många, många år. Varvtalet på hjärtstocken är ju rätt lågt jämfört med en propelleraxel... Det är sällan någn nippel eller behållare. Boxen fettas in vid montering och det håller länge. Jag har exempelvis inte rört min från -77. Inspektera bör man dock göra regelbundet. Och svåråtkomlighet är tyvärr ingen ursäkt!

Det trista är att när impellern går sönder är det vanligen ett eller ett par blad som bryts av och hamnar någonstans i kylsystemet. Med eventuell blockering som resultat. Och har man lite otur har man ett h-e att både hitta bladet och sedan få ut det. Byt för all del inte varje år. Men plocka ur impellern årligen och böj bladen ett efter ett kraftigt i gott ljus och kolla efter minsta spricka vid basen. Är de OK, sätt tillbaks i samma rotationsriktning och kör vidare ett år till. Är detta så mycket att bekymra sig om? Vad kan det ta - en halvtimme, max en timme per år!? Och behövs den bytas är det bara några hundralappar! Att bara lyfta locket och kika räcker inte. Man kan inte se sprickbildningar på det sättet. I övrigt är det nog inte så enkelt att finna på andra bra lösningar, pumpen måste tåla småskräp utan att stoppa eller skadas, uppslammad sand i kanaler och floder som skulle slita ner en helmetallpump på kort tid och dessutom måste pumpen vara självsugande. Detta utesluter alltså centrufugalpumpar typ cirkulationspumpar i motorblock och en kugghjulspump skulle nog slitas ut snabbt i sandigt/lerigt vatten. Senast ändrad av Eilean | 07 maj 2009 | 17:36