CillaLu

Peter K - brukar du anmäla dig till kurser för barn också? Jag har sådana med. Sedan har jag kurser för dem med lång erfarenhet och de med kort. Brukar du anmäla dig till kurser för avancerade utövare om du inte kan ett vitten? Och sedan har jag kurser för kvinnor. Under de tillfällena får makarna hålla stången hemma. Konstigare än så det inte. Anders - du skjuter rätt i prick. Det är JUST DET som många kvinnor behöver - FLER lärare! Och det är förbannat svårt att vara lärare till sin partner, oavsett om man är den som ska lära ut eller lära sig. Det är mycket lättare om partnern också skaffar sig kunskaper genom andra.

Har du kollat bränsletillförseln och att förgasaren inte kläggat igen? Mina mindre fyrtaktare är känsliga för stillaståendet under vintern och den soppa som finns kvar i motorn som blir den första som ska gå igenom. Startgas har avhjälpt en del problem. Och så helt färsk bensin förstås.

Wille, Urban, hej Detta är inte ett vitten mer reklam än all annan information om båtprylar, båttyper, motormärken mm som andra forumister skriver om här. Kurser för män finns överallt, jag och många med mig håller sådana också, välkomna! Däremot finns det få kurser där kvinnor får närma sig båtlivet utan sina män och med kvinnliga kursledare. Var inte rädda grabbar, båtägarna och befälhavarna i fritidsbåtslivet är fortfarande någonstans kring 95% män.

Praktisk dagkurs för kvinnor som vill träna på att manövrera, lägga till och hantera motor- och segelbåt, förbereda färden, förtöja, lägga knopar samt göra felsökningar på utombordare mm. I vår xxx. Se xxx för mer information. Kursledare: Skeppare och öbo Cilla Lundström Öbo och tvåbarnsmamma Johanna Åberg xxx = Cencur av maringuiden.

Jag har ett par träsnipor i furu där den ena har mycket tunna bord som spricker i borden vid vattenlinjen rätt rejält. Någon gång ska jag byta ut borden, men så länge de sväller ihop någorlunda gör jag så här: - stora sprickor tätar inte med fuktiga trasmattor mm - mattor är bättre att lägga dit innan träet spricker. Välj hellre ett lugnt ställe där båten kan få hänga i förtamp Y-bom och bli vattenfylld. Häng den i akter- och förtamp så den inte går mot botten - där kan den stöta mot något hårt när vattnet rör sig. - efter några dygn brukar borden ha svällt och många sprickor tätnat. De som inte gjort det tätar jag med Ettan, en tjärprodukt som fäster också vit våta trämaterial Om ni inte planerar att byta eller reparera borden i höst/vinter efter upptagning: Lägg båten upp och ned på land med så bra underlag som möjligt så att den inte hänger bara på några hörn (och blir gisten). Lägg ett par trasmattor över båten och en rejäl pressenning över alltihop. Sjösätt tidigt och låt båten ligga i marvatten ett tag innan ni börjar med provisoriska tätningar. Använd båten så mycket som möjligt och jobba med den när det verkligen behövs eller när ni får lust!

Jag tycker allt möjligt här på maringuiden är intressant redan. Undervisar kvinnor i manövrering, segling, motormekande, sjösäkerhet mm och helt klart är samarbetet ombord en stor fråga både för kvinnor som seglar med sin familj och med vänner på den egna båten oavsett på långfärder eller korta semestrar i skärgården. Det är en stor fråga för männen också, men mer oreflekterat och med mer förnöjsamhet. Samarbete ombord omfattar rätt stora frågor - från hur man agerar i skeppar- och gastrollerna, hur man planerar färden, samarbetar vid segling och tillägg - och mer än så.

Jag hade samma problem i många år och kom att avsky att släpa vertygslådor, träplank, fernissdunkar mm. Enkel pirra med tre ölbackar på tror jag fugerar bättre än de varianter som säljs idag. Slittålig, får plats i bilen och kan släpa tungt också. På ett varv hade jag en låsbar låda som jag ställde i klubbhuset. En sådan kan man säkert få plats med i mastskjul och andra ställen också. Kan man bara ställa den ute kan man bygga den som en bänk mot en byggnad och ha låsfunktionen mot väggen så att det inte upplevs som en låda med intressant innehåll. På ett annat ställe hyrde jag in mig i en liten bod. På ett tredje hyrde jag ett källarutrymme. Sedan flyttade jag ut till båten. Det är helt klart det bästa!

Det är mycket olika vad som behövs. Jag har helt olika sjuklådor i mina båtar beroende på vilka jag seglar/kör med och hur. Förutom det som finns i en 200-spänns sjukvårdskudde: - Kirurgtape skulle jag inte segla utan, med den kan man använda händerna trots sår. Minst två rullar per sommar går åt. Också den för andra båtsyften helt nödvändiga silvertapen kan användas som förslutning av skärsår mm som dräller i sittbrunnen - utanpå kirurgtapen. - Med barn behövs mer plåster än man tror, och fler ju längre sträckor man seglar (=tråkigare för barnen). - De som är allergiska eller rädda för getingstick kan lugnas av att man har medel om sticket skulle uppstå. - Myggmedel är alltid bra, också mot fästingar. - Solskyddsmedel, också för läppar. - Försvarets hudsalva. - En ask tamponger för kvinnliga gäster. - Huvudvärkspiller. - Nål och pincett för alla stickor man får. Pincetten används också för att dra ut fästingar (behövs inte special).

SANDKILARNA förstås - kusternas seglarCadillac, RR och roliga Citroen i ett! ;-)

Hej Hustran, Utan alla de män som jag lärt mig båtar och sjöliv av hade jag nog skaffat båt ändå... ;-) På senare år har jag kommit i kontakt med en hel del kunniga båtkvinnor - de finns i skärgården, de blir fler på varvsplanerna, de seglar till Antarktis och skriver böcker för Oceanklubben och för seglare. Organiserat finns en kul och kunnig grupp i QSS här http://www.qss.nu/, och en här http://www.sxk.se/verksamhet/kvinna_ombord.asp

Det finns ännu inget förslag från statsmakterna men ett nyss taget beslut om utredning. I diskussionerna har funnits olika idéer om när körkortskravet ska krävas. En idé var båtar över 7knop/7meter, en annan båtar snabbare än 20 knop. För några år sedan var det kritik mot att segelbåtar skulle inkluderas alls. Det är kanske det insändarförfattaren uppfattat.

Visst har kvinnor mindre fysisk råstyrka. Helt klart har Ellen MacArthur mindre fysisk råstyrka än alla de andra män som försökt sig på tävlingen och den enda man som klarat den. Ellens båt är mig veterligen den enda som anpassats efter en kvinnas önskemål inför en kappsegling. Men hur ser det ut i fritidsbåtarna? Ett ankare till en vanlig fritidsbåt väger ungefär som 2-åringen som kvinnan lyfter upp ett antal gånger per dag. Seglen är väl ungefär som en sprattlande 4-åring att bära på. De flesta drag och lyft på båt är mycket lättare än de åldringar som kvinnor vänder, lyfter och baxar fram på ålderdomshemmen... Med tro på att man bör klara något kommer man långt. Och eftersom kvinnor tror att de kan lyfta sprattlandes 2-åringar kan hon det, medan hon inte fått samma självsäkerhet i att tro att hon kan lyfta ankaret. Pappa, brorsan, pojkvän och make bistår så gärna innan hon ens försöker... ;-) Därtill kommer den fysiska tekniken, som man utvecklar när man lyfter en två-åring många gånger per dag, och när man gör detsamma med ett ankare. Fysisk råstyrka utan teknik är som en lervälling. Och inte minst: Anpassningen av båtarna efter alla i besättningen. Mansapassade är industribåtarna helt klart och det är ju en bra början. Vad detta innebär vet alla kvinnor som byggt en båt. Exempel: 1. Man vill ha så lite tyngd högt upp i båten som möjligt. Men om man bygger ett däck, en koj eller en durk efter en normalviktig kvinna kommer männen att få trippa fram i båten för att de inte ska krascha. Inte så praktiskt. Man biter i det sura äpplet, mansanpassar och bygger in lite mer vikt högt upp. För visst vill man att mannen ska kunna röra sig fritt i båten! 2. Man vill ha in så mycket som möjligt i motorrummet. När allt fått plats upptäcker man att mannen inte får in sin hand för att stänga kranar. För att sjösäkerheten ska bli någorlunda i familjen och mannen också kunna stänga genomföringar biter man i det sura äpplet och tar bort lite i motorrummet så att mannens större händer får plats. 3. Samma med kojerna - de måste mansanpassas till 2 meter om man inte tycker att många män lika gärna kan njuta av semestern dubbelvikta på nätterna. Tyvärr blir det därför lite mindre plats för annat i båten, men vad gör man inte för att tillfredsställa den manliga delen av besättningen! På samma sätt måste vi se till att båtarna kvinnoanpassas. Vi behöver normalt inte förstärkta, förlängda utrymmen för våra smidigare, lättare kroppar, men vi kan vilja ha mer utrymme för att kunna använda anhåll där ankaret ska dras upp, bättre glid i storseglet när det ska hissas eller till och med en elvinsch, osv. Det viktigaste är kanske att vi anpassar inställningen: Inget väsentligt på en familjebåt bör vara åt helsike för litet, för klent eller för tungt för någon av de vuxna i besättningen. Då riskeras sjösäkerheten.

Jag hakar på, söker besättning till min skuta i vår och sommar. Se http://www.juniper.se/charter/besattning.html !

Jag skulle inte köpa en ny båt men skulle anställa folk att jobba med min skuta... Skulle hålla henne skinande hela året, köpa allt tågvirke från Tyskland och byta ut alla fall, däcket skulle hållas helt tätt jämt, motorn skulle putsas en gång i månaden, seglen tvättas och båten skulle åka upp på slip ett par veckor varje år... och andra lyxiga saker. Och så skulle jag köpa en pontonbrygga till så att jag fick en rejäl isflaksstoppare och slapp vara nervös för islossningen varje år.

Mitt drivankare har endast en säkerhetsfunktion. Om seglen skörar och motorn havererar kan jag med drivankaret få upp båten mot vind och sakta ned avdriften in mot land.

Kanske man kan bidra med några träbåtshistorier om vinterarbete ävenom det inte gäller en Solö. Iallafall läser jag era berättelser med stort intresse! Själv pular jag med skrovskrapning invärtes och försöker hinna med utvärtes innan isen blir alltför svag att stå på intill skutan. Det går bra att lägga på roslagsmahogny i sträng kyla om man bara är medveten om att den stelnar först när det blir varmare. Ena ruffluckan som flög bort i orkanen är lämnad till en skutsnickare som ska göra en ny och bättre variant, i hans verkstad ligger också gaffeln på tork som jag tror måste få en ny klo innan seglingarna i april. Det börjar kännas stressigt, men så brukar det vara. Ska försöka hinna med att skrapa och fernissa mast, bom, gaffel och block under torra vårvinterdagar. De första varma vardagarna i maj kommer däcket att behöva sin årliga duvning. Förra året drevade jag hela däcket. Nu behäver becket värmas ned och fyllas på. Det börjar efter 16 år kännas som ett sisyfosarbete, men det är en njutning att inte höra droppen på kojerna vid ett regn. Alla helgerna i maj har jag sjökurser och vissa vardagar bokat för charter. Till skillnad från andra som hälsar våren välkommen hälsar jag att den kan dröja. Länge.

Problemen att lösa gäller väl snarare de vuxna än barnen, dvs hur bra de vuxna samarbetar om hur seglingen eller motorfärdssemestern ska se ut. Ska man ge sig ut i väder och vattenområden som kräver båda föräldrarnas/besättningspersonernas handtag (och därmed lämna lillen som kanske just då vill ha uppmärksamhet), ska man stanna längre i land (ofta önskemål från den i besättningen som ammar barnet) eller segla lika långa sträckor som innan barnet kom? Har man en traditionell skeppar-gastfördelning på båten vill det till att skepparen tar det ansvar som krävs för att se till att hela besättningen trivs, och att segling och båtturer anpassas efter den nya konstellationen. Det är trevligt även när den manliga skepparen har tid att laga mat, vyssja barn och byta blöjor!

När jag seglat i områden där jag trott det funnits stöldrisk har jag satt på radio och haft belysning i båten. Hittills har det fungerat och det är bara i Sverige när båtarna stått på land som jag haft stölder ombord.

Jag hade strömbildare och bubbel tidigare kring skutan men tycker nu att det är bättre om båtarna fryser fast. Strömbildarna strulade och dessutom kunde jag ju inte stå på isen och fixa med skrovet på stora skutan som jag kan om isen ligger. Nu är isen kring båtarna som en extra varvsplan - alldeles gratis! Besvärligast är det innan isen lägger sig, med vinterstormarna. Sedan kommer några dagar vid islossningen när man ber för rätta vindar så att de inte packar sig vid båtarna, men de senaste 10 åren har varit lugna för min del. Inte värre än att jag kunnat ta en lillbåt och köra ut flaken. Nya plastbåtar har ju en tendens att få plastpest om de inte torkar ur lite då och då, men jag har inte märkt att de behöver komma upp mer än ett par veckor vartannat år. Då är det ofta dags ändå för en och annan plastreparation, och det gör man ju helst på sommaren då också uttorkningen går snabbt. Beväxningen är ju helt olika i landet. I innerskärgården på ostkusten tycker jag den är som värst under senare delen av sommaren. Men inte värre än att man kan simma runt med en scotch bright och ta bort det värsta. På snabbgående båtar tycker jag man får göra det lite oftare för att inte bli ruinerad på bensin för att få upp hastighet, men när de långsammare båtarna går en halv knop saktare märks det inte. Annat är det på västkusten! Att ta upp och ned båtar tycker jag är ett elände och jag skulle inte göra det om det inte vore för att de behöver repareras då och då.

Någon borde förbarma sig över den här godingen. Kanske du Emil? http://www.blocket.se/view/4057189.htm?caller=shl_s&l=0&c=1&city=0 Vill du ha något större att bita i med billig inköpsstart finns en fiskebåt här http://www.tradera.com/auction/Batar___Tillbehor/aid_11735869

Jag tror det finns många orsaker. På 1960talet var det ovanligt att kvinnor ägde bilar och det fanns föreställningar om att kvinnor körde sämre, inte kunde ta hand om bilar, inte hade intresse, inte skulle ha tid pga andra sysslor mm. Nu är det väl ingen som höjer på ögonbrynen när en kvinna tankar sin bil eller lämnar den till verkstan. Förutom traditionen att män äger eller har huvudansvaret för båten så finns det vissa föreställningar i båtvärlden som hindrar kvinnor att ens bli intresserade, dvs tänka att båtlivet är något för dem att bjuda sina vänner och partners på. Dels att fysisk råstyrka skulle ha betydelse för att kunna hantera en båt. Dels att man måste arrangera båtlivet så att man pillar med motorer, rigg, el och navigationsutrusnting hela tiden. Dels att båtar måste vara dyra, och att de som inte är det är för komplicerade att få iordning. Och dels att man måste ha en massa kunskap innan man ens funderar på att köpa en eka med utombordare till landstället. Eller att man som skeppare måste hålla en ledarstil som innebär att ideligen utdela order - annars är man ingen skeppare... Men så är det ju inte! Eller hur?! ;-)

Hej Stenson, Det ligger mycket i resonemanget (även om jag inte är säker på att linoljeprodukter använts i 3000 år eller om de ens liknar de linoljor vi har idag). Men jag har lite praktisk erfarenhet av linolja som man värmer istället för att spä ut med terpentin. Under ett par år värmde jag både impregneringsoljan (linolja) från Kulturhantverkarna enligt konstens alla reger och testade också att värma kallpressad linolja av andra slag. Inte trängde den in i virket på samma sätt som spädd linolja (från Indonesien) gjorde. Den lade sig mer som en kokt linoljeyta. Interiört i båten blev den en mögelhärd, också på öppna ställen. (25 år gammalt furuskrov och ekspant mm.) Jag tror att det finns tillfällen då uppvärmd linolja är bra eller till och med bäst, men jag har inte hittat dem. Vilka är era erfarenheter av upphetad linolja som impregnering?

Ha ha, hej Roddarn, Ja det här med att konservera motorer finns det lika många olika sätt som hur man tar hand om tänderna i munnen... Glykol på utombordare är ett glömt kapitel för min del, sötvatten likaså (men det beror på att sjövattnet i Östersjön nära Mälaren inte är så salt). Att låta motorn dricka upp all bensin är viktigare. Utan soppaslang får den gå till dess den stannar. Bensin är mer färskvara än man kan tro. Den soppa som finns i motorn på våren är inte samma kemiska soppa som den man fyllde på, och den sätter igen förgasare mm. Och att se till att växelhuset är välfyllt med olja förstås. Bjuder man motorn på sötvatten och glykol bör man nog också bjuda den på detta om den ska vara körmässig på våren.

Det är säkert inte optimalt att starta en motor i -10 grader, men det gör jag varje dag det är kallt och rännorna här inte frusit igen... Inte bara startar. Kör också. Bränslet är inte att förglömma. Dels det som finns kvar i slang och motor om den inte tomkörts innan, och dels det som finns i tanken. Det finns allehanda kloka råd som gäller 4taktare och 2taktare och K-sprit (som inte heter så nu i handeln men som fungerar ungefär som K-spriten gjorde) men min erfarenhet är att vissa 4- och 2taktare vill ha hjälp med det vatten och iskristaller som samlas i tankarna, och andra behöver det inte. Men ingen av mina motorer har mått illa av en dos av motsvarigheten till K-sprit - vad jag kunnat se! Och det gäller faktiskt oavsett om jag har bränslefilter eller inte. Vissa motorer stannar obönhörligen om jag inte hällt 40 spänn Ksprit i tanken när det är kallt. Kanske kan någon annan förklara varför och hur teoribildningen kring detta ser ut. Minst 5 motorer hos mig har iallafall krävt K-sprit på vintern för att vilja gå.

Jag resonerade också så - aboslut inget ytskikt på insidan av skrovet på min skuta - träet måste andas, jag måste kunna impregnera med rå linolja och terpentin mm. Men efter 10 års drällande med linolja (terpentinutblandad förstås) i kölsvinet tyckte jag inte resultatet blev något bra. Dels samlas ju ofrånkompligen en hel del skit där, och dels tar ialalfall inte min skuta upp oljan i träet där - som det däremot gör i skrovet vid och ovan vattenlinjen. Att lättare kunna rengöra från allsköns skit kändes viktigare för att kunna bevaka konditionen i kölsvinet. Så jag mönjade, och nu efter 5 år tycker jag det verkar bra. På roslagsskutor från förr tjärade man ofta kölsvinet, och det utgör väl ungefär samma täthetsgrad som blymönjan gör. Men vad man gör i kölsvinet tror jag är mindre viktigt än vad man gör på mer känsliga ställen, som i vattenlinjen t ex. Där skulle jag aldrig lägga något tätslutande. Där behövs den årliga dosen linolja, iallafall på mitt furuskrov.