heimlaga

Med börjar från botten förestår jag: -Självsäkerhettsexpert. Tror han kan allt men lyckas förstöra allt eftersom han inte kan det han tror. -Inkompetent. Har lärt sig att han inte vet och är mottaglig för kunskap. -Lärling. Lär sig allt mer för varje dag -Gesäll. Börjar kunna en hel del och jämför olika sätt att göra på för att hitta det bästa. -Mästare. Kan mycket och har hittat sina arbetsmetoder -Självsäkerhetsexpert. Mästaren har blivit för självsäker och gått utanför sitt kompetensområde och allt börjar från början. -Inkompetent. Den tidigare mästaren-självsäkerhetsexperten har blivit mottaglig för kunskap. Och så vidare i en rundgång som avstannar när man antingen dör eller blir senildement.

Jag vet att jag tyvärr har en tendens mot allvetare........ det beror på att jag är så van att ta reda på fakta och ta reda på hur saker är gjorda och hur de skall repareras in i minsta detalj att jag ofta glömmer att alla andra inte är likadana. Inget illa menat men det är väl lika bra att erkänna sina svagheter.

Ni glömde en typ: Fixaren. Tycker det är självklart att gå till skogs och välja ut virke på rot när ett bord eller spant behöver bytas på båten. Gjuter babbitslager till propellerhylsor på rutin och tycker att det är en självklarhet att linda om ankaret på startmotorn när det har brunnit. Har svårt för ny teknik (allt som har tillverkats efter 1960) eftersom hans egna grejor aldrig blir utslitna så de behöver aldrig förnyas och därför behövs ingen ny teknik i hans värld. Får inte sin båt på vattnet den här säsongen heller eftersom han först måste byta köl..... och borra motorblocket och sätta in cylinderfoder..... och så måste ju huset lyftes så han kan byta nedersta stockvarvet och däremellan gäller det att hinna byta synkroniseringsringar i växellådan på bilen....... så båten kommer inte på vattnet nästa år och inte året efter....... och sannolikt aldrig. Själv har jag tyvärr vissa tendenser åt det där hållet.

Kanske inte riktigt alla....... Det berättas att flera båtlag från samma socken som var ute i seinfäälon det vill säga säljakt uppåt Bottenviken i islossningstiden hade sammanträffat vid en grynna ute på havet där drivisen hade lagt upp höga vallar kring grynnan och bildat en såkallad kallgoål där det var varmt och skönt i lä för vinden innanför vatten. De passade på och tog sig en fylla på det medhavda brännvinet (varje båtlag hade ju en kutting brännvin för medicinskt bruk). På isen hittade de en handske som de började kasta åt varandra och leka med och skämta rått om handskens ägare sådär som fulla karlar brukar kunna hitta på att göra. Skepparen på en av båtarna hade inte velat vara med i fylleslaget så han var nykter. Han insåg att handsken sannolikt tillhörde en drunknad fiskare eller fälman så han tog handsken och lämnade tillbaka den i en spricka i isen så som man enligt gammal tradition skall göra med drunknades kläder. Sedan gick han och lade sig under tjäldet i fälbåten och somnade medan de andra festade vidare långt in på natten. I drömmen kom den drunknade och tackade honom för handsken och varnade honom att en storm var på väg och de måste ta sig därifrån kvickt innan isen började röra sig och bryta upp. Han steg upp och lyckades med uppbådande av all den makt en fälskeppare har tvinga med sig sin motvilliga besättning men alla de andra 40 fälmännen festade vidare. De drog iväg båten över isen bort från kallgoålin åt läsidan av grynnan där de hoppades att isen skulle ligga säkrare. Bakom sig hörde de ett dån när isen bröts och kallgoålin rasade ihop och krossade alla de andra till döds. De fick med sig några bössor ur en båt de passerade men ingenting annat gick att rädda. De hade ju fullt upp med att rädda sig själva. Bössorna återlämnades senare till de omkomnas familjer. Enligt en version var de omkomna Vöråbor och det skulle vara därför som inga Vöråbor någonsin har farit i fäälon så länge någon minns. Det finns litet olika versioner men ungefär såhär sägs det ha gått till. Någon dylik storolycka går inte att spåra i kyrkböckerna så antingen hände det före Stora Ofreden eller så hände det bara i sagornas värld.

Om vi ser på samhället som helhet så är det inte alls fel att beskatta de rikas lyxkonsumtion. Miljömässigt är det inte heller fel att beskatta måttlöst fossilbränsleslöseri för nöjes skull. Med de enkla motiveringarna att de rikas lyxkonsumtion tenderar att ta över en allt större del av pengarna i samhället medan andra får det fattigare samt att alla medborgare lider av fossilbränslebrist och klimatförändring. Det stora problemet som jag ser det är att göra sådana skatter rimliga och rättvisa. Där måste man vara väldigt försiktig och inte komma med ogenomtänkta förslag av den typ som de politiska tankesmedjorna serietillverkar........ och ibland är det faktiskt bäst att inte ens försöka beskatta när det inte går att åstadkomma en rimlig och rättvis beskattning. Jag kunde till exempel tänka mig en progressiv beskattning räknad på motorstyrka där skatten är noll upp till låt oss säga 100 hästkrafter och ganska låg upp till ungefär 200 hästkrafter och sedan börjar stiga allt mer tills den blir kännbar på de allra värsta vrålåken. Med skatteavdrag för folk som använder båten i sitt yrke och för fastboende i skärgården. Samt undantag för sjöräddningsföreningar och brandkårer och liknande. Bara som ett förslag att starta diskussionen från. En sådan skall skulle ge båtkonstruktörerna en knuff i riktning mot mer lättdrivna skrov och ge en miljövinst....... och litet pengar i statskassan som bonus.

Märkligt att nöjesseglare från stan alltid verkar ha haft fler föreställningar och myter än de lokala fiskarna.......... Fast historien om olyckan vid Merikalla (eller någon annan grynna uppåt Norrbottnen) då 40 fälmän omkom har vi ju alla hört.

Från Karleby och söderut är kustvattnen väldigt grunda och steniga. De officiella sjökorten är fortfarande bristfälliga så fort man är utanför de allmänna farlederna eftersom man räknar med att ingen kommersiell sjöfart utan lokalkunskap riskerar att ge sig in bland stenarna. Ännu för 15 år sedan fanns det stora vita fläckar på sjökorten där sjömätarna helt enkelt hade gett upp och struntat i att mäta in alla undervattensgrynnor och varierande vattendjup. På senare år har sjökorten dock förbättrats betydligt. Det finns lokalt utgivna båtsportkort som visar skärgården tydligare med de grynnorna som är på sådant djup som påverkar vanliga båtar tydligt utmärkta och med alla olika båtklubbars lokala farleder som oftast är otrallade men ändå hyfsat säkra. Sedan några år finns en inre farled längs kusten och den marknadsförs under namnet solrutten. Ett besöksmål som jag rekommenderar är Mickelsörarna (lokalt uttal Mittjilsöuran). Naturstationen och gästhamnen vid gamla sjöbevakningsstationen på Kummelskär blev det inte alls så mycket av som det var tänkt men där finns i alla fall rejäla bryggor. Annars kan man ju lägga till nästan var man vill utom vid privata sommarstugor tack vare allemansrätten. Naturen är speciell och det är fullt av rester av gamla fiskelägen från många hundra år bakåt. De äldsta hamnarna är långt uppe i skogen och sedan kommer de i rad efter rad. Runtom på Mickelsörarna finns också ett antal jungfrudanser och så några ryssugnar från den vedervärdiga sommaren 1714. Från 1840-talet fram till 1990-talet då den sista gamlingen flyttade till ålderdomshem fanns det några gårdar med fastboende småbrukare/fiskare på Mickelsörarna. I hela området från Rödsö strax norr om Karleby ned till Sideby i söder talar lokalbefolkningen svenska även om det finns en hel del inflyttade finnar. Städerna är i allmänhet mer finska än landsbyden.

Vad du än gör slopa inte vinterdäcken! Även om det kanske skulle vara lagligt så är det ren idioti och lek med både eget och andras liv att köra med sommardäck på vintern......... och det här bestämda uttalandet kommer från en som regelmässigt sliter dubbarna ur gamla slutkörda vinterdäck och kör slut dem som sommardäck. ....... men även jag vill ha någon måtta på risktagningen.

I religionskrig brukar åskådare också bli skjutna. De tillhör ju inte det rätta läran. Det minskar också åtgången på popcorn...... Jag upplever att vi just nu i samhället har två religioner. 1. Den som går ut på att vi skall konsummera oss miljövänliga genom att ständigt köpa nytt som förhoppningsvis är mer miljötrimmat. Ständigt större båtar med större motorer som dock kanske går på något för tillfället populärt biobränsle tillverkat med stor åtgång av fossil energi. 2. Den som går ut på att vi alla skall bo i stadscentrum och äga absolut ingenting och fara till arbetet med spårvagn/tunnelbana och göra ingenting därutöver. Absolut inte äga en båt. Jag förstår bara inte........... I grunden borde omställbarhet vara ett sunt koncept. Tillämpat på båtar blir det en skrovform som fungerar med en tung motor med låg effekt. Då kan man byta motor helt och hållet när tiderna ändras. Från diesel till el eller biogas...... eller kultändare körd på svartlut. Allt i samma skrov. En enkel lösning. Tillämpat på bilar betyder det att man har så litet pengar uppbundna i bilen att man inte halkar av knutstenarna även om bilen blir värdelös över en natt. En 4000 kronors bil har man råd att skrota om bränslet blir svåråtkomligt. Problemet är när man inte har råd att köpa någonting annat än en gammal bensinare att ersätta den skrotade med. Fast om det kniper kan man ju gengaskonvertera och efter sisådär 20 år börjar det finnas begagnade elbilar för rimliga pengar........ fast 20 år med gengas blir inget nöje. Som jag ser det är traktorn det verkligt stora problemet. Skogsbruket är för litet för att det skall gå runt ekonomiskt att hålla oss med en traktor som är mindre än 40 år gammal. Det betyder att vi är bundna vid dieselliknande bränslen under lång tid framåt. Visst finns det petroleum/fotogendrivna traktorer som går att gengaskonvertera men de börjar å andra sidan bli alldeles för gamla och primitiva med avseende på hudraulsystem och arbetssäkerhet. Där är det verkliga problemet. Bundna vid en utgående teknik i 40 år framåt.

Då min Opel Kadett var ny år 1984 var den en verklig miljöbil. Ännu vid 36 års ålder och 340000 körkilometer går den på ungefär 0,7 liter milen och med utsläppsnivåer som brukar få besiktningsmänen att tro att det är fel på någonting för den ligger i samma klass som 15 år nyare bilar med insprutning och katalysator. Allt det med klassisk teknik. Mekanisk strömfördelare och förgasare och handchoke och stötstänger och hela baletten..... och bara 4 växlar. Lärdomen är att en bra konstruktion står sig hyfsat rent miljömässigt under ganska lång tid. Det enklaste sättet att miljötrimma både på land och på vatten är att ha en liten motor med hyfsade miljöegenskaper i ett skrov som är konstruerat för att klara sig bra med liten motor. Tillämpat på båtar blev det naturligt att jag köpte en 23 fots snipa av långsmal 50-talsmodell och tänker montera in en Bukh DV10 i den. Även om en så gammal motorkonstruktion sannolikt ger mer utsläpp än en ny miljötrimmad vad det nu är så blir totala miljöbelastningen och bränsleförbrukningen liten när motorn är så liten och ändå inte belastas tungt för att skrovet är så extremt lättdrivet. Svårare än så behöver det inte vara....... om man inte låter politikerna krångla till det.

Som sickelstål använder jag ett gammalt Bahco knivstål som jag har slipat bort räfflorna av och polerat. Billigt och bra. Kostade någon euro på loppis. Jag lägger upp sickeln så som signaturen Volvo-Penta beskriver. Det verkar som om en del personer i den här diskussionen blandar ihop målfärgsskrapa och sikling. Det är helt skilda saker för olika ändamål. Ni blandar väl inte ihop gräsklippare och utombordsmotor hoppas jag 😉

Jag hade tjära under durkarna och på friborden på min träbåt och märkte aldrig att det skulle ha luktat mer än så jag nätt och jämt märkte det. Lättskött och praktiskt jämfört med modernare medel. Bra rötskydd. Fast..... till saken hör att jag har aningen klent luktsinne så någon som har extremt välutväcklat luktsinne kanske skulle störas litet. Bitumen är jag förresten skeptisk till på en träbåt. På morfars tid var det en och annan som försökte med bitumen eller koltjära för att få båten tät och det gjorde enligt gammelgubbarna att träet blev skört så borden sprack i landen.

Tjära är lika bra i dag som för 1000 år sedan men den hör hemma mest på enklare båtar och så förståss under durkarna inombords. Det är skillnad på tjära och tjära som på Rolls Royce och Moskwitch. De billigaste sorterna är totalt vattenlösliga och duger inte till någonting.

Jag skulle försöka få bort de gamla nitarna om de är dåliga och sätta nya i samma hål. Borrar man in lika många nitar till och pluggar dem har man ju försvagat bordet rejält. Så kan man säkert göra med något enstaka bord där man av någon orsak inte kan få ut en gammal nit men jag skulle inte göra det regelmässigt. Det låter vettigt att åtgärda spanten först. Jag vet ingenting om kravellbyggen och i synnerhet inte om kravellbyggda småbåtar men sunt förnuft säger ju att man måste ha ett visst tryck för att få täta nåt och för att stå emot det trycket behövs friska spant. I bräckvattnet här uppe i Kvarken har jag sett järn och rostfritt som har varit blandat utan att rosta bort alltför snabbt men söderut har ni saltare vatten så där är jag illa rädd att det skulle sluta med förskräckelse. Spontant skulle jag föredra varmförzinkade nitar eller skruvar i järnspant.

Nu tror jag att en och annan av er inte inser vad 390 euro är. Det är knappt 3900 kronor. För det får man inte någon välskött fin segelbåt. Jag har rott med en Askeladden av den typen som den där är kopierad av och den var behaglig att ro. Ägaren som var en bekant sade att den seglade hyggligt och var en bra sjöbåt för sin storlek. Ingen snabbseglare och ibland aningen svår att få över stag men en lyckad kompromiss. Fast den där kopian ser betydligt lättare ut än originalet så det kan hända att du får förstärka den med glasfiber och harts och gjuta harts och sand i botten för att få den att ligga rätt på vattnet. Själv skulle jag föredra att rigga den med sprisegel och stagfock på en ostagad mast. Den där höga bermudamasten på Askeladden gjorde dem nästan omöjliga att ro i motvind med masten uppe och att ta ned masten var ett litet företag. Själv har jag en GB 410 kombibåt som tillverkades av GB-marin som höll till på Frillmossen i Nykarleby i början på 90-talet. Jag tycker Askeladden har bättre skrovform än min men jag föredrar helt klart min enkla sprisegelrigg framför en åbäkig bermudarigg. Det stora frågetecknet är hur stadigt byggd båten är och hur välgjort plastarbetet är. Om den får godkänt på de punkterna säger jag KÖP.

Det där stämmer normalt sett.... men en coble är allt annat än normal. En av de mest originella båttyperna som finns. Cobles förekommer på brittiska östkusten från Hull i England upp till Burnmouth i Skottland. De är specialbyggda för att landa med den platta aktern först på långgrunda sandstränder och dras upp med aktern först. Fast efter att ha läst på litet kan jag säga att båten vi diskuterar definitivt inte är en coble även om vissa detaljer påminner. Engelskbyggd eller åtminstone engelskinspirerad ser den ut hur som helst. Engelsmännen byggde tydligen ganska många litet olika slags små tväraktrade motorbåtar med relativt bred gavel och platt botten akterut och nästan lodrät förstäv. Jag förstår inte riktigt konceptet eftersom de säkert inte planade med sin tids tunga motorer med liten effekt.

Det är svårt att säga i den här vinkeln men jag tycker den påminner litet om en coble som har varit roddbåt från början och blivit motoriserad i Sverige. En riktig motorcoble har ju samborden uppvikta som en halvtunnel för propellern så de kan stå på botten vid ebb utan att skada propellern och så är bodarna mer utlagda. De äldre roddbåtarna var däremot så gott som flatbottnade i aktern och ofta litet mindre utlagda bogar. Vi behöver fler bilder!

Jag håller med. Uppenbarligen en ganska välformad öppen båt möjligen med fördäck som någon halvblind hobbysnickare har satt vindruta och sargar på. Träbåtsbyggande har i alla tider och med väldigt få undantag handlat om styckevis produktion eller små serier på högst några tiotal likadana båtar. Tycker den där ser engelsk ut i formen så man undrar ju om den i tiden kan ha varit skeppsbåt/jolle på något fartyg.

Vad är det som är galet med gamla motorn? Lager brukar gå att byta. Kolborstar också. Om det riktigt kniper kan man till och med linda om brunna lindningar och byta ut kollektorn mot någon annan lämplig. Jag har gjort den operationen en gång på en 220 volts fräsmotor och det borde vara enklare på en motor som är byggd för 12 eller 24 volt.

Jag skulle sälja dem och köpa en mindre. Personligen skulle jag leta efter en begagnad Bukh DV24 eller om jag vill ha extrakrafter en DV36. Slitstarka robusta motorer med cylinderfoder som gör dem lättrenoverade och förvånansvärt litet vibrationer. De verkar nästan omöjliga att slita ut om de är sötvattenkylda. Saltvattenkylda versioner rostar ibland sönder inifrån. -Om vi jämför så har min farbror den där 30 hästars Perkins motorn i en 29 fots deplacementsnipa som är aningen slankare i förhållande till längden om man jämför med din. Man kan väl gissa att effektbehovet ungefär motsvarar din båt. Den kommer upp i skrovhastigheten långt före full belastning. -En bekant hade en fyrcylindrig BMC diesel ur en Nuffield traktor i sin snipa som var någonstans mellan 28 och 30 fot och både bred och djup så jag gissar att effektbehovet var aningen större än din båt. Motorn var överdimensionerad för båten. Den motorn finns i olika versioner med olika effekt och det här var en av de svagare modellerna så jag gissar på 55 hästar. -Ibland ser man Wickström W2 motorer i snipor i 27-fotsklassen men de båtarna är i allmänhet slankare och mer lättdrivna än din. Jag har förstått att en W2 som väl ger ungefär 15 hästkrafter på bensin är i minsta laget men på 60-talet ansågs det tydligen räcka. Jag tycker det ser klent ut. -Min förra snipa på 22 fot nådde skrovhastigheten på strax över halvgas med en Bukh DV10 på 10 hästar. Den var proportionsvis litet slankare än din. -Min nuvarande snipa med liknande skrovform med 23 fot lång har haft en Volvo-Penta MB10 som väl gav 10 hästar på petroleum (fotogen). Det räckte gott åt en yrkesfiskare i många år och den nådde skrovhastigheten på strax över halvgas. Så fort jag hinner blir det motorbyte till Bukh DV10. Originalbåten som användes som gjutform vid bygget av den här båten hade en 8 hästars Bernard. Jag har förövrigt sett en gammal genomrutten drivnätsbåt från Skaftung det vill säga en ganska djup snipa på omkring 30 fot med 8 hästars Wickström motor. Det lär ha fungerat bra på sin tid och den lär någorlunda ha kommit upp i skrovhastigheten ännu på 60-talet och om jag minns rätt var motorn tillverkad omkring 1915. Riktigt hårt kan det alltså inte ha gått åt motorn om den hängde med i 50 år i yrkesbruk. Nu var det här ett extremt exempel som jag inte skulle ha som riktmärke i nutid men det visar ändå hur litet kraft som egentligen krävs när man börjar hårddra frågan. Även om det som antogs vara 8 hästkrafter år 1915 kanske skulle vara 10 eller rentav 12 hästkrafter enligt nutida DIN mätmetoder. Har du utrymme för en så stor propeller som dina jättemotorer kräver? Dessutom blir det väl att byta propelleraxel och hylsa till grövre grejor.

Enligt en snabbsökning på nätet var originalmotorn en Perkins P4.107. En motor som brukar gå att få tag på billigt när någon skrotar en gammal Massey-Ferguson skördetröska. De finns i många gamla säcktröskor från 60-70-talen. Tyvärr har den motorn en svaghet i topplocket. Det är för tunt gjutgods mellan förkamrarna och kylkanalerna så topplocket brukar spricka där och så börjar de hosta och ryka vitt. I skördetröskor höll de i allmänhet bra men i båtar verkar belastningen bli större för där är inte topplockshaverier så alldeles ovanliga ens med sötvattenkylning. Min farbror har en sådan motor i sin motorbåt så därför vet jag allt det här. Jag har skaffat två "nya" motorer åt honom. En för 300 euro och en för 50 euro. Så han har att ta till om/när topplocket spricker Nåja...... till saken. Originalmotorn hade en effekt på ungefär 30 hästkrafter. Skrovet är tydligen ett deplacementskrov som inte ökar farten nämnvärt hur stor motor du än sätter dit. Det bara gräver ned aktern djupare när skrovhastigheten överskrids men fortare går det inte. Vad skall du då ha de där jättemotorerna till? Bogseringsarbeten? Jag skulle satsa på en motor i storleksklassen 25 till 30 hästar.

Den boken gör träbåtsrenovering till någonting fenomenalt svårt och komplicerat. Trä är trä då som nu och är en bit dålig är det bara att byta ut den mot en ny likadan. Råvaran växer i skogen. Svårare än så behöver det sällan vara. Är båten klinkbyggd eller kravellbyggd? Sprickor på 5mm längs hela bordlängden sväller knappast igen ordentligt. Dessutom försvagar de skrovet. Antingen byter man bord eller så fräser man upp sprickan och passar in en ribba och limmar fast. Jag kan byta bord och det är väldigt arbetsdrygt men egentligen inte särskilt svårt. Jag har aldrig fräst upp och reparerat sprickor men jag har hört från mycket trovärdigt håll att det går om man kan konsten. Jag vet inte hur svår den konsten är. Är spanten som skall bytas sågade eller basade? Om de är sågade är det rakt eller krokvuxet virke?

Är inte de Terhi Nordic 6020 byggd av ABS plast? En termoplast utan glasfiber i. Går inte att reparera med glasfiber och harts men det kanske finns någon annan metod?

Jag vet att det finns folk som magnetiserar om tändmagneter. Du kanske skulle fråga på www.maskinisten.nu. Där hänger det en del trevliga typer av det slaget. Säger en som har lindat om ankaret på en brunnen elmotor men inte ännu magnetiserat någon magnet.

Du har gjort en beundransvärd insats Mr-m och vi har alla goda skäl att lyfta på hatten för det men du har också haft tur. Att arbeta och investera förnuftigt och skaffa sig en vettig utbildning så som du har gjort och gör ökar sannolikheten för att lyckas men det ger inga garantier. Den sista biten handlar om att ha tur. Själv är jag i ungefär samma ålder (38 år) och har arbetat allt jag har kunnat sedan tonåren och skaffat mig en utbildning och snålat och investerat och gjort allting rätt enligt utomstående bedömare men jag har haft otur med omständigheter som inte kunde förutses och som låg helt utanför min kontroll inte bara en utan flera gånger och därför har mina ansträngningar nätt och jämt räckt till för att inte hamna på socialbidrag med åtföljande påtvingade försäljning av den lilla egendom jag har. Det är en insats som jag är stolt över för jag vet att om jag hade haft otur en eller två gånger mindre hade jag varit minst på din ekonomiska nivå i dag. Ingen vet om du är arbetslös i morgon eftermiddag. Ingen vet om ditt hus har ens halva marknadsvärdet kvar om ett år. Ingen vet om du faller av en byggställning i morgon och så fifflar arbetsgivaren med olycksfallsrapporten och plötsligt heter det att du har varit i en trafikolycka på fritiden och du kanske inte har råd att stämma det stora försäkringsbolaget till domstol och processa mot sjärnadvokater i 5 år samtidigt som du är sängpatient och har kronisk värk så du ser gröna smågubbar. Ingen vet. När man har haft en lång följd av tur som tillsammans med hårt arbete och förnuftiga val har gett framgång är det lätt att börja tro att framgången är given....... men det är just när man är på topp som det finns möjligheter att lägga undan för sämre tider som brukar komma förr eller senare. Jag har genom åren lärt mig att det finns många fler sätt att förverkliga drömmar än att ta stora lån och köpa det man tror man vill ha. Med några smärre justeringar i drömmen kan man sänka kostnaden till låt oss säga 30% och så letar man begagnade delar och tillverkar somliga delar själv och så plötsligt har man drömmen förverkligad för 10% av vad det skulle ha kostat att rusa iväg och köpa. Det brukar krävas en del hårt arbete och mycket tankemöda längs vägen men sådant är vi ju inte rädda för. Jag vet att många andra väljer att köpa båtar och snöskotrar och bilar och andra konsumtionsvaror för lånade pengar men det finns också människor som fullt medvetet väljer att riva asbest utan skydd och att köra bil utan säkerhetsbälte och att köra traktor på rutten våris utan att ens ha takluckan öppen. De gör det men vi behöver inte göra det.