heimlaga

Ja...... jag insåg humorn..... för sent. Fast jag blir bara så grundligt trött på folks standardlösningar där mer elektronik löser alla problem och eftersom den krånglar behövs det ännu mer elektronik som kräver en ordentlig styrhytt som kräver en större båt. Jag kan faktiskt göra en deviationstabell...... det lärde vi ju oss på kursen för 10 år sedan och det sitter kvar i huvudet. Kurslitteraturen finns kvar i hyllan och principerna i huvudet. Behövs det mer kunskap så har vi ju Korsströms "Lärobok i Navigation" som finns kvar sedan farfars bror skulle mönstra som prentis på en bark för en rundresa till Australien någon gång på 20-talet. Fast jag tänkte att det skulle bli enklare att navigera om man kan minska deviationen till högst några grader. Rimligtvis blir kompassen osäkrare om deviationen är stor.

Haha.....nej inget magnetfäste det är ju klart. Frågan är bara om man kan sätta in någon sorts kompensationsmagneter i nakterhuset för att kompensera för deviationen. Någon stofil är jag inte ännu........ jag har bara lärt mig att elektronik dels är dyrt i längden om man räknar med all förlorad arbetstid och dels fungerar dåligt när det verkligen gäller. Det räcker ju med att elsystemet i båten bryter ihop för att den "säkra" datorn skall stanna i brist på ström och jag har upplevt ett sådant totalsammanbrott i min gamla båt. Jag tog bort generatorremmen och vevade igång motorn och körde hem. Svårare än så är det inte när man är beredd på litet småkrångel. Det är osannolikt att det blir någon längre resa med båten än möjligtvis som allra längst någon tur över Kvarken till Umeå. På sådana distanser räcker det väl med gammaldags navigationsnogrannhet. I hemmavattnen är sjökorten så dåliga och grynnorna så många att man ändå kör på lokalkunskap och ögonmått.

Nej ingen iPad för mig. Jag var förresten tvungen att göra en sökning på nätet för att få fram vad ordet iPad betyder. Dels litar jag inte på elektronik i saltfuktig miljö och dels är jag extremt dålig på allt som gäller elektroniska apparater. Kan till exempel inte byta kanal på TVn själv. Gammaldags kustnavigation med kompass och sjökort och pejlskiva är betydligt enklare. Jag gick på en navigationskurs för 10 år sedan och nästan allt var enkelt och självklart och det mesta sitter kvar i huvudet även om jag inte har använt kunskaperna i brist på sjöduglig båt. Gamla båten min hade ju blivit rutten. Det kan bli svårt att få upp kompassen högre än 20-30 cm över högsta punkten på motorn. Kan man skruva fast järnbitar inne i nakterhuset för att motverka deviationen om den blir stor i någon riktning?

Jag samlar ju delar för mitt lågbudgetbåtprojekt. En plastsnipa som skall utrustas med en Bukh DV10 dieselmotor. I ett skåp här hemma hittade jag en fin kardanupphängd båtkompass av 70-talsmodell som jag hade glömt att vi hade. Den är i gott skick och borde kunna hänga med några årtionden till. Eftersom motorn är ganska långt akterut på traditionellt fiskebåtsvis och båten styrs med rorkult så sitter man ju och styr omedelbart akter om motorn. Det innebär att kompassen sannolikt hamnar bara en meter från motorn som innehåller ungefär 140 kilo gjutjärn. Kompassen har inga inbyggda magneter för deviationkorrigering. Hur gör man då? Jag vet att det här ligger långt fram i tiden....... frågan är egentligen om jag skall behålla kompassen tills jag kan använda den i båten eller sälja den? Någon GPS kommer jag knappast någonsin att skaffa så en bra kompass är extremt viktigt.

I mina ögon ser det ut som ett vällyckat försök att göra båtägandet så dyrt och komplicerat som möjligt. För marginellt mer får man en enkel traktordragen båtkärra (trailer på utländska). Har man inte egen traktor och inte heller kan låna en traktor av någon bekant är det billigare att leja dit någon som har en traktor som bara hakar i båtkärran och sjösätter än att ta dit en båtflyttare med hela ekipaget som skall ha timpenning för att lasta på båten på kärran. Att hyra en båtkärra för en dag vår och höst är inte heller billigt och så har ju den egna arbetstiden ett visst värde. Jag skulle gissa att man tjänar in mellanskillnaden på ett eller två år. Fast jag kan tänka mig att en sån där lyft skulle vara bra då man skall reparera en båt...... förutsatt att man vågar använda den. Den ser vinglig ut i sidled.

Min gamla 22 fots träsnipa som förövrigt var aningen smalare akterut än förut och var smal med moderna mått mätt och utrustad med en Bukh DV10 diesel på 10 hästkrafter den drog ungefär 0,2 liter sjömilen i en marchfart på 5,5 knop. Då gick motorn på 2200 varv i minuten. Tomgång var kring 1000 varv och full fart var 3000. En varvtalsökning från 2400 till 3000 gav obetydlig fartökning men ökade ljudnivån och svallet. Hastigheten är ett sorts medeltal uträknat enligt hur länge det tog att köra från fastlandet till en punkt på Mickelsörarna. Planen är att upprepa samma bravad med min nyanskaffade plastsnipa som är snarlik i formen. En energieffektiv deplacementbåt skall vara relativt lång och smal och strömlinjeformad utan akterspegel eller med en eventuell akterspegel helt ovanför vattenlinjen.

Enligt den analysen skulle min bil ha passerat den gränsen för 30 år sedan...... och jag trodde att den började närma sig gränsen om 10 år eller så........ Undrar..... För mitt kommande båtprojekt valde jag faktiskt att satsa på en relativt ny dieselmotor tillverkad 1981. Hela projektet handlar om att åstadkomma en extremt sjösäker motorbåt som är så miljövänlig och billig i drift som möjligt. Eftersom jag inte orkar ro en större båt hur långt som helst och eftersom vattnen här inte lämpar sig för segling så blir det en motorbåt. En diesel drar mindre bränsle och släpper ut mindre föroreningar än de gamla sidventilsmotorerna så därför valde jag den här motorn. I min gamla båt drog samma motor 0,2 liter sjömilen vid marchfart. Att en ny motor hade varit bättre tror jag inte på. Det går inte att ha en massa elektroniska motorstyrsystem i en öppen båt utan att ge avkall på säkerheten. Motorn behöver gå att veva igång och köra utan yttre elsystem när elsystemet är dött. Då blir det knappast särskilt stor utsläppsminskning med en nyare motor. Fast....... nu borde vi starta en ny diskussion om motorbåtsåkande med minsta möjliga miljöpåverkan.

För mig är tekniken gångbar tills den inte längre går att reparera med rimliga insatser eller inte fyller sin uppgift i en förändrad värld. Fast det är faktiskt förvånansvärt många båtmotorer från 20-30-talen som är i drift än i dag. Det är ju närapå omöjligt att få tag på en trehästars eller femhästars inombordare i dagens värld. Om man inte vill ha en luftkyld jordfräsmotor med öronbedövande oljud. Även 10-hästare är det dåligt utbud på. Då får man hålla tillgodo med det som finns det vill säga gamla grejor. Det skulle vara intressant att göra en livscykelanalys och se när en motor har så stora utslåpp att det överskrider miljöbelasningen av att tillverka en ny.

Det där är väl halvnya inombordare? De gamla inombordarna kommer ofta från "Bröderna Wickströms Motorfabrik" som det stod på märkskylten på den tiden då de hade helstrumpa (cylinder och topplock i ett stycke). Bristen på reservdelar slår ut dem en efter en men rent tekniskt skulle många av dem kunna hänga med i 50 år till om man bara kunde få tag på delar. Litet synd när en motor har fungerat väl i 80-90 år och så blir man tvungen att avsluta den bara för att man inte kan få tag på delar. Jag undrar hur en modern utombordare eller för den delen ett modernt drev kommer att se ut och fungera efter 90 års flitig användning.

Jag anser att inombordare med rak axel är den överlägset bästa lösningen för väldigt många båtar. Inte för alla men för många. -Vikten på rätt ställe där den bidrar till båtens stabilitet -Det går att bygga ett ordentligt fiskjärn under propellern så den är skyddad när (inte om) man kör på grund. Utombordare brukar gå sönder nästan varje gång man smäller i en sten och så kan man ju inte ha det. -Det går att montera sötvattenkylning på motorn så den håller länge. -Eftersom vikten är på rätt ställe kan man ta till dimensioneringen på motorn så den får en rimlig livslängd. -Alla delar som är utombords är av brons eller rostfritt stål (om man inte är gammaldags och kör med svart axel). -Tillåter andra skrovformer än en bred djup rumphuggen akter. -Dränks inte i hög sjö akterifrån -Släpper inte hög sjö akterifrån rätt in i båten genom något urtag i akterspegeln. -Inga kardanknutar och inga vinkelväxlar som kan gå sönder -Eftersom litet vikt inte gör så stor skada kan man ha grövre dimensionerad kraftöverföring som går på lägre varvtal vilket ger bättre verkningsgrad än en liten högvarvig propeller. Att det sedan dräller av båtkonstruktörer som inte vet hur man konstruerar ett servicevänligt motorrum och båtköpare som inte vill ha ett servicevänligt motorrum är en helt annan femma. Ett annat problem är att utbudet på mindre inombordsmotorer är minst sagt dåligt. Förr fanns det gott om olika modeller ända ned till 2 hästkrafter men nu finns det nästan ingenting under 20 hästkrafter eftersom alla utgår från att man skall ha utombordare.

Hoppas det går bra den här gången! Om det ine lyckas nästa gång heller så brukar knepet vara att klyva fram två sudbandsämnen ur en nyhuggen "niegling" (som jag tror heter nigling i din by) det vill säga en senvuxen underväxt smågran.

Jag skulle helt enkelt hissa seglet i hamn i kavlugnt väder och se hur det är skuret om det tar i vindmöllan eller inte. Det är onödigt att spekulera innan man har mätt och kontrollerat. Jag är inte mycket till seglare men rent allmänt brukar man se hur saker fungerar eller inte fungerar då man får plocka ihop dem i lugn och ro. Det där problemet är gammalt. Redan på den gamla inte så goda tiden krockade ju mesanstagseglet med vindmöllan som drev länspumpen. Eftersom vindmöllan var tilltagen så den skulle klara rejäla läckor så användes inte mesanstagseglet så ofta om det ens fanns på de skutorna som hade vindmölla. Ibland var det litet och skuret så det lämnade rum för vindmöllan. I det något ålderdomliga sjöspråk jag har lärt mig sätts ett mesanstagsegel på ett stag som går från mesanmasten till däck eller till stormasten strax ovan däck. Ett mesanstängstagsegel sätts på ett stag från toppen på mesanmärsstången (eller mesantoppen om mesanmasten är slätriggad) till toppen på storundermasten. En apa är ett gaffelsegel utan bom som sätts på undermasten på en helt råriggad stormast eller fockmast.

Jag hittade ett lämpligt rör och en lämplig bit rostfritt flatjärn till fläns. I röret finns utrymme för nylonbussningar. Nu undrar jag om bussningarna behöver låsas fast på något vis eller om det räcker med presspassning i röret......... och om det blir problem med galvanisk korrosion om jag gängar övre ändan på röret och skruvar på en mässingsmutter?

Det är väl litet samma fenomen som med så mycket annat. Livet är en berg och dalbana. Ibland har man tid och ibland har man pengar men de båda inträffar aldrig samtidigt. Fast jag reagerar ofta på att folk har blivit så fruktansvärt snabba att slå stämpeln "omöjligt" på allt för att därefter klaga att allting är så dyrt...... när man i stället borde fundera om man har bättre tillgång på tid eller pengar och var tiden respektive pengarna för saker framåt på bästa vis.

Så sant Det är så lätt att glömma att människor är olika. Det viktiga är väl just det....... att vi alla försöker bli bättre på den saken. Jag blir bara litet trött på när alla svar jag får från ena sidan är att jag borde köpa och köpa och köpa och allt allt annat är omöjligt....... och från andra sidan kommer svaret är det helt onödigt att köpa ny lindtråd generatorn......... Förresten är det väl mina försök att linda om ankaret på en fräsmotor som gav upphov till det exemplet

Jag märker litet av samma fenomen.....för mig fungerar det såhär: Min farbror brukar vara den som jag diskuterar båttekniska frågor med. Han är den sortens människa som bland annat har byggt en 29 fots heldäckad motorbåt i ribbkravell av virke som han hade huggit i egen skog. Virket hyvlade han på sin egen rikt-planhyvel som han hade byggt på stommen av en skrotad tryckpress. Motorn till båten var en bilmotor ur en skrotad Volvo som han marinkonverterade och byggde om för fotogendrift. Senare har han bytt den mot en fyrcylindrig Perkins ur en skrotad skördetröska. Packbox och hylsa och propelleraxel är egen tillverkning liksom de flesta beslagen. Vid andra tillfällen har han bland annat sågat av en fyrcylindrig Ford bilmotor på mitten och marinkonverterat den så han fick en tvåcylindrig båtmotor.......... och byggt sin egen griplastare som han använder i skogen (han köpte cylinderrör och kromad cylinderstång som metervara och så köpte han rotatorn och så gjorde han resten själv)...... och då han var i Norge på motorcykelsemester och fick vevlagerhaveri gjöt han nytt vevlager och skavade in det för hand på en campingplats...... och så brukar han ändra stigningen på begagnade propellrar så de skall passa till båten som de skall användas på..... han har väl byggt ett dussin träbåtar och ett par tre plastbåtar genom åren. Själv är jag inte ens hälften av hans 65-åriga erfarenhet som mekaniker och båtbyggare och så är jag faktiskt inte fullt lika extrem. Även om jag brukar reparera det mesta och kan en del både om metallarbete och träarbete och motorer. Flickvännen brukar beskriva mig som en genetiskt utspädd version av min farbror. Därför är det ju naturligt att jag vet ungefär vad jag vill uppnå men jag söker ofta ett litet enklare sätt att göra det på än han föreslår även om jag inte varken vill eller har råd att ta steget fullt ut och köpa allting färdigt. Samtidigt som jag ju har väldigt litet erfarenhet av plastbåtar och därför ibland måste fråga grundläggande saker. När svaren då blir att jag borde köpa det och det och det och det och anlita proffs när jag inte kan själv då blir jag ju smått irriterad och litet tvär....... och då blir jag utnämnd till besserwisser som inte vill ha hjälp. Det borde ju någonstans finnas utrymme för någon sorts rimlig mittemellannivå!

Är båten klink- eller kravellbyggd? Basade eller huggna spant? Hur lång båt? Ni har ju åtminstone en skicklig båtbyggare där i Umeåtrakten men jag minns inte namnet......Tyskt namn...... brukar väl hålla till på Holmön. Annars är mina kontakter i Österbotten på andra sidan Kvarken. Jag bor en bit uppefter kusten från Vasa....Här är hantverkarlönerna aningen lägre. Att basa är inte svårt. Jag har gjort det. Byggde basanrännan av en trälåda som kamaxeln till en Wärtsilädiesel hade kommit i. Ångpannan av ett oljefat. Det fungerade bra. Jag tror inte på en epoxybotten för du har ju ingen chans att epoxybehandla träet under spanten. Epoxybehandling bygger ju på att alla sidor är täta. Ja jag skulle inte heller våga frakta en bottenlös båt men jag tänkte om du skulle få bort plasten på något vis så blir träbottnen lättare för båtbyggaren att plocka loss.

Folk säger att jag är tokig då det gäller att reparera saker men jag ser inget problem i att bordlägga om bottnen den dagen då träet innanför plasten är kaputt. 100000 kronor låter onödigt dyrt tycker jag. Dels så kan du ju göra en massa förberedande arbeten själv så båtbyggaren bara behöver borda upp bottnen och dels så kan du själv olja och ytbehandla. Då får du ju ned kostnaden betydligt. Det borde gå bra att bordlägga bottnen med antingen furu eller gran och det sänker också priser betydligt. Mahogny är egentligen ett helt värdelöst material under vattenlinjen eftersom det fryser sönder så lätt. Det är därför man ofta ser mahognybåtar som är plastade upp till vattenlinjen. Borden har fått frostsprickor. En båtbyggare som jag känner säger att både furu och gran faktiskt är hållbarare under vattenlinjen. Undrar vad han skulle vilja ha för en träfärdig furubotten om du river bort plasten innan han börjar.....? Skulle man ha litet tid och en verkstad av något slag att arbeta i är det inte hela världen att borda om en båtbotten själv men har man aldrig varit med och gjort det så är det litet svårt att se hur man skall göra. Jag har varit med en gång och bytt halva bottnen och kölen i en snipa. Andra gången skulle säkert gå bra på egen hand...... men då har jag ju nytta av att ha arbetat som både timmerman och snickare.

Det finns gott om inombordsmotorer som är tillverkade före kriget och ännu är i drift så en MD6B är ganska ny i sammanhanget. Senast i dag såg jag en dieselmotor från 70-talet som var nyinstallerad i en nybyggd båt. Själv planerar jag att installera en Bukh DV10 från 1981 i min nyanskaffade begagnade snipa. Så länge det går att köpa eller tillverka reservdelar och så länge motorblocket inte är slutrostat inifrån eller illa frostsprängt så brukar det mesta gå att reparera på ett eller annat vis. Det är bara vissa verkstäder och vissa reservdelshandlare som har fått någon fix ide om att allt gammalt skall bort.

Tycker båten ser bekant ut i detaljerna. Är du i Österbotten? Är båten byggd av Vinberg i Österhankmo. Det här var bara en vild gissning men det liknar hans modell då man ser den akterifrån.

Bra för då kan jag också strunta i tätningen. Nu har jag mätt och konstaterat att det blir knappt om utrymme för en gammal priopellerhylsa. Hur skulle det vara med ett rostfritt rör med fastsvetsad fläns på nedre ändan och inpressade nylonbussningar i båda ändorna?

Skulle det gå att bygga rodergenomföringen av en gammal liten propellerhylsa som jag har liggande?

Om du skall sätta sådär mycket arbete på att bygga om motorbädd och anslutningar och byta propeller till en som passar nya motorns varvtal vore det väl lika enkelt att renovera din gamla motor? Volvo-Penta MD7B är ju en riktig båtmotor som är byggd för ändamålet medan de andra alternativen är ombyggda industrimotorer. Hur är det med tillgången på reservdelar? Det här är bara ett förslag........ jag har märkt att det ofta lönar sig för mig att reparera sådant som andra byter.

Jag hälsade på hos Faderullan i dag och fick titta på båtbygget. Jag tycker verkligen om den båten. Önskar mig en likadan. Skrovformen ser ut att vara både sjöduglig och ovanligt lättrodd och hantverket är mycket snyggt! Bra gjort!

På den tiden gick det kor och får och betade bort gräset överallt det det fanns något gräs att beta. Nästan alla låglänta stränder var ju fullständigt renbetade. Då fick fästingarna snällt flytta upp i albuskarna om de villa ha en chans att överleva tills de hittade någon att parasitera på. Därfär heter fästingarna "alibässar" eller "aliploåtar" i många byar i Österbotten och "skåossbässar" på annat håll. De höll till i skogskanter och albuskar i brist på långgräs.