raol

Jag ser det bara som en säkerhetsdetalj, jämförbar med flytväst eller brandsläckare. Ska jag lyssna på eller prata i radion i vanliga situationer använder jag den stationära i båten. Bättre räckvidd, bättre ljud, inget batteri att behöva ladda då och då. Som nödredskap behöver den bara erbjuda hjälplig kommunikation med närmaste omgivningen och sjöräddningens kustradiostationer, och det klarar en enkel handhållen. Jag skulle inte välja en sån som primär VHF-radio i en båt, om det inte handlar om en mycket liten båt, utan rimlig möjlighet att installera en stationär VHF-radio.

Vad är "dbr"?

Bästa lösningen är en Y-bom. Kostar förstås en slant men funkar.

Problemet är nog att den är handhållen. Lätt att tappa bort om den inte sitter fast i båten!

Har du kontaktat Egmont, förlaget som gav ut Båtnytt? Gissar att de har minst ett arkiverat exemplar av varje nummer sen starten. Har du tur kan de kanske scanna in och dela med sig av testet.

Har en Cobra HH600. Inga problem med den för min del, förutom att jag inte hittar var jag lagt den...

Men sak samma. Inget nån av oss tycker, skriver eller säger kommer att förändra detta, oavsett önskad riktning.

Nej, jag är absolut för militären, men inte på bekostnad av resten av samhället mer än till ett absolut minimum. De ska ha klart avgränsade områden där de har rådighet, och vill de vara i resten av samhället får de följa samma regler och lagar som alla andra. Normala nummerplåtar, inga idiotiska regler om att kolonner inte får brytas, ingen möjlighet för militärpoliser att trakassera vanligt folk genom trafikkontroller och annat sånt nonsens. Utanför egna områden ska de vara väna gäster, inte domderande elefanter.

Behövs inga stora områden. Jag pratar om de områden som används när de absolut ska envisas med att skjuta skarpt och där de inte anser sig kunna nöja sig med en riktig skjutvall. För allt annat går det ju att vara "bland folk".

Jag är emot att militären har specialrättigheter och undantag från resten av samhällets regler i fredstid. Helt avgränsade områden där de har full rådighet året runt i all evighet är det enda rimliga. Inget längs kusterna alls, förutom på ett helt, och för all framtid, avspärrat område på nån mindre befolkad del av landet. Vill man öva där får man åka dit.

De får gärna öva, men jag anser att det ska ske på invallade och helt avgränsade områden. Vill man provskjuta kanoner på fartyg, då finns det stora övningsområden långt ut från kusten där man kan skjuta.

Att skjuta galet runt i naturen kan knappast vara "skjuta in". För att få nån sorts rigorös process behövs stabila förhållanden och mätbara resultat. Skjutvall, måltavlor. Vill man testa smuts, ösregn eller saltvatten löser man det genom att tillföra det inför skjutningarna på vallen. Hur enkelt som helst.

Fast att skjuta hej vilt ut över havet eller in i nån stackars gran är ju inget man får ut nåt vettigt av. Meningslöst och onödigt dyrt. Med "skjutbana" menar jag självklart ett skyddat, invallat område med måltavlor på fasta avstånd och fullgott kulfång.

Sen kan man fråga sig varför man skjuter med skarp ammo. Vill man att det ska smälla funkar lösplugg. Vill man öva på prickskytte finns skjutbanor.

Lite OT, men borde inte turbinventilatorer funka fint på de flesta båtar? Inget batteri behövs, bara lite vind...

Tja, det gäller ju att inte missa grundläggande delar, som att fästa saker på fel ställe få nån lina på fel sida nåt annat (det går ju att lösa genom att klättra i mastkranen men det beror på hur dödsföraktande man är). Verktyg ska vara på plats. Alla riggbultar och saxpinnar ska vara redo. Fall säkrade så de inte slinker ur masten... Det går inte att planera nån kö till mastkranarna, utan det är bara att lägga sig med båten och vänta tills det blir ledigt på en lämplig kran (i praktiken en av de två stora kranarna för din båt). Har du aldrig mastat på tidigare så rekommenderar jag minimum tre vuxna (inkl dig själv). En som vevar och håller lite översikt, en som håller mastfoten (OAVBRUTET!) och styr masten under resningen tills den är säkrad, och slutligen en som går runt och fäster alla stag och vant och spänner upp riggen. Det är mycket enklare att få det rätt vid påmastningen än att åtgärda vissa fel efteråt, så bäst är att få det riktigt direkt. En grej jag tänker på är om du dyker upp när kompisarna ska masta på nästa vecka (i Björlanda Kile). Likadan båt (kan dock vara annan mast, för de byggdes med lite olika genom åren). Om de är ok med det, så kan du se och lära. Om det är intressant kan du väl meddela, så kollar jag med kompisarna om de är ok med det, så hörs vi på PM efter det i så fall.

Jag har själv varit med och mastat på och av kompisarnas Beason 31, och har själv en Beason 311. Har dussinet på- och avmastningar i ryggen. Jag kan hjälpa till om jag har tid. Dock ryggproblem så jag kan inte hjälpa till så mycket rent fysiskt men kan guida.

Några regler finns inte. Men varför vill du ha det?

Bränsleförbrukningen blir större. Två motorers interna förluster är större än en motors, för sammanlagt samma motoreffekt. Färre större motorer är alltid snålare än flera mindre. Två "drev" i vattnet i stället för ett ger mer motstånd, så för samma effekt går båten lite långsammare. Två motorer med sammanlagt samma effekt som en stor lär väga mer tillsammans än den ensamma stora. Underhållskostnaderna närmast fördubblas. Jag ser i stort sett inga fördelar med det...

Jag har en liten blåtandshögtalare som jag använder i båten (och även i bilen för att kunna lyssna på annat än det som sänds för tillfället). Väldigt smidigt, tycker jag. Kan ta in den om jag är nere i båten, och flytta runt den om jag jobbar på olika ställen, och ha i sittbrunnen när jag seglar.

Har inget alternativ, tyvärr. Bågen går inte att ändra position på. Men, jag har inte varit vid båten än, så jag har inte hunnit testa vattenknepet.

Jag vill inte lämna det monterat utan att det är fäst. Kan nog snabbt blåsa sönder då. Sen är det inte så stor del av kapellet som är rutor, kanske 20-30 procent, och resten är äldre kapellduk. Oavsett, så är det inte särskilt varmt just nu... Bild från när det senast var monterat, hösten 2022.

Intressant, då ska jag testa att dränka det i vatten nästa gång!

Vår båt har en sprayhood som vi alltid har på, och sen har vi ett sittbrunnskapell som vi sällan har på. Men jag vill börja använda det lite mer, och försökte montera på det förra helgen. HELT omöjligt. Det saknas 3-4 cm, och då trycker jag ner kapellhörnet med nästan hela min kroppsvikt. Ena hörnet kunde jag med extrem ansträngning få på. Större delen av kroppsvikten och då var det knappa millimetern till godo. Detta var babordssidan. Styrbordssidan, inte en chans, varken utan babordshörnet fäst eller efter att babordshörnet fästs. Sist vi monterade på det, förmodligen sensommaren/hösten 2022, var det ena brorsan som gjorde det och han fick kämpa enormt innan det till slut lyckades. Nu är det så mycket som "fattas" att det inte finns en rimlig möjlighet att få på det. Jag förstår bara inte hur det är möjligt? Inte krymper väl ett kapell flera centimeter under förvaring inomhus nåt år? Fästen och bågar har suttit kvar på båten i oförändrat skick och position hela tiden. Inget ser ut att vara trasigt. Jag tänkte göra det enklare att få på det och fästa en ny uppsättning kapellvred lite högre upp, men de jag köpte var för "feta" så öglorna i kapellet gick inte över dem. Trodde i min enfald att det var standardstorlek på såna... Nu överväger jag att fästa krokar en bit upp, med krokböjen uppåner så man kan haka fast öglorna där och på ett ganska enkelt sätt ta av och på kapellet... Men hjälp mig reda ut hur det kunnat bli så här!

Den blå vätskan är nog bara blå, mjuk bottenfärg som färgar vattnet när det rinner av. Det brukar se ut som blått vatten när vår båt spolas av på hösten. Mitt tips är att lägga en dag eller två på att skrapa och sen bara måla med bottenfärg. Så gjorde vi förra våren, och det blev bra (vi orkade inte skrapa allt, men kanske 85 procent). Se här: