utsegla

Jag fick åka båt i alla slags väder i min ungdom. Det pratades i skansen om rörelserna i båten. Friskar han elle? Men det var bara att det bytts man vid rodret eftersom båten bar sig åt mera. Med detta vill jag påstå att mycket beror på hur man gör vid rodret. Vid grov sidosjö om man skall komma någon vart är att se till att båten gör en liten gir med vågen exakt på toppen och sen styra upp igen, redo för nästa våg. Gör man så så är sjön snällare och skjuter båten framåt. Kommer det än värre sjöar så gäller det att sakta ner helt och få sjön framifrån med liten framfart. Numera så möter jag fartvågor från trevåningsbåtar på ett liknande sätt med min snipa. En snipa rullar mer med barlasten långt nere i båten. Därför har jag en tung mast som gör att rullningen hämmas. Idag är det väder att praktisera ovan men jag ligger på rygg och hör vinden vina runt knuten.

Jag tycker du har rätt. Se bara till att peta rent i räfflorna så att vatten kan komma in i lagret. Jag har haft samma vattensmorda lager i 15 år utan att smörja med fett.

Så här har det sett ut i Falsterbo hela vintern. Tråkig överraskning när det nu när det våras. Såg f.öv. att Strandskatan hade kommit W Känsö igår. Eller Tjällen som vi kallar den hos oss.

Välkommen till MG! Mitt svar till dig är för att få ett lagom jobbigt båtliv är. Ta en trekantsskrapa och skrapa där det ser ut att vilja lossna. Fläcka bara ytor och helmåla sen med en bottenfärg som passar för området där du har båten. Är båten av deplacementtyp, finns enligt min mening ingen anledning att hålla på med att skrapa och polera botten. Ska du sälja båten så bör den nog vara slät och fin för bästa pris. Jag biktar mig härmed och förväntar mig ett ramaskri av mer noggranna båtägare. Jag satte på en primer på mitt nybygge av plast 1978. Och därefter på med bottenfärger år efter år. Jag tror att närmast skrovet blir det lite turbulens som gör att ojämnheterna inte bromsar. Ett otal lager med färg och toppfarten har inte ändrats under alla åren. Däremot sjötulpaner på propellern har en förödande verkan på toppfarten och därmed bränsleförbrukningen. Gör ren propellern med smärgelduk under badsäsongen. När jag tar på land för ny bottenfärg har toppfarten minskat ca en halv knop, kanske mest beroende på att det växt på propellern. Har en snipa på Västkusten. Men RÅD vågar jag inte ge.

Idag har jag seglat på Sälsafari. Så har första seglingen klarats av. SO 5-7 meter/sekund. Jag körde motor tills jag kom i lä av Söö öster om Fotö. En massa utfall ström så det blev ett par slag innan jag kom förbi Valskär. Måste prova det fådda storseglet och också genuan som jag fått fast med krökta kamspikar i Furlexprofilen. Håller nog knappast med helt utrullat segel. Sparade ett par varv på profilen. Funkade fint det gick i 3 till 4.5 knop. Vinterstoren fick jag av min son som städade hemma. Ms 20 trodde han att seglet var till. I höstas när jag provade nya vinterstoren tänkte jag, vad bra det passar. Men ingen sliter väl ett segel så med en Ms 20?? Oj det är ju lagat också?? Jag känner igen detta seglet. Ibland tar det tid i min minnesavdelning. Det är ju MIN lagning! Glöm Ms20 Det är ju mitt fd segel som ungdomarna fick att ha till soltak memma hos dom. Varför gav jag bort detta ”fina” seglet? Jag seglade åt NO och slog nere vid stora Varholmen. Det bar av åt SW ner åt Grisbådarna och sen öster om Risö. Nu sträcker det bra ner mot Ekeskärsskären och sälarna. Oj Oj det var verkligen många sälar och kutar. Så här många sälar har jag aldrig sett på samma gång. 100+ Fotograferade och fick några fina bilder på bl. barnkammaren. Se bilden. Ett par med grågäss kom och bestämde sig för Lilla Tanneskär. Jag hade sälar efter mig ända tills jag var W Fotö. Det var riktigt gott att komma ut under segel även fast jag har mitt massonitkapell/hus påsatt. Och det gick det att segla ända in på min vinterplats, som låg i vindögat. Förseglet får vara kvar på rullen och på med kapellet över storseglet. Jag blåser ut vattnet i sjövattensystemet, så det bubblar ur bottenventilen. Vi kan ju få frost ännu även om det verkar som vi har en tidig vår nu. Hälsningar från en glad pensionär.

Jo en sak till kom jag på angående namnet Hawila. Det var någon som hade ett fickur som gick som en klocka, alltså rätt. Och det gällde ju för den nya båten att inte ligga still för dåligt väder. Och att hålla ruta som norrmännen säger. Det fanns inte mycket tid att spela med om man skulle hinna två resor under en vecka. MBV har nämnda klocka av märket Hawila vill jag minnas. Verner var min far. Bilden är från när vi rundar Väcker med islast från Norge. Denna gång bröt det över sexmetarn SO om Sadeln lite söderut.

Tack för glada tillrop. Mina skrivningar hittills har jag saxat ur mina memoarer som kom till då jag anfäktades som mest av min tinnitus och utbrändhet. Nu mår jag skapligt och kanske det kan komma skrivningar om min offshoretid.. Vi hade ingen rode baron som i de blå båtarna. Men väl ett mellanstagssegel, som också hissades som jagare längst ut på klyvarebommen. Hawila finns nu i Köpenhamn Kastrup enligt AIS. I somras var hon vandrarhem i Köpenhamn. Osäker om ägareförhållandet nu. Ha slita kallade lata hamnarbetare henne för i Gbg. Annars kommer namnet från bibliska berättelser. Hawila, landet där guld finnes. Och det guldet är gott. Minns inte var men i ga testamentet. Mitt barnbarn seglar med Athene som instruktör så återväxten fungerar.

Efter detta blir det paus i skrivandet. Långt senare 1986 blev jag inbjuden till föreningen Mot Bättre Vetande på Öckerö. Man ville ha kontakt med tidigare ägare till Hawila som då höll på att byggas om till skolsegelfartyg. Man var intresserad av historien runt Hawila och Pappa och farbror Folke var rätt källa att ösa ur. Verner och Folke hade ju beställt Hawila ny 1935. Jag hade ju inte varit med när man seglade under kriget så jag kunde bara bidra med femtiotalet och början på sextiotalet med motorsegling.Man ville få fram hur det hade varit att jobba på skuta. Och jag berättade gärna. Jag ville gärna vara med. När det var dags för premiärsegling och utbildning av befäl blev jag tillfrågad om att segla och vara med som skeppare en dag. På min dag gick vi in Hönö Klåva och visade ”nya” Hawila med alla segel satta för Hönöborna. Det var kav lugnt den dagen. Jag kunde ju det här med att köra båt och flera ungdomar som ville lära sig tydde sig till mig. Jag var också rädd om Hawila, så jag lärde dem knepen att manöverera snyggt med maskin i hamnarna. Man fick tänka sig före så man inte satte in klyvarebommen bland sjöbodar och skägårdbåtsfönster. Och lite vånda hade jag nog vid manöverövningar med ungdomar inne bland glasburkspallarna i Åstols hamn. Läste att en av killarna blev Sveiges yngsta befälhavare på kryssningsfartyg för en tid sedan. Skutseglingarna var bra för ungdomarna med intresse för sjöfart. En annan duktig kille basar nu för Sail Training Race. Det känns gott när man sett pojkarna på nära håll som unga. Jag var aktiv i MBV och seglade som skeppare under fem år och satt den tiden också med i styrelsen för skutorna. I tre år hade jag huvudansvaret för maskinrummet på nya Hawila.Seglat i småbåtar hade jag gjort hela mitt liv, så att segla tyckte jag inte var några större problem. Bara lite mera segel och tampar att hålla reda på. Jag var den första att få till en riktig stagvändning på Marstrandsfjorden efter flera misslyckade försök av några som “kunde” segla skuta och fast att man bräckte i förseglen. Ja jag hade tur, men jag kollade först på sjön att nu blir det lite lugnare, så passade jag på att i rätt tid. Flytta över stöttetaljorna! Ror i lä! Loss i försegel! bräck i försegel! för över och skota försegel! skifta dirkar på stor och mesan! Ta hem slacket i stöttetaljorna! Så var vi runt med vinden in från nya sidan. Skifta backstag kom senare. Sedan kom man på att också bräcka i mesan samtidigt som rodret bordades. Och då lyckades man vända genom vind varje gång. Bästa Hawilaseglingen för mig var när vi gick till Frierfjorden med Pappa, Folke och andra gamla sjömän 80+, ungdomar och medelålders. Resan hade ett tema: “Till centrala platser i Hawilas historia” Jag våndades en del med ansvar för 24 personer i besättningen. Jag var skeppare för första gången på en veckotur. TV-team ombord, överfallsväder, mm. Men så roligt med alla trevliga och intressanta deltagare i besättningen. Och upplevelsen att komma till alla gamla ställen som vi varit vid i Frierfjorden. Islastningsplatsen Sortebogen och Salpeterfabriken Heröya, Norsk Hydro AS, som bjöd hela besättningen på middag och dusch i deras sportanläggning. Många mindes oss från fraktfarten. Och det skrevs i lokaltidningarna. Vid en islastningsplats tog Pappa och Folke över och förbjöd mig att gå ut deras gamla utfart. Deras ensmärken som de hade i minnet var borta. En tall över isbingens NO hörna fanns inte. I sjökortet fanns det gott om vatten men, de tog till skepparfasoner och fick mig att gå ut samma väg som jag kommit in. När vi kom hem efter denna resan hade vi blivit så tajta så att ingen ville gå hem alla var kvar över en halvtimme efter att vi lagt till. Märkligt sa Pappa alltid ville hem så fort vi lagt till annars. Konstigt kunde det bli med nya Hawila, som när ett sällskap, från en revisionsbyrå, som hade hyrt båten när jag var skeppare. Att vara den som VD ville ha som kompis ombord kändes främmande för mig som är en enkel man och hellre “ sitter under korkeken och luktar på blommorna än leka som de unga tjurarna” Att diskutera storleksordningen av omsättningen, och arean på segelgarderoben kändes konstigt. Vi hade så olika språk, fast vi båda var svenskar. En deltagare som var läkare såg väl vad jag var för en typ, och ville därför ta över ansvaret i Kyrkesund. Det framkom då att han seglat igenom ett par gånger i egen båt. Och det kändes ju tryggt. Medan jag ändå håller på att skriva om att köra till kaj med Hawila, så tänker jag på vissa turer med vuxna deltagare. En del befälselever och gamla sjöbefäl kunde ibland misslyckas med att komma in till kaj på första försöket. För oinsatta, verkade det då, som mycket svårt att manöverera ett fartyg som Hawila. De sjömännen fick alltid applåd, när man äntligen lyckats ta sig in och fått fast vid kaj. Detta påpekade en duktig bästeman för mig. Kontigt att vi aldrig får någon applåd när vi lägger till sa han med en räv bakom örat. Själv har jag inte fått någon applåd när jag lagt till med ”nya” Hawila. Och det är jag stolt över. Skulle kanske själv behövt en rejäl applåd i Lilla Edetslussen 30 år tidigare. Pappa får den på det sätt applåder är ämnade. D.v.s. efter en bra föreställning, och då som min lärare till sjöss. Och som föredöme hur man lever och är snäll och ändå utstrålade respekt. Bakom varje framgångsrik man står en duktig kvinna. Mamma vände vid behov på den tunga tvättmaskinen hemma och satte friktionsmedel på slirande remmar och fixade det mesta hemma när pappa var på sjön. Ja stark var hon. Hon böjde en ”atletfjäder” utan besvär när vi pojkar som försökt hade misslyckats. Mamma gav mig också recept och tips om kokkonsten. Tragiskt att så mycket av deras erfarenhet håller på att försvinna. Detta skrevs när föräldrarna satt på ålderdomshemmet 2000. I Stralsund bjöd jag en något förfriskad skutskeppare på just mammas skinksås. Baconbitar i vit sås. Fali gött pöjk! Go sås! ”Men va får vi mer än sås och petäter” sa han. Aldrig får vara riktigt glad.

Orkar ni att höra om båtäventyr på lite större båtar? Skrock ombord. Några landjobb följde Gummiverkstad, SKF, Hamnkranar, Götaverken, Gbg Stuveri medan barnen var små. Tillbaka på varvet Götaverken-Arendal som gick för fullt. Jag kom med ut på veckoprovturer ca sex gånger per år. Jag jobbade då ombord som matros och däckskranförare. Det var fest att sätta sig vid frukostbordet ombord i nybyggena och vräka i sig pyttipanna, ägg och rödbetor som premiärgäster. Kan ännu fyrtio år senare när detta skrivs, påminna mig doften av bränd halvtorkad svart rostskyddsfärg invändigt på däckshusplåt, som svetsats i. Och doften av nya Perstopsplattor. Och spänningen när arbetare och tjänstemän åt tillsammans. Så gjorde vi inte iland. Där var det skilda matsalar. Man träffade folket som satt ihop huvudmotorn med hjälp av kranarna jag körde på sena maskinskiftet. Gillberg och maskinchefen Curry m fl. Vid avgångar jobbade jag oftast på poopen, där vi bl.a. satte ut wirar till bogserbåtarna, som drog oss ut i farleden. Minns särskilt en transportarbetare Sune, som under väntetiden värmde sig och oss med påhittade? marina och skogliga upplevelser. Han fick extra inspiration efter att ha smakat något på en medhavd dricka. Det var lite fint att äta samman med höjdarna så man blev inte lite förvånad när någon av rustibussarna sa: ”Ursäkta jag sträcker mig” över bordet när han skulle skyffla över mera pyttipanna till sin tallrik. Vi gick också vakt på bryggan som utkik och rorgängare. Minns på en arabnybygge när jag stod till rors och en rederi-inspektör bjöd mig på kaffe när jag stod och styrde. Han visste nog inte att matrosen var lägst ner på rangskalan ombord. De arabbåtarna lades upp vid vid Eriksberg vid leveransen. Den som beställt fartygen under ruschen före, hade hoppat av livet då efterfrågan vänt innan leveransen sades det. På utkik i natten på bryggan skojade jag med att lägga plastchips som använts som stötsäker förpackning av känsliga instrument på en tallrik och kolla på när man diskret stoppade ”godiset” i munnen. Och blickarna runt om någon märkt vad han gjort i mörkret. Vi körde fartprov med full last med sjövatten. Och vi vände upp under Svenner fyr utanför Larvik. Då kollade jag på radarbilden och tänkte, om vi ändå hade haft en radar på Hawila då vi sökte land i dimma där några år tidigare. Jag kände så väl igen Jomfrulands böjda kust mot Langesundsbukten på radarbilden. Vi på Hawila gick efter dofter och mistlurar när vi sökte land i dimma där. Efter provturerna låg nybyggena ofta i Norge för att ev. brister och fel skulle bli åtgärdade innan förestående leverans. Vi transportgubbar såg till att allt varvsmaterial kom ner i pråm för vidare befordran till Arendalsvarvet. Det blev ofta godbitar över ur byssan. Minns en gång Bertil som varit inne och hämtat en hög med Frödinge ostkakor, som vi smaskade i oss ute på däck. Minst en hel tårta var. Hemma samma dag sa Ingela till barnen. ”Nu ska vi festa när pappa kommer hem och köpa ostkaka för det gillar han” Jag ångrar att det då slank ur mig att jag precis ätit en hel tårta. Ibland kan man allt vara bra dum…. Detta hände när vi lämnat ett fartyg på Danafjorden och jag blivit avsläppt av helikopter hemma vid fotbollsplanen. Vi kände piloten som bodde på Hönö. Men pojkarna var stolta när deras pappa kom från luften och studsade ivriga att hängde sig på mig, medan vi glada och lyckliga gick hem till härliga mamma Ingela, som alltid blev än mer åtråvärd medan jag var ute till sjöss. Ibland hängde hon sig om halsen på mig och andra gånger puttes hon för jag slapp så lindrigt undan jobbet med småbarnen. Men vi tjänade bra på provturerna, så jag fick hålla på. En annan episod utspelades på Danafjorden. Vi kollade på TV i mässen Och i ett inslag handlade det om förändringen av fiskaresamhällen då man förbjudit fiske i Nordsjön. Och därmed minskande antal fiskare på öarna i Gbgs skärgård. Prosten Gustavsson uttalade sig för Västnytt: ”Mycket har förändrats i skärgården på kort tid. Fd. fiskare arbetar nu på Volvo och vissa har t.o.m. köpt torp i Dalsland” o.s.v. Senare träffade jag en f.d. fiskare i vår besättning som hade ett torp i Dalsland. Vi stod på poopen om babord på 300000- tonnaren. Jag sa att prästen pratade om dig i TV-n i går kväll. Shy tyst för Swartaste Jävulen! Sej aldrig va du sa i en båd! Jag svarade: Håller du på med sån gammal skit ännu? Det var en lag på fiskebåtarna att aldrig nämna prästen. Man skulle hellre säja svartrocken så kanske att inget ont händer ombord. Jag bredde på med: Han är kyrkoherde och så det gör la inget. Kompisen såg helt förstörd ut och sa: ”Jag vell inte prata mer om detta”. På kvällen när vi stod på en däckad pråm som låg vid fallrepet och väntade på att taxibåten (gamla ångbåten Hamnen som nu hette Hamneskär) som skulle lägga till vid den. Hamneskär kom och styrde rakt mot pråmen Ok men den saktade inte när den kom närmare som den borde. Vi skrek åt folket på pråmen att komma upp på fallrepstrappan. Några hann väl upp. Båten som kom snett akterifrån på Sb-sidan tuchade till pråmen rejält så att folket som blev kvar ombord på pråmen, vajade som vassen vid en vindstöt. Men förtöjningarna höll och inga skador uppstod. Sedan fortsatte Båten runt fartyget ett varv och hulkade över ett grund vid Danska Liljan. Och läs och häpna. Den kommer upp mot nybygget igen. Och rakt mot oss akterifrån och körde rakt in i babordslåringen, exakt i lod under där jag stått och varit studdig för att jag inte trodde på gammalt skrock. Jag tänkte inte på detta då för då gällde det att komma ombord i taxibåten och få stopp på den herrelösa framfarten. Bruno firade ner sig 12- 15 m. på en tross som vi stack ut från poopen. Och så körde han runt båten till pråmen vid fallrepstrappan. Där hoppade jag ombord och fann en svimmad blodig kanske full ca 25- åring nere i båten. Som knappt var kontaktbar. Sköterskan kallades ner och fann att han inte var allvarligt sjuk. Det fanns tomma spritflaskor i styrhytten, Som kastades i sjön senare när jag styrde båten till Långedrag, där ambulans väntade på kajen. Killen hade blivit ”bättre” och ville inte med i ambulansen minns jag. Båten hade träffat nybygget och gjort ett trekantigt hål på en halv meter i 30 mm stålplåt. En fot ifrån skottet till kanske flera 100 ton bunkerolja. Väl ombord i Nybygget möter jag den ”skrockfulle”. Ser du nu vad du ställde till med när du dommade deg mä pratet om… ”Ja ja sejjer enget mer”. Och efter detta har ingen hört mig uttala dessa hedervärda mäns, ja nu mera även kvinnors titlar. Ombord på något flytetyg.

Den gode Thomas-1 löser det mesta. Han skulle ja vara glad att bara ha fått en snäll ankarolina runt propellen. I förfjol gjorde jag en grej som fick mig att inte gå ut på sjön i ett par veckor. När jag närmade mig hemmahamnen en kväll när det var fotbolls-VM såg jag en rad med gästbåtar var på väg in till gästhamnen. Dom brukar ligga och dividera om var de skall ligga alldeles framför min båtplats. Jag börjar ledsna på detta. Men detta fixar pappa och kör om dem utanför dykdalberna. Väl förbi girar jag in på banan igen MEN!!!!! en boj som varit förbunden med en annan boj hade kommit loss och låg i min väg bakom en nedtagen obeslagen fock. Det var som att köra i kajen med sju knop. Jag slog mig så jag nästan svimmade. Motorn störtdog från 3000 varv. Gästbåtarna förtöjde en god stund innan jag denna kvällen. Vad gör jag? alla ser på fotboll Sverige mot Tyskland? Ser att det sitter en orange hård 30 mm nylontamp i propellern och senare fick jag se en stor rostig kaus plus ett stort garnflöte i en tunnare ända. Nu är ändå axeln krökt tänkte jag och gjorde ett kort backande. Fick lite slak. Och vi var inte svårt läck. Jag skaffade en överlevnadsdräkt för många år sedan. Jag kom mig igen i kroppen. Och lyckades efter viss möda kränga på mig den. Tog brödsågen jag köpt på secondhand för en tia med mig akter till badstegen. Hjärtat bankade, jag nådde nätt och jämt ner till trasslet med inte en jalle att klara att få loss eländet. Det fick bli brödsågen, en sådan där fintandad (skaffa en sån!) Med bara några skär har jag loss skiten. Känner och finner att ett blad pekar mer akteröver än det andra. Ja nu får jag trots hjärtklappning ta mig ombord med tunga dräkten på mig för båten drev mot land. Körde till upptagningsplatsen och tog iland skräpet och bojarna jag skurit loss. Kollar efter ev läckage men ok inget läcker efter det hemska stoppet. Får sätta ett avhåll på dräkten för att lirka mig ur den. Slutet på Juni månad nu är denna sässongen väck, men jag vågar mig nog inte ut ändå så kändes det då. Båten är tät och jag kör ut ur hamnen igen på kvällen och finner en liten ny vibration. Ringer försäkringsbolaget nästa vardag och dom lovar att ta skadan minus självrisk. Jag får förtroende att köra försiktigt tills efter semestrarna. Och gissa om ja var nere i sjön många ggr och indikerade axeln med fingertoppen akter om muttern. Inget alarmerande som det kändes. Fick ny propeller (något lättare än den förra) och axeln hade klarat sig 30 mm. Och då minns jag med tacksamhet TS som försökte på ett enastående sätt hjälpa mig att få bättre arbetstemperatur på min motor. Han kan det här med att söka ritningar och sånt på nätet. Vi fann ut att min motor var felkonstruerad, men det går att leva med. Mixtrar inte nere i motorrummet numera. Håller på att gubba till mig tror jag. Var runt holmarna i förrgår och fick endast upp 42 grader med 2 grader i sjön. Det får bli en tröja till så här års med den gröne igång. Men nu närmar vi oss ju sköna varma maj.

Lossa övre och undre muttrarna. Bräck fram glandern. Innanför finns en talgindränkt flätad packning. Byt mot en ny. Tänk på att skarven på packningen skall skäras snett minst fyrtiofem grader. När du ändå har öppet skruva fram fettet. Det kan vara en bit av den gamla packningen som orsakat stoppet i fettröret. Lättast med båten på land. Med Ett verktyg liknande korkskruv får du upp den gamla packningen.

Vi hade en tysk kikare som Farsan bytt till sig under kriget. Och den användes bl.a. När vi gick in till Stralsund en augustinatt. Jag kikade och häpnade hur bra man såg prickarna en och en. Sedan att de östtyska myndigheterna undrade hur vi kommit in fast fyrarna var släckta är en annan sak. Jag minns inte märket på kikaren.

Ja du Thomas1 Jag vet ju att du fixar det mesta, så här har du ideen till ditt verktyg kallad kniiip. Du kan limma cykelslang på klämytorna så fastnar remmen. Kanske ändå lite svårt att anbringa om remmen pekar rakt ner i djupet? Du tillverkar väl det i rostfritt för jag tror inte det händer dig igen. Hälsningar Uno på Hönö

Enklaste sättet är tycker jag att dubbla en liten bit av remmen och göra ett skotstek. Eller om tid finns ett dubbelt. Så slipper man att feppla med en besvärlig knop som kanske ändå remmen löper igenom.

Detaljen till höger på bilden skall sitta på snurran. Grejerna finns hos de flesta båttillbehörsaffären. Lycka Till!

Hej Där! Det ser ut som ett teleflexreglage. Omkring den vita kulan skall sitta ett beslag, klamma som den vita kulan skall sitta fast i båten. Och kulan skall kunna röra sig i vid olika roderutslag. Bulten längst ut skall sitta i snurran. Klamman Kulan sätts fast så det går att svänga på snurran lika mycket åt båda hållen. Ev. finns förlängning av den rörliga delen som skall sitta i snurran/motorn. Googla teleflex styrning så hittar du nog förklaring hur jag menar

Tror du är skulle platsa i en skutsegelförening. Att få arbeta med entusiastiska ungdomar. Och samtidigt få segla. Gjorde detta ett tag och det ångrar jag inte. Lycka till Uno

Angående bogsera en dinge/gummibåt är det lätt att hitta en nedförsbacke akterut vid andra vågen om du bogserar i sex knop vid motorgång. Du känner i bogserlinan när det är minst drag. På bilden seglar vi i ca 5 knop

Efter åtta år på Hawila med avbrott för lumpen i flottan i 13 månader. Började jag som bunkerbåtsanställd en vinter. Båten hette Fram och ägarna var från Fiskebäck. Jag trivdes ganska bra men på våren kände jag lite olust med att inte få lämna Göteborgs hamn. En gång, när jag gjort bacon och ägg varje frukost ett stort antal gånger i sträck. Gubbarna ville ha det så. Hur som helst, en torsdag köpte jag på eget bevåg en färdig jättegod ärtsoppa med fläsk hos Magnussons vid fiskhamnen. De annars så vänliga gubbarna började hosta och bära sig konstigt åt när det stod en helt annan frukost än de var vana vid på bordet. De tyckte att jag slog på för stort med middag. Jag svarade att den maten kostade hälften av vad ägg och bacon kostade. Vi vill ändå ha ägg och bacon sa de trumpna bröderna Oskar och Olle. Och fick så också i fortsättningen. Oskar erbjöd mig jobb i sitt tankbåtsrederi och stöd om jag ville läsa på sjöbefälskolan. Men jag tackade nej då jag inte ville vara borta hemmifrån. Det fanns inga avlösningssystem på den tiden. Och jag skulle ju gifta mig med Ingela. När Pappa och jag en lördag åkte med passagerarbåten ”Hönö” bestämde jag mig för att tankbåtar var inget för mig. Jag styrde skärgårdsbåten ”Hönö” medan Paul och Pappa satt bakom och pratade bl.a. om hur han skulle få folk till Hawila nu när jag slutat och var på tankbåt. Pappa svarade då att han hade bett till Gud om detta problem natten innan. Det konstiga var att natten innan ombord på Fram, hade jag upplevt en sådan olustkänsla och längtan att komma där ifrån, fast det var ett toppenjobb i Göteborg nära till Ingela. Jag bestämde mig då att fortsätta på Hawila lite till med Göta kanalresor. Vid en resa med sillmjöl fick mitt dragspel en egendomlig lukt. Det luktade sillmjöl när jag spelade i flera år efter denna resan. Dragspel ombord fungerade bäst för mig efter en dag i lastrummet med sträva pappersäckar. Mina slätslitna fingrar löpte då skallgång över tangenterna och det uppstod ibland ljuv musik. De flesta helgerna lyckades vi hålla oss hemma med Hawila. Jag blev något år efter beslutet på ”Hönö” blev jag erbjuden jobb som maskinist av Paul. ”Hönö” hade en omkastningsbar 420 hkr. Skandia, som lät som hjuvlig musik i mina öron. Men bilfärjorna hade börjat köra till öarna, och då skulle det innebära slutet för ”Hönö” Så jag tackade stolt över erbjudandet nej. Jag hyrde rum och hade fått jobb på SKF då. Där jobbade jag 8 timmar om dagen och dubbla lönen för halva antalet arbetstimmar på Hawila. Kunde man ha det så bra och ändå tjäna pengar så det räckte och blev över? Nu blev tid att vara ute bland holmarna med Ingela. I min eka. Vi hittade en bergshylla på Hönö Huvud som blev ”vår” första året som nygifta. Jag fick lära henne att bada från bergen och hitta ”snälla” trappor utan sjötulpaner. Kolla efter maneter. Vad jag frös när jag försökte få henne ut på djupt vatten. Inte så lätt när man som stadstös bara badat i bassänger och på sandstränder. Nu dyker hon (65) gång på gång från båten när vi ligger vid vårt skär som jag borrat hål i för att sätta i mina bultar för förtöjning i. Jag får fälla ner kapellet när hon badar annars får vi pumpa. Nu blev det lite flum men så är min skrivning också slut för denna gången.

Slåpp aldrig taget med båda händerna samtidigt när du förflyttar dig ombord, så är risken att komma utsidan och behöva flytväst minimal. Ni som använder flytväst behåll den på när ni lägger till i gästhamnar och naturhamnar.Enda gången jag stt någon hamna i sjön ofrivilligt. En bra badstege är guld värd även som säkerhet. I somras var jag ute med en chilennsk storfamilj mellan 80 och 14 år. den gamla tanten hoppade impulsivt i för att bada med 14 åringen men kunde inte ta sig upp själv via badstegen. Som tur var har jag min helikopterslinga som jag fick om kring henne och så var det bara att hissa taljan som jag fäst i den fasta dirken i akterstaget. Så fick vi den glada tanten ombord igen. Släpp inte taget!

Göteborg denna veckan. Svenska mässan Korsvägen.

Mitt rorkultsfäste var glapp i. det visade sig att bulten som går genom hjärtstocken var för klen. Kan vara så att din fastnat i ena sidan av glappet. Jag löste det med att såga ett snitt så underdelen på rorkultfästet som blev en klamma som jag drog åt när rorkult och roder var rakt över varandra. Jag gjorde senare en ny grövre bult. Men Ditt hål i hjärtstocken vara borrat snett. Då fungerar det med skåran och klenare bult. Se min dåliga skiss.

Äntligen någorlunda lugnt väder. Skulle köra varm den gröne idag så passade jag samtidigt att få båtnad för min båtabstinens. Jag kör väl runt Fotö det brukar räcka. Kan undra hur sälarna haft det i vinter? Jag kör och kollar på Ekeskärsskären. Mer än vanligt vad jag kan se 50 –60 stycken minst. Och trinda och knubbiga. På hemvägen såg jag en sillfläck och en säl som dök ner i den när jag kom var W Fotö. Inte att undra på att fisken har försvunnit runt holmarna hemmavid. Sälarna tror jag dock äter sill nu. Skarvarna är nog den som äter upp småtorskarna. Hur som helst är det inte som förr med torskfisket. Men ändå gott att få andas hav en liten stund idag. Båtmässa i morgon så är man igång med båtlivet igen.

Hönö Klåva

Tack för glada tillrop! Och Gedda tack för filmsnutten. Jag reagerade också på ankarsignalklotet. Och varför man inte pikat upp gaffelseglen? Men det fanns nog en tanke. Skeppare denna turen var en av dom som såg till att Hawila blev ombyggd till skolfartyg. Alltid strul att få rätt på ankaret och hänga ett fly över bogen. Det var verkligen trevligt att se. Tack! Synd bara att transportstyrelsen inte kunde lösa bemanningen på veteranfartygen förän alldeles för sent. Hawila som skolbåt var perfekt. Många av ungdomarna seglar idag i handelsflottan. Hawila var en stor och trygg båt som rymde en hel skolklass. Jag får leta upp några skrivningar som jag har och se om de går att publicera. Och Du Gädda hur får du över VHS filmerna till Youtebeformat?