goranw

Klockan 12:22. Litet osäkert, eftersom klockan i kameran visar 1½ timme fel idag. Antar att det var samma fel då. Men det bör stämma rätt bra. Startade med bil från Grundsund 0930, tog färjan över Gullmarn och körde först till Hovenäset, sedan till Fisketången och slutligen till Hunnebostrand och fotograferade. Tog några bilder på din båt i Springet, men det var omöjligt att få någon bra kameravinkel, där inte en massa annat störde. Så bilderna blev ganska dåliga tyvärr.

Cyklar gör jag aldrig numera. Det höll på att ta en ände med förskräckelse, när jag skulle återuppta cykleriet efter många års uppehåll. Jag körde konsekvent på vänster sida, som jag varit van vid mellan 6 och 27 års ålder. Det var stört omöjligt att idka högertrafik, så jag lade cykeln på hyllan för gott. På sjön har det alltid varit högertrafik tack och lov. Det blir nog ingen ändring på det under min livstid. Hur dags den 15 oktober 2013 tog jag min bild?

Om det är Hållö och bilden är tagen från Tången eller Tångenrännan, så är det från och inte mot land (cirka 245 grader). Men jag kanske är fullständigt ute och cyklar. Även om jag tycker våra (horisontraka) bilder har samma motiv.

Skulle tro inte så långt från det ställe på Tången som jag tog min bild. Från en kustbevakningsbåt i Tångenrännan?

Inte ska du ta bort gelcoaten väl? Det är väl bara vid svårare fall av böldpest man gör det. För några år sedan gjorde jag i ordning botten på min då 30 år gamla Comfort 30. Började renskrapa botten ned till gelcoaten samt blykölen på hösten, cirka 50x50 cm dagligen (jag är pensionär) tills allt var helt befriat från gammal bottenfärg och primer. När det var tillräckligt varmt fram i maj målade jag med tvåkomponent epoxiprimer, åtta gånger om jag minns rätt, vått i vått och sedan bottenfärg också vått i vått med sista primerskiktet. Det har fungerat utmärkt. Skrovet under vattenlinjen ska ju därmed vara vattentätt och inte suga upp något vatten längre. Det vatten som fanns kvar ska enligt uppgift från experter torka ut åt insidan, förutsatt att laminatet inte är förseglat med någon typ av epoxi eller dylikt, vilket det inte är på min båt.

Konstigt, den mysiga bilden på vallgravsroende seniorer försvann. Nytt försök!

Jag antar att du i begreppet enklare familjesegling inte innefattar nattsegling och havssegling. I så fall kanske stickkojen kan utnyttjas bättre som förvaringsutrymme än som sovplats. Men, åtminstone för yngre personer (upp till cirka 60), är stickkojen helt oslagbart bra som sovplats för en eller två personer vid längre, oavbruten segling. Man behöver inte rigga särskilda sjökojer. Man ligger bekvämt och avskilt men ändå så att säga i händelsernas centrum och, inte minst viktigt, i båtens rörelsecentrum - där rörelserna i såväl sid- som längsled är som minst.

Du har fattat helt rätt Tommy. Och Peter K, kommer du till Göteborg någon gång, särskilt om du kommer med tåg, är det bara att gå rakt fram ett par hundra meter från Centralstationen, så kan du ta en promenad i den ganska stora och vackra Trädgårdsföreningen.

Magnus Larsson på Yachtsport i Göteborg kan nog fixa dina vantspridare (salningshorn): magnus@yachtsport.se

Vantspridare eller salningshorn på svenska. Spridare återfinns i dieselmotorer.

Det är alltid svårt att bedöma vad man har anledning att förvänta sig. Det bästa är nog att segla så mycket som möjligt och gå i närkamp med andra båtar så ofta det är möjligt: smygkappsegla eller kappsegla öppet när man dagseglar och långseglar och gärna ställa upp på poängseglingar. En enda poängsegling kan ge enormt mycket information i ett enda svep, särskilt om det är många systerbåtar som deltar. Jag vet ingenting om C32-ans kryssegenskaper, men båten är ju ritad av en konstruktör med gott renommé. Men helt nöjd var nog inte Albinsson ändå, eftersom han efter 5 år modifierade C32 till Comfortina 32, som fick LYS 1,14 mot C32-ans 1,11. Comfortinan blev ju också en riktig försäljningssuccé med 893 sålda båtar mot C32-ans 308. Vet inte om just kölarna skiljer sig åt, men riggarna skiljer sig radikalt. C32 har masthead och Comfortina 32 fraktionsrigg med skyhög mast. Jag har varit med i Comfortförbundet i alla herrans år men faktiskt aldrig sett några polärdiagram över huvudet taget. Själv har jag aldrig känt något behov att ta fram något heller. Om man seglar någorlunda mycket, sitter det i ryggmärgen efter en tid. Man känner direkt hur mycket man ska skära på undanvind och vad som är optimalt bidevind. Vindinstrument känns också helt onödiga, Peter K och jag är överens där också. Vid de få tillfällen jag prövat på det, har jag känt mig helt fixerad av instrumenten och nästan förlorat seglingskänslan. Men Windex kan jag inte vara utan. Telltales är också bra att ha. Visst kan man tycka att 35 år borde räcka för att vaska fram ett korrekt SRS-tal. Men man har sett så många exempel på att gamla felaktiga tal hänger med, att man slutat hoppas på rättvisa. Ju mer båtarna kappseglas och på ju högre nivå de kappseglas, desto bättre SRS-tal. Skulle tro att C32 inte har kappseglats tillräckligt frekvent och på tillräckligt hög nivå, men jag vet inte. Det är bara en gissning. Min egen båt, däremot, Comfort 30, konstruerades i akt och mening att bli en framgångsrik halvtonnare på kappseglingsbanorna. Boding lyckades också bra och båten fick direkt ett högt LYS-tal, som vi vanliga dödliga har svårt att segla upp till efter över 40 år.

Nu känner jag seglaren ifråga lite grand och kan meddela att han är en av de mest befarna långfärdsseglare jag känner med flera överhavsseglingar bakom sig. Han är engagerad i flera båtklubbar, bland annat SXK, där han är mycket uppskattad och delar med sig av sin gedigna seglingserfarenhet. Han är så långt ifrån söndagsseglare man kan komma.

L32-an är nu bärgad. Motorn startade vid första försöket! Servicekillen trodde att det - precis som jag gissade - var självlänsarna som hade satts igen, att överbrytande sjö fyllt sittbrunnen och att vattnet så småningom letat sig ner i båten och förfyllt den. Ett sittbrunnskapell hade inte varit fel.

Med risk för att verka tjatig och att jag slår in öppna dörrar: Fart ger höjd. Det är en gammal god regel som man ska bära med sig och följa när man seglar dikt bidevind och när man kryssar. Man ser väldigt ofta folk som till varje pris ska hålla höjden, trots att vinden skralnar och de förlorar fart. Man måste vara vaksam på vindskiftena och falla av direkt, när vinden skralnar. Och så snart man ökat farten går det att gå upp i vind. Börjar man stalla har man pinat alldeles för mycket. Jag har också en känsla av att C32 redan från början fick för högt LYS-tal. På Comfort Comfortina-förbundets klubbseglingar tror jag Comfort 30, Comfort 32 och Comfortina 32 brukade segla scratch. Trots det brukade Comfort 30 komma först i mål, om jag är rätt underrättad. Du använder väl Cunningham och häckstaget flitigt? Alltid optimala skotpunkter och skotvinklar?

Mackay, vet inte om du har varit medlem i Comfort Comfortina-förbundet? I så fall känner du till hur C32 hävdat sig i klubbkappseglingarna. Nu tycks förbundet sjunga på sista versen och går mot sin upplösning på grund av bristande intresse. Men, om du inte har haft kontakt med någon i styrelsen, så tycker jag du ska pröva att ta kontakt med dem. Ordförande är Lars Ransgart, Stockholm. Han kan hänvisa till personer med stort tekniskt kunnande, förse dig med ritningar med mera.

Mackey, när du skriver att höjdtagningsförmågan är i sämsta laget, vad jämför du med då? Systerbåtar? (andra Comfort 32) eller andra båtar i samma LYS-härad?

Mackey, har du försökt få kontakt med någon i Arvika? Varvet är väl nedlagt vad jag vet, men både Kenneth och Jan Albinsson är väl i livet? Börja annars med att kontakta Ingemar Boding, som hade ett finger med i spelet, när bröderna Albinsson konstruerade Comfort 30-an. Den kölen är en guds gåva till varje sann seglare och enligt min uppfattning en starkt bidragande orsak till den båtens goda seglingsegenskaper, särskilt i mycket lätt vind, i hårdvind och bidevind. Det skulle vara intressant att få veta varför man inte har använt denna framgångsrika kölprofil på efterföljarna Comfort 32 och Comfortinabåtarna. Kanske en kostnadsfråga.

Precis så tänkte jag också för 30 år sedan och försökte förlänga säsongen. Men det blev nästan ingenting seglat i oktober och november. Dels var det ingen som ville följa med, dels var jag inte särskilt lockad själv, bara tänkte på allt underhållsarbete som bara kunde göras på land och som inte blev gjort. Idag bärgades en av de båtar som Sven Yrväder sänkte. Kostern ligger dock kvar på botten och har börjat läcka olja, som sprider sig i allt vidare cirklar i hamnen. Mycket märkligt att man inte bärgar den snarast med tanke på oljeutsläppet om inte annat. Idag är det också så lågt vatten att det skulle räcka med en kraftig pump i sittbrunnen för att få båten flott, om det inte är en jätteläcka.

Dessa, allt färre, vinterliggare - de använder med något eller par undantag aldrig sina båtar annat än på sommaren. Man ser dem aldrig ute sena höstar, på vintern eller på våren. Det är naturligtvis upp till var och en hur hen gör, men jag har aldrig förstått vitsen med att ha båten kvar i vattnet, när man ändå aldrig använder den vintertid. Min i ett tidigare inlägg omnämnde seniorseglarvän hade stora planer det året han hade båten kvar i sjön i Björlanda kile. Vi var ute en gång, den 1 december, sedan låg båten infrusen och krävde massor av tillsyn tills det blev dags för första turen fram i maj. Trodde han. Men då visade det sig alltså, att hjärtstocken krökts av isen. Båten måste omgående tas upp på land för en tidsödande reparation... Medan vi andra var ute och seglade efter att just ha sjösatt. Beträffande skador på båtar som sjunkit, så har jag en annan god vän, vars båt sjönk en vinter. Han såg till att den bärgades omgående och satte sedan direkt igång med att torka upp båten och demontera motorn, som klarade sig helt från skador tack vare snabba åtgärder. Även inredningen lyckades han med mycket jobb få i någorlunda skick. Men ju längre båten får ligga på botten, desto större blir skadorna! Det är odiskutabelt.

Båtarna som sjönk i Björlanda kile har inte bärgats under lördagen. Så det är väl tveksamt om de kan räddas. Motorer och inredningar måste ju ha tagit obotlig skada vid det här laget. Nej, att låta båten ligga kvar i sjön vintertid är rena vansinnet. Gillelje är ett talande exempel. I Björlanda kile var det för några år sedan betydligt vanligare att man lät båten ligga kvar i sjön men det är allt fler som har tagit sitt förnuft tillfånga. En seniorseglarväns båt, som låg kvar i isen vid östra piren, fick hjärtstocken krökt och rodret förstört för ett par år sedan. Det blev ett omfattande och dyrbart reparationsarbete. Sedan dess har det blivit torrsättning varje höst.

OK för stöddig då. Med tanke på att du tvärsäkert och felaktigt skriver att Aksel Sandemose var en dansk författare. Han föddes visserligen i Danmark men skrev på norskt riksmål och räknas därför som en norsk författare. L32-an ägs av en mycket renommerad och kunnig seglare, så långt från söndagsseglare man kan komma. Det är ett faktum.

Erik, jag tycker absolut inte att du är stöddig. Det är enbart upplyftande med inlägg som inte andas falskt blygsamhet och inte är infekterade av din landsmans (Sandemoses) Jantelag. Beträffande jordenruntseglaren (tidigare ägaren, en norrman lär ha seglat henne jorden runt) som sjönk igår natt vid bryggan är jag förbryllad. Kostern har legat där året runt i flera år men fått regelbunden och högfrekvent tillsyn av ägaren. Att den sjönk just när det stormade kan ha varit en tillfällighet, men troligare är förstås att det finns något samband. Har självlänsarna täppts till och vatten trängt ner i båten när sjöarna slagit in och vattnet stigit i sittbrunnen? Eller har en genomföring brustit på grund av kraftiga övehalningar i stormbyarna? Jag hoppas få veta snart.

Grannbåten, en L32, vid min bryggplats sjönk sorgligt nog i natt, när Sven Yrvind (f'låt) härjade som värst. En motorbåt vid en grannbrygga i Björlanda kile gick samma öde till mötes. Skönt att man har båten på land och täckt med en ordentlig, tung, om än 30 år gammal presenning. Efter alla skador som skett de senaste vintrarna på båtar som legat kvar i sjön, är det inte många som väljer det alternativet längre. Klokt nog! Och inte en enda båt lyckades Sven välta på asfaltplanerna i Björlanda kile vad jag kunde se. Massor av lättviktspresenningar var sönderblåsta dock.

Med bomnedhal gällde det att inte sträcka mastliket under mätmärket på masten. Cunninghamtaljan börjar man ju inte använda förrän man är klar med grundtrimmet och har skotat hem för bidevind. Det är en suverän trimningsanordning, som ger även ett gammalt påsigt storsegel nytt liv genom att platta ut det och få fram buken där den ska vara.

Bermudasriggen slog igenom redan på 1910-talet. K6-an konstruerades i början av 1940-talet och byggdes i cirka 50 exemplar från 1944 och ett par år framåt. Den aktuella båten har nummer 32. K6-an är en mycket god seglare, särskilt bidevind, (minns med välbehag de tillfällen, bland annat ett Tjörn Runt, som jag har seglat den) med rejält hög rigg. Det kräver såväl häckstag som backstag. Backstagen går till punkter mitt emellan vantspridaren och masttoppen, det vill säga till samma nivå som övervanten. Ett vanligt sätt förr att sträcka upp storfallet var att man tog hem så mycket man orkade, lade fast fallet vid knapen på masten och tog det sista genom att sänka bommen med hjälp av en talja, ett bomnedhal. Jag har aldrig sett eller hört talas om en extratalja på fallen, men det har säkert förekommit. Det är inte lätt att se vad som är vad på bilden. Hur det var på den båt jag seglade, det var 1974, minns jag tyvärr inte.