ehlane

Bra synpunkt, Marrexxx, det är inte fråga om att välja bästa besättningen utan att få besättningen att fungera optimalt. Vi har inga barn än, men tror båda att det är ypperligt att växa upp på en båt. Man har ingen stans att rymma när det blir jobbigt utan måste stanna och hantera. Dessutom tror vi att det är bra att få ansvar ombord och låta självförtroendet växa ju mer man klarar av. Jag blir rörd när jag ser småttingar köra och förtöja dingar, hämta vatten och hjälpa till i största allmänhet. Jo, det är litet så vi tänker också, Westfjord. Var du nervös att lämna över ansvaret i början och hur hanterade du det?

Tack för era bra och tänkvärda svar och för delandet av erfarenheter! Jag tror som ni att det är väldigt utvecklande för förhållandet. Har till exempel märkt att jag behöver veta vad som förväntas av mig så långt i förväg som möjligt medan maken föredrar att reagera på rådande händelser och blir stressad av för mycket planering. Detta är sådant man kommer fram till inte genom att gorma utan kommunicera som vuxna människor. Jag ska erkänna att jag hoppar i land, även om det för det mesta är mer som ett stort kliv eftersom jag inte vågar ta steget förrän vi är ganska nära. Första gången jag skulle göra det var på Dalarö och jag kom med en sådan fart att jag höll på att flyga i vattnet på andra sidan bryggan. Tyvärr är mitt ögonmått inte heller det bästa, men vi tränar på att jag signalerar meter kvar till bryggan med fingrarna. Vi har kommit fram till att det bästa vore egentligen och jag manövrerar båten och maken tar sig i land så det har vi också börjat träna på. För två veckor sedan testade jag att backa första gången och jösses vad tung hon blir på rodret! Även om jag just nu blir väldigt nervös av det ser jag fram emot att fortsätta jobba på det. Vi har ju egentligen ett helt liv på oss att få till det här, God willing weather permitting, som de säger. Under tiden fortsätter jag hänga här för goda råd och tips

Jag är ny på detta forum och har med stort intresse navigerat bland de olika trådarna några dagar. Det är imponerande att se hur mycket kunskap och erfarenhet som finns här! Jag har funderat på en sak under de tre somrar (detta blir min fjärde) som jag har seglat tillsammans med min man och som det vore intressant att få höra era tankar kring. När jag gick kustskepparen fastslog läraren att din partner inte är den optimala besättningsmedlemmen. Han tog som exempel sin egen fru som blev förnärmad över hans tonläge när han gav order ombord och vägrade hjälpa till innan han bett om ursäkt. Nu var han gammal sjökapten och jag kan förstå att han gick in i sin yrkesroll ombord och fick en ton som hon kanske inte var van vid. Visst både ser och hör man par i hamnar som gormar och snäser åt varandra och inser att han kanske har en poäng. Samtidigt ser man också de där underbara paren som seglat tillsammans i decennier och som är så synkade att de inte ens behöver kommunicera speciellt mycket med varandra. Deras till- och lossläggningar är en fröjd att se och då tänker jag att så vill jag att vi blir. Själva lär vi oss mer och mer om båten och segling och jag tror att vi är på rätt kurs, så att säga. Med andra ord tror jag att frågan om din partner är en lämplig besättningsmedlem är personlighetsrelaterad snarare än en generell sanning. Vad tror du?

Tack så jättemycket för titten, drinkarna och fikat. Underbart att träffa er och tjöta litet. Önskar er härlig segling framöver. Kram!