Hej!
Jag är en 28-årig kvinna som känner att den här tråden skulle må bra av ett kvinnligt perspektiv.
Jag tror framförallt att det här med båtintresse (och egentligen alla typer av intressen) hänger nära samman med kunskap. Ju mer kunskap desto större intresse.
Om man tittar på vilka som är ute med båt så är det relativt jämlikt, många som är ute är par eller familjer. Om man däremot tittar på vem som är huvudansvarig ombord, vem som sitter på den mesta kunskapen om båten och vem som gör de flesta praktiska jobben, så är det oftast männen.
För de allra flesta båtägare, män som kvinnor, är sommaren höjdpunkten, det är det som gör det värt att ha båt. Men för att kunna njuta på sommaren krävs en del jobb under övriga året, vårrustning, höstupptagning och diverse renoveringar och förbättringar som ska göras. Det mesta av det jobbet görs som ett mer eller mindre nödvändigt ont för att kunna njuta på sommaren (även om vissa jobb kan vara roliga i sig). Jag tror dock att få människor har båt för att det är så himla kul att till exempel installera däckstömning till toatanken. Jag tror alltså inte att det är ett brinnande intresse för toatankar som bestämmer arbetsfördelningen, och jag tror inte heller att ett av könen genetiskt har större fallenhet för att montera däckstömningar. Snarare tror jag att eftersom männen traditionellt sett är de som har haft ansvaret för båten och eftersom de redan sitter på mer kunskap så sätter de igång med att lösa problemet.
Det första man gör då är att fundera över hur det ska gå till. Man kanske googlar lite, kollar forum som maringuiden, pratar med båtgrannen och nån tillbehörsaffär. Till slut skrider man till verket och monterar däckstömningen. Nästa gång man träffar båtgrannen så tycker man att det är väldigt spännande att höra hur denne har löst problemet. Det vill säga, ju mer man satte sig in i något, desto intressantare blev det.
Om man då är ett par där den ena har satt sig in i detta och lagt en hel del timmar på det, och den andra kommer dit när allt är klart och problemet löst, så kan man tänka sig att det finns lite olika engagemang i frågan. Därför kanske den ena i det paret tycker att det är väl spenderad tid att diskutera frågan på ett forum, medan den andra inte tycker det.
Ur ett ”kvinnligt” perspektiv kan man då se det som att just toatömning inte är det roligaste här i världen, och om någon annan tar tag i det problemet så känner man inget större behov av att kämpa för att få ta del av just det, bara det funkar.
På samma sätt är det oftast mannen som är duktigare på att navigera och manövrera båten, av den enkla anledningen att han har gjort det oftare. Vilket blir en trygghet, man behöver inte lära sig allt, det är bara att fråga.
Problemet blir att om man själv inte har lika bra kunskap om båten så har man inte heller tryggheten i att veta vad man ska göra om det händer något. Om man hela tiden förlitar sig på någon annan så minskar självförtroendet och man vågar kanske inte ta ut båten själv för att man har en känsla av att man inte klarar av det.
För mig blev det en stor aha-upplevelse första gången jag tog båten själv och åkte ut en helg med några tjejkompisar. För första gången var jag den ombord som kunde mest. Som behövde fatta alla beslut själv och som var tvungen att klara alla situationer som kunde uppstå själv. Först då började jag på allvar träna på att lägga till helt själv, att fundera över vad jag behövde kunna om motorn, och vad jag behövde lära mina passagerare för att veta att de kunde agera om det skulle hända något.
Så nyckeln till ett jämlikt båtliv – och på sikt ett jämlikt båtforum – tror jag är kunskap. Och att man behandlar båda båtägare lika, inte pratar med den ena om allt viktigt medan den andra får ansvara för ruffen och gardinerna.
