Stifta bekantskap med Sten Regnell (1926-2006), en av vår tids främsta skärgårds skildrare, i denna vinterberättelse i urval av arkivdykare Lars Wærnhoff.
Annandag Jul
Morgonen på Äskeskär* går in vindstilla och disig. Skär och hav är tecknade i silvrigt grått-igrått. Det är någon plusgrad och behagligt milt i luften. Sedan Nisse med familjen farit till Hasselö för att hälsa på släktingarna är jag ensam på skäret; går och lodar1 och har det trivsamt och beslutar mig slutligen för en roddtur. Den blekt gula solen har dolts av stora tjocksjok, som sakta kommer drivande utifrån havsvidden. En ensam vinterlom simmar djupt nedsänkt tvärsöver Äskeskärsflagen och en småskräcka2 dyker plötsligt fram på snabba vingar ur tjockbanken syd Blekskär. Alfåglar syns åt alla håll och tycks trivas gott i det vackra vädret. Deras klingande, rytmiska sång ljuder intensivt i rymden.Tisdag 29 december
Jag är ute långt före ljusningen med vättarna3. Sitter och fryser i snöfnyket4 och den hårda nordanvinden, hör gräsänder snattra i dunklet, väntar genom dagningen och de första förmiddagstimmarna utan att få någon skrake i håll och ångrar hela expeditionen när den våta snön börjar falla på allvar och vinden på samma gång egendomligt nog blåser upp sig alltmer. Alltså hemåt ...Nyårsafton 31 december
Klockan 6 på morgonen har kvicksilvret krupit ner till hela 9 minusgrader. Köldrök driver över vattnet, och soluppgången blir praktfull i gult, orange och brinnande zinober5; senare, då solen nått högt på himlen, håller sig köldröken envist kvar. Under eftermiddagen är mycket fågel i rörelse, bergänder, viggar, skrakar, ungsvärtor, gräsänder, alor. Över Sladös Betskären cirklar en grann fjällvråk, medan en gammal havsörn flyger häråt inifrån Skaftholmen, spridande skräck och förvirring. Gräsänderna och bergänderna tar till vingarna; gräsänderna försvinner för gott inåt fastlandet, men bergänderna återvänder och fäller på samma ställe sedan örnen passerat. Alorna "stiger" - örnen sänker sig och gör ett svep ner mot ytan men hittar inget offer, tar åter höjd och fortsätter utåt.Lördag 2 januari
Uppstigning klockan 6.30. Idag är det flera plusgrader, och snön har smält på skären. Jag tar "Ilona" och kör ut i skärgårdarna, letar mig så småningom upp mot Sladöskären - varför inte passa på och besöka grannarna-Sladöborna! Solen har nu brutit genom helt. Gräset inne på Sladö lyser smaragdgrönt och småfåglarna drillar intensivt; det är rent vårlikt. På eftermiddagen blir det grått och hotfullt dov stämning. Nisse och jag far ut i "Ilona" med torskpilkar och sätter skötar6. I skymningen pilar alorna förbi på väg ut mot havet och nattvilan; i det minskande ljuset skimrar de spöklikt grönvita.Söndag 3 januari
Radions väderleksrapport** har oroande innehåll och varnar ostkusten för storm från N-NO. Vi vidtar våra mått och steg. Först hissar vi i båthuset upp den fyra ton tunga "Lill-Slam" i sina taljor. Arrangemanget att hissa båten för att klara den undan sjögången är nog tämligen unikt på ostkusten med dess skärgårdar och därmed förutsättningar för skyddande hamnar. Men Äskeskär utan naturhamn är olyckligt lottat! Vi lägger sedan en extra kraftig förtöjning på "Ilona", surrar fast ett 40-tal tomma fisklådor med rep och drar upp den sista roddbåten på land. På vägen upp till stugan bromsar vi vindgeneratorn och låser den med linan. Stormen kommer mycket tvärt strax efter klockan 21, och den är utan förbarmande. Redan första kvarten trasas flera tegelpannor på taket sönder, och - vad värre är - vindgeneratorns bromslina slits loss och propellern rusar igång. På med ytterkläderna och ut i natten! Vindgeneratorns propeller går som en tjutande djävul. Skall den hålla för påfrestningarna tills vi hinner låsa den igen?
Det som nu händer blir till en enda lång mardröm. Två livsfarliga expeditioner gör Nisse upp i den vajande, isbarkbelagda masten för att med en kastlina först vända aggregatet tvärs vinden och därefter snärja propellern. Kastlinan jag har för att hålla det vända aggregatet medan Nisse försöker snärja propellern står spänd som en sträng, och det är knappt jag förmår hålla tillbaka generatorn trots att jag har ordentligt spjärntag i marken och kroppen nästan horisontell. Nisse måste ha det fruktansvärt däruppe. Äntligen lyckas han få linan om propellern varv efter varv och klättrar sedan långsamt ner, stelfrusen och rödögd. Hårda snökorn ger ansiktet riktiga rapp, den frusna marken skakar för vindstötarna och havet dånar i den svarta natten. Nere vid sjön visar det sig att vattnet håller på att stiga förfärande snabbt och redan är uppe över bryggorna. Den grova havssjön når nu in här på öns "läsida". Sjöarna går med förödande kraft till angrepp mot hamnen. Vi hissar uppe "Lill-Slam" ytterligare ett stycke, det lilla som är kvar att gå på - vågtopparna slickar hårdhänt hennes köl och hotar få henne i svängning. Vi räddar vad vi kan medan vi vadar till knäna i det forsande vattnet. Alla de värdefullare saker vi rår på drar vi ännu högre upp på land: oljefat och nätgrytor, roddbåtarna, timmer och fisksumpar. Ett losslitet bryggparti slungas fram och tillbaka i hamnens vatten, och "Ilona" stegrar sig i förtöjningarna. Brister de är hon räddningslöst förlorad för oss. Vid midnatt har vi gjort allt vad vi kunnat göra och återvänder till huset och den mycket efterlängtade värmen. I fönstret skymtar Frideborgs bleka ansikte, fyllt av oro efter flera timmars väntan. Vi går till kojs. Huset skakar och sängarna darrar, vi ligger tysta i mörkret utan att kunna sova. Då och då klapprar en söndertrasad tegelpanna på taket. Vindens tjutande i hus, stag och antenner har hunnit bli monotont för ens trötta öron, uttröttade kanske mest av den märkliga ljudfonden, dånet utifrån det obarmhärtiga havet.
Måndag 4 januari
Dagen efter stormnatten gryr. Vindstyrkan har minskat något. Under mörk himmel ryker vattnet vitt. Fjärdarna inåt land har färgats egendomligt gröna och röda av tång och bottenslam som rörts upp i oerhörda kvantiteter. Hemma på ön når havsvattnet djupt in i skogen, där nya insjöar med färglöst, fullt klart vatten bildats i sänkorna. Åtskilliga träd av det lilla skogsbeståndet har fällts. Tanken är väl orimlig men finns där: just favoritträden tycks stormen valt ut till sina offer. En av Norra Hamns mäktiga oxlar lyser brandgul i en taggig brottyta ett par tre meter upp på stammen; kronan ligger femton meter därifrån. Den välväxta stortallen innanför albuskagen som var barnaårens ovedersägligt bästa klättertall ligger omkullvräkt, och utsidans lilla vindpinade paraplytall - "den patetiska" - ingår inte längre i bilden där ute vid Berga. Hemma vid hamnen råder kaos. Ett fullt 200-liters smörjoljefat har kastats ut i sjön och tömts, ett parti av bryggan är försvunnen, ett annat vräkt över ände, på ett tredje saknas långsstockarna och landbryggan är sönderslagen på flera ställen. Några sumpar och vakare7 har följt med ut i sjön, och av de fastbundna fisklådorna finns inte ett spår. Tång ligger i strängar högt uppe på land, och den goda brunnen är till två tredjedelar fylld med saltvatten, något som aldrig tidigare hänt. Ändå får vi inte klaga. Båthuset står kvar, "Lill-Slam" är oskadad, "Ilonas" förtöjningar höll trots allt och småbåtarna står nu trygga för vintern. Det kunde gått värre. Ute på Yttre Udden den magnifika synen då havssjön landar på bådarna8 i vindpressen och snöfnyket4. Brotten välver fräsande över grundklackarna. De kommer från flera håll, möts och reser sig till mäktiga stoder av grönt vatten och vitt skum. Faller tungt ner. I suget efteråt blottläggs botten - Inre bå´ns farliga undervattenshäll skymtar ett ögonblick innan ett helt system av brott åter rusar fram med fradgande bräm.
Skumspruten når högt upp i luften och trasas sönder av vinden till farande slöjor av saltvatten. Det brusar, mullrar, dånar; effekten är öronbedövande på så nära håll. Lite senare, på utsidan. I den skumbemängda luften får jag syn på en mörk punkt uppåt Sladöhållet - en liten rovfågel som oförsiktigt låtit sig fångas av vinden och nu inte kan komma ur dess grepp. Gång på gång gör han förtvivlade försök att gira och gå upp mot vinden eller att åtminstone styra färden. Lika fåfängt är det varje gång. Han sveper som en projektil förbi mig, kanande på tvären, och kastas mot en tallstam. jag går fram till den döda kroppen som ligger i snön, det är en sparvhök.
Tisdag 5 januari
Solig och klar vaknar dagen med 6 minusgrader och rimfrost på landen och ett obetydligt vinddrag från NV. Det är lugnt och tyst. Ingen grov dyningssjö efter de två dagarnas storm - hur är det möjligt så här vintertid? Svaga dyningar slickar de ishöljda skären, och vindkårar tecknar hårdblå ytor i vattnets för övrigt kalla färglöshet. En isig men dock idyll! Det känns nästan som naturen ångrat vad den ställt till med, som den ville försona, som den skämdes. Men svanarna lyssnar inte till de inställsamma tonfallen, och bara inom en enda timme passerar fyra sträck på flykten söderut.Trettondag Jul
Kylan håller i sig, men gårdagens sol har efterträtts av snöfall och mulen himmel. Detta är vinterskärgården. Snö och barland om vartannat, köld och lenväder, storm tätt följd av isig, steril stillhet - dagarna präglas av en stark accentuerad växelrytm. Detta är korta, blott alltför korta timmar med dagsljus att ströva hemma på ön eller ro ute bland skären och bådarna, att krypande på iskalla hällar smyga sig på klarögda skrakar och naivt troskyldiga alfåglar. Det är långa kvällar inne i den varma stugan då minnen och historier från den gamla tiden ventileras, då timmarna svinner bort under donandet med fiskeredskapen, då radion inte bara är väderleksrapporten utan också musikförmedlaren. Det är ett vilsamt liv, sunt och enkelt inrutat av naturliga och nödvändiga sysslor. Man känner sig stillsamt nöjd med tillvaron. Och vad kan egentligen mer begäras?
Ordförklaringar
1 loda; planlöst ströva omkring och undvika arbete. NE2 skräcka; skrakhona. NE.
3 vätte; uppstoppad sjöfågel och dito av trä eller plast, som läggs i vattnet för att locka till sig skjutbara fåglar. LW. 4 fnyk; "kringflygande stoft, damm, partiklar ... som beskrivning av något mycket litet". susning.nu.
5 zinober (cinober), "högrött färgämne ... den ljust högröda vallmons färg". NE.
6 sköte, djupt och långt fiskenät, exempelvis strömmingssköte. LW.
7 vakare (kvape, fiskekula), flytande markering för utmärkande av fiskeredskap. LW.
8 både; litet lågt skär, särskilt om sådant som kan utgöra risk för sjöfarten. NE.
*Äskeskär (av äsk trädslaget ask eller mansnamnet Eskil).
Liten långsmal låg ö (37,5 ha) i havsbandet utanför Västervik. Troligen bebodd sedan sent 1600-tal. Öns historia är svåråtkomlig då den genom alla tider varit odelad och aldrig skiftad och därmed inte karterad. Ön ingår sedan 1965 i Sladö-Äskeskärs naturreservat. Trots sin litenhet har ön både hed, skog, sand, klippor och klapperstensfält och härbärgerar oväntade växter som fi ngerört och spikvallmo, och på djursidan en liten blåvinge och bastardpärlemorfjäril. "Nisse", Nils Mattson (som nämns i texten) med familj var de sista bofasta. Ön är numera endast bebodd sommartid.
SMHIs radiorapport klockan 22.20 söndagen den 3 januari 1954.
** "Ovädercentret utanför Estland rör sig endast långsamt söderut och en kraftig nordostlig luftström råder över större delen av Sverige. De högsta vindstyrkorna har uppnåtts vid sydöstra Norrlandskusten och vid Svealands ostkust, varifrån orkanbyar på upp till 30-35 meter/sekund rapporteras. Ett område med snöfall från Finland över östra Svealand till Gotland försvagas endast långsamt och övergår under måndagen i snöbyar, varvid rätt stora snömängder kan väntas på en del ställen i Östersjöns kusttrakter."
Källor/Lästips
- Havsband. Sten Regnell. Nordisk rotogravyr 1959.- Sveriges öar. Anders Källgård / ill. Johnny GR Ahlborg. Carlssons förlag 2005.
- Kalmar läns Museums skärgårdsprojektet.
- Sjörapporten (Sjöfartsverket) nr.7 2006. Artikel "Sparsmakad skärgårdskildrare i ord och bild. John E Persson.
- Båtar; från ekstock till trålare. Albert Eskeröd. LT's förlag 1970.
- Människor och båtar i Norden. Sjöhistorisk årsbok 1998-1999. SSHM 1999. Artikel; Allmogebåtar i en svensk ostkustskärgård. Sten Regnell, sid. 204-215. Text och 25 teckningar.
- SMHI - Västerviks-Tidningen, januari 2006. Minnesord Bo Lewander.
- Västerviks Museum. Utställningsguide Sten Regnell 19 juni-30 augusti 2006.
- Svenska Dagbladet, 21 februari 2006. Minnesord Rolf Wohlin.
- Foto/SR Bengt Ahlin, tidigt 60-tal. Repro Kungliga Biblioteket & Båtnytt.
Text och teckningar publicerade med benäget tillstånd av tidskriften Friluftsliv i alla väder (Friluftsfrämjandet), och övriga rättighetsinnehavare.
Text och bild: Sten Regnell ur "I alla väder" (Skid- och Friluftsfrämjandet) No.6 1955.
ARKIVDYKARE LARS WÆRNHOFF slungudden@spray.se
Rekommendera Kommentarer
Det finns inga kommentarer att visa
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera
Skapa ett konto
Skapa ett konto på maringuiden.se. Det är lätt!
Registrera ett nytt kontoLogga in
Medlem på maringuiden.se? Logga in här.
Logga in nu