Vind & väder - Gunnils öra

Då var det dags igen, för "skrönan" Gunnils öra. Hur många gånger ön, som egentligen inte finns, har visat sig sydost om Svenska Högarna i Stockholms ytterskärgård är det nog ingen som vet. Men det är ett rätt välkänt fenomen som några har försökt att förklara genom åren.

För på något sätt måste synen förklaras eftersom det inte finns någon ö på synbart avstånd i den riktningen från Svenska Högarna. Närmaste ö åt det hållet är nämligen Dagö eller Ösel som ligger söder om Finska vikens mynning, vilket innebär ett avstånd på ca 22 landmil. Ett avstånd som skulle kräva att den verkliga ön vore högre än Alperna om den skulle kunna skönjas en dag med mycket god sikt.

Gunnils öra, eller Gunnarsöra som den också kallas, har sedan mycket länge iakttagits då och då. 1626 prickar generalmatematikus och lantmäterichefen Anders Bure in en ögrupp i den riktningen långt utanför Svenska Högarna som en verklig ögrupp för sjöfarten att ta hänsyn till och döper den till Gunnarsöra. Även lantmäteridirektören Gripenhielm lär ha sett Gunnils öra från berget ute på Gillöga 1691.

När jag och Jonas Ekblad skrev boken Skärgårdsväder tillsammans med Jeppe Wikström lyckades vi finna en äldre man som på 50-talet hade sett Gunnils öra. Någon mer person lyckades vi då inte få tag på. Senare fick jag dock kontakt med en iakttagare som från Lilla Nassa skärgård, en bit innanför Svenska Högarna, sett något som bör ha varit Gunnils öra. Observatören är skärgårdsbo och mycket erfaren väderobservatör på just Svenska Högarna under många år men har där aldrig lyckats få se fenomenet.

Och den 12 juni i år mellan klockan sex och sju på morgonen ser Annika Wallin från fyren på Svenska Högarna en tydlig ö i riktning mot SO. Beskrivningen är mycket tydlig och stämmer väl överens med andra iakttagelser. Ön syns tydligt, men på avstånd, som en jämn avlång form men annars utan det typiska för vanliga hägringar, det vill säga hängande upp och ner och rättvänd som en speglig en bit ovan horisonten och med överdrivet höga torn som sticker upp. Inte heller det vanliga långsmala bandet som täcker en stor del av horisonten för att efter hand tona bort helt och hållet.

"Det var inget fartyg då?" "Nej, det var en tydlig ö." Annika har inte tidigare hört talas om fenomenet Gunnils öra, så vid återkomsten till båten berättar hon för sin man om det mycket underliga med en ö där ute. Då de åter tar sig till toppen på ön är hägringen borta. Tänk vad den missade kamerabilden skulle ha varit värd. För nog finns det ett mått av skröna över Gunnils öra. En berättelse från mun till mun om något som inte finns. Men synen är inte påhittad, den finns det för många bevis för. En tydlig men lite annorlunda hägring.

En hägring uppstår när ljuset bryts i atmosfären på ett sådant sätt att vi får en felaktig bild av omgivningen. Den verkliga ön ser ut att ligga närmare än vad den gör och den får ofta ett annorlunda utseende. I skärgården är hägringar vanligast då temperaturskillnaden mellan vatten och luft är som störst - alltså på hösten och våren. Hägringar på våren förekommer då varm luft strömmar ut över det kalla vattnet. Då bryts ljusstrålarna så att föremål som befinner sig bortom horisonten blir synliga. Sådana väderbetingelser är normalt lokala och varierar flera gånger om utefter en sträcka från Stockholm till öarna Dagö och Ösel på andra sidan Östersjön. Förutsättningarna är alltså små att det ska bildas ett så homogent temperaturskikt likt en fiberkabel hela vägen från Svenska Högarna till Dagö och Ösel. Minsta temperaturskillnad i vattenytan skulle bryta upp ett sådant skikt.

Så vad är det då som orsakar den kända hägringen? Ja, vem vet, troligen bildas ändå något liknande fiberoptiken som gör att ljusstrålarna vid enstaka tillfällen letar sig hela vägen. Inte sällan ser vi baltiska kusten på våra väderradaranläggningar under liknande betingelser, men då letar sig radarstrålen fram i ett kraftfullare temperaturskikt som bildas på något större och stabilare höjd. Det är bara att hoppas att någon lyckas få Gunnils öra på bild någon gång. För även om vi inte kan förklara hägringen fullt ut rent naturvetenskapligt tvivlar jag inte ett ögonblick på iakttagelserna.

Text: Lage Larsson