Verkligt overkligt

Skärså fiskeläge på södra hälsingekusten. En plats att längta till när man söker ett genuint skyddat läge. Sugen på fisk?

Känslan av att man har varit på en plats. Att allt känns bekant trots att man vet att man inte varit där tidigare. Nej, den känslan infann sig inte alls - snarare tvärtom! In genom en småtrixig farled till Skärså fiskeläge i skymningen. Allt är stilla och tyst. Inte en rörelse. Hus vid hus, stora som små i skiftande ålder. Och båtar vid bryggor och bojar i tålmodig väntan på någonting. Till detta blankt och lugnt vatten. En känsla av overklighet smyger sig på likt en morgondimma tidigt på dagen. Som i en film. Skuggor i rörelse. När vi kommer riktigt nära hör vi röster. De visar sig komma från gäster på en fiskrestaurang, och efter en stund och lite fixande med tampar och fendrar sitter vi där med var sin tallrik. Särskilt den salta strömmingen uppskattar vi. Vi ser ut över den stora och skyddade viken och inser att det är så här ett fiskeläge ska ligga. För ett genuint sådant är Skärså. Från början var det sommarfiskande bönder som här slog ner sina pålar, men med åren etablerade sig fastboende fiskare. Storhetstiden varade från mitten av 1920-talet till i början av 1950- talet. Konservfabriken i Skärså gjorde lökströmmingen till en rikskändis. Det är för övrigt i den gamla konservfabriken som dagens fiskrestaurang håller till. När det begav sig fanns här till och med en hockeyring. Sargen var självklart gjord av strömmingslådor, vad annars? På 1960-talet flyttade många härifrån, men på senare år har utvecklingen hittat tillbaka till Skärså fiskeläge och de bofasta har ökat starkt i antal. Och det finns fortfarande yrkesfiskare, det gamla genuina fiskeläget narras inte utan är fortfarande autentiskt.

Allt är självklart tyst och stilla när vi somnar i vår båt denna sommarkväll i Skärså. I tidig morgonstund lever det dock upp utanför båten. Ett par trutar har hunnit bli hungriga och ropar efter fisk. De tystnar snart, men vi ska vidare. Dimmorna ligger i slöjor över vikens vatten och vi kastar loss och beger oss så tyst och sakta som det någonsin är möjligt mot farvattnen utanför. De enda som verkar vara vakna är fem minkar som kommer simmande. En hona med fyra ungar. De är morgontrötta och törnar så när mot styrbordssidan. Till slut blir de varse att det kanske inte är lämpligt och de dyker och simmar lite hit och dit, men så fort vi passerat fortsätter de målmedvetna sin simtur i samlad tropp. Dimman tätnar alltmer och blir till riktigt tät tjocka. Vi gör halt och inväntar bättre sikt i en sorts ingenmansland. Den där omtalade känslan av att vara med om någonting som egentligen inte händer på riktigt gör sig påtagligt påmind igen. Naturligtvis rent nonsens, men inte desto mindre finns den där. Och hade vi inte haft bilderna som vi tog under vårt besök i Skärså fiskeläge så kanske jag hade haft mina tvivel än.

Text och foto: Sören Colbing