Varför man tankar i onödan

Min vän Chrille ägde under närmare fem år en systerbåt till en som beställdes och ägdes av kung Oscar II. Båda båtarna byggdes i början av förra seklet. Kungens båt låg mestadels vid slottet i Drottningholm, medan Chrilles omväxlande låg vid en brygga på Djurö i Stockholms skärgård och vid en annan i Hässelby inne i Mälaren. Det medförde att han tvingades passera Hammarbyslussen varje gång han färdades mellan de båda hemmahamnarna. Och med ett gökurs envishet uppstod alltid dramatik vid själva slussandet.

Den stiliga salongsbåten bar namnet Puff och var drygt 12 meter lång. Hon var byggd i mahogny, skrovet var vitmålat och maskinen var av märket B-Ford som kunde köras på både bensin och fotogen. På den tiden var fotogen betydligt billigare än bensin så vid vanlig gång körde man på det. Med ett enkelt handgrepp kunde man skifta från den ena till den andra tanken. Det var nödvändigt för att kunna sänka farten utan att motorn stannade.

Dock var det alltför lätt att glömma bort just detta handgrepp när det som bäst behövdes. Det skedde alltid vid knepigare manövrer när man skulle förtöja eller ta sig fram genom trånga passager. När man som bäst behövde motorkraften hade den en förmåga att försvinna. Den stora boven var naturligtvis den mänskliga faktorn, och ingen är ofelbar, inte ens Chrille.

Han har berättat om den gången då han och Kjelle vid passerandet av Vaxholm skulle besöka Systembolaget, beläget vid hamnen. På den tiden fanns en flytande Esso-station förtöjd vid den stora stenkajen. En klen metallbro ledde ner till stationen, så grabbarna valde att lägga till där i stället för att krångla sig in i gästhamnen.

Det var fredag och i det vackra sommarvädret satt stationsföreståndaren ute på en stol och sov. Chrille styrde med tämligen god fart in mot pontonen men glömde som vanligt att slå om från fotogen till bensin innan han slog i backen. Växelspaken liknade en sån där som man förr lade om järnvägsväxlar med, en lång kraftig järnstång. När han försökte sänka farten stannade motorn och den tunga båten rände rätt in i bensinstationen med ett jättebrak.

Mannen som suttit och sovit föll av stolen och fann sig bombarderad av en mängd oljeburkar och annat som funnits på olika hyllor bakom honom. Ett bussigt stävbeslag av järn räddade den vackra båten från allvarligare skador, men den smäckra bron mellan pontonen och kajen böjde sig och folk började samlas på kajen. Det där stävbeslaget hade för övrigt varit med förr och vant sig vid snytingar av olika slag.

Kjelle passade i den allmänna förvirringen på att sprinta i land över den krokiga bron för att göra de avsedda inköpen. Stackars Chrille blev kvar hos bensinmannen som yrvaket undrade om de skulle tanka.

Ja, sa Chrille, fotogen tack. Det var artigt tänkt, men vad han inte kom ihåg just då var att de för en stund sen hade tankat på Lidingö. Därför fanns det bara plats för 3,8 liter i tanken. Bensinmannen såg lite förvånad ut över detta, men var så omtumlad att han inte orkade kommentera saken. Under tiden hade Kjelle kommit tillbaka över den krokiga bron bärande på ett par ölfyllda påsar.

Med gemensamma ansträngningar lyckades de hjälpligt räta ut bron, varpå de fortsatte sin färd. De lämnade bensinmannen åt sitt öde, som bestod i att börja trava upp oljeburkarna och allt annat som stått på hyllorna.

Att slussa i Hammarby innebar alltid problem och båten Puff blev med tiden välkänd hos slussvakten. Det hände att man fick stanna bortåt sju åtta slussningar innan man fick igång motorn efter det välkända fotogenstoppet. Man måste först skruva ur tändstiften och fylla på en skvätt bensin i varje cylinder, därefter skruva tillbaka stiften och försöka starta.

Ibland lyckades det, men det hände också att man blev liggande en god stund tillsammans med kusttankers och andra jämförelsevis stora fartyg. Då kändes denna 12-metersbåt oväntat liten. Det hände dessutom att strömmen lyckades vrida båten så att den låg åt fel håll när man skulle ut genom slussporten. Det var bara att vänta på nästa öppning och under tiden försöka vända båten åt rätt håll. Samtidigt kunde man samtala med intresserade åskådare på kajen, ömsom i jämnhöjd, ömsom djupt underifrån.

Många episoder uppstod runt salongsbåten Puff. De flesta av dem har Chrille glömt. Eller möjligen förträngt.

Av Jan Agrén