Var det bättre förr?

Nordiskt båttest är årets bästa testtillfälle, både för att köra båtar och höra historier.

Kliver upp klockan 04.50 för att hinna med planet till Oslo och det 28:e nordiska båttestet. På hösten samlar Vi Båtägare, finska Kippari, norska Vi Menn Båt och danska Båd Magasinet de mest intressanta båtarna som ställts ut på flytande båtmässan i Oslo. Sedan kör vi dem i Oslofjorden i tre dagar - helt på våra egna villkor. Det bästa med testet är att vi har full kontroll över upplägget. Båtarna ligger vid bryggan och den som vill köra en båt tar nyckeln och drar ut på havet för att jobba. Inga hålltider eller marknadsmänniskor som försöker tala om för mig vad jag ska skriva. Vi kan lägga exakt så mycket tid som varje båt kräver och förhoppningsvis kommer vi närmare sanningen. Den som tjänar mest på det är du som ska läsa testerna.

Det är 30 båtar vi har samlat denna gång, och jag har sex båtar som jag ska skriva om (Lasse, Anders och Micke är också på plats). I dag har jag kört Beneteau Monte Carlo 42, Princess V42 och en liten Finnmaster 55 SC. Det räcker gott för en arbetsdag - särskilt när jag knappt har sovit något (när jag tog anteckningar i den förtöjda Beneteau Monte Carlon somnade jag i mittkabinen och vaknade av att varvsrepresentanten ropade och undrade var jag var). Anteckningarna är det viktigaste redskapet för att kunna göra ett test. När jag sitter i båten är allt självklart hur texten ska skrivas, men när det väl är dags att publicera och novembersnön ligger tjock på marken i Stockholm är minnena från Oslo långt borta. Då känns det skönt att plocka fram reporterblocket där det står att låsen på Beneteaus dörrar i pentryt är dåliga och att avställningsytorna suger jämfört med Princess V42 eller att Finnmaster 55 SC var lika rolig att köra som en gokart med lustgas och turbo.

När alla journalister träffas ska det också berättas historier om hur det var förr. Bengt-Erik Iversen, den nordiska båtjournalist som kört flest fritidsbåtar av alla (till och med fler än Lasse G) kan storys som inte är rumsrena ens i en finsk bastu packad med fulla gruvarbetare på firmafest (någon gång, när jag repat mod, ska jag dra de värsta, men inte nu). Klart är att 1970-talet var en galen tid, då båtproducenterna kunde flyga in en båt med helikopter och släppa ned den i en pool. Runt poolen satt de som skulle testa med en öl i näven. Jag tror knappast de gjorde fartmätningar i den 15 meter stora bassängen. Men på 1970- och 1980-talen gjorde båtjournalister mycket tuffare saker än vi gör nuförtiden. Bengt-Erik Iversen var med om att ratta en Skibsplast 20-fotare runt Island. Båten höll ihop trots stormar och tidvattenvirvlar (när de rundade nordspetsen höll båten på att sugas ned i tidvattenströmmarna).

Vi är rena lammungar jämfört med dem. Det farligaste vi gör nuförtiden är att köra för fotografering. Då måste vi passera fotobåten i så hög fart att båten går högt i vattnet, och vi får inte köra för långt ifrån fotografen. En slarvig förare som tar onödiga risker kan meja ned fotobåten. Säkerheten är i topp på vår agenda och sedan jag var med om en fruktansvärd krasch (jag var oskyldig, passiv passagerare) mellan två 40-fotare i Frankrike (se nummer 3-2010) har jag blivit löjligt försiktig. Ljudet när de två båtarna small ihop sitter svetsat i mitt nervcentrum. Därför tar jag inga risker. En trött förare är en dålig förare, och jag är riktigt trött. Så … godnatt! (Oslo 8/9 2010 klockan 00.12)