Vårrustning - det lilla extra - Nyheter

Jag har mina båtar i en båtklubb. Så har det varit hela mitt aktiva båtliv som hunnit bli drygt ett par decennier.

I dag har jag träbåtar som jag rustar själv. Alltid själv. Så har det alltid varit. Trots att det har passerat såväl fruar och flickvänner som hjälpsamma vänner. Jag vill nämligen göra allt själv, i min lilla värld är jag ofelbar. Mitt ego vet inga gränser när det kommer till att skapa den där avundsvärda finishen. Det är naturligtvis bara jag som sällat sig till min lilla klubb för inbördes beundran. Så har det alltid varit. I början fanns det inte ett uns fog för min självgoda övertygelse. Men att som nybörjare vara vetgirig, lyssnande och skapt med en dåres envishet leder till resultat. Då, för sisådär tjugo år sedan, fanns de där riktigt duktiga gubbarna fortfarande kvar.

Det blev några vintrar fyllda av frågor som i de flesta fall besvarades med pedagogiska instruktioner. Det hände också att jag tänkte själv. Liksom inbillade mig att jag redan visste svaret jag skulle få om jag frågat. Det blev några göra och göra om. En form av läropeng som togs ur tålamodsbufferten. Min ringa ålder till trots har jag idag blivit en av de där gubbarna som kan lite mer än de som kan lite mindre. Jag försöker också alltid vara till hjälp om jag kan. Jag lägger i runda slängar 300 timmar per båt. Det får man inte in på någon solig vårmånad. Det inte helt obetydliga antalet timmar kan tyckas överambitiöst. Det är det inte. Jag renoverade min Solö IV vintern 1994-95. Det är tolv år sedan och den är lika fin fortfarande. Något solblekt, visst, men fernissan sitter kvar och kommer så att göra många år till.

Hemligheten heter mattslipning. Hela båten slipas noga ner varje år, såväl in- som utvändigt utom i ruffen. Hela ytan ska vara matt före strykning med fernissa. Att pensla lack på en icke slipad yta är bortkastat. Visst, den blänker ett tag, men sen kommer »släppen«. Med släpp menas precis vad ordet säger, lacken släpper från sitt underlag. Det finns dock olika typer av släpp. Dels då lacken släpper från undervarande lager lack. Det är inte så allvarligt. Ett kosmetiskt skönhetsfel. Dels då lacken släpper från träet. Orsaken till det är värre. Det betyder att det finns fukt i träet. Under vinterns kallaste dagar fryser fukten och lacken släpper. Ytan blir ljusgul och/eller bubblar upp sig. Detta kräver omedelbar åtgärd.

Min käre klubbkompis brukar efter en inspektion av den egna båten komma över till mitt båthus. Han är bekymrad över de märkliga gula fläckarna på sitt fördäck. Hur de uppkommit tycks vara än mer märkligt. På ett övertygande sätt förklarar han hur mycket tid han faktiskt la på båten i fjol. Hur han slipade noga, köpte dyraste fernissan och lackade en dag då temperaturen var en bra bit på plussidan.

Jag förklarar teorin bakom fenomenet kapilläreffekt. Hur vatten har en förmåga att leta sig in i minsta spricka och därefter vandra i träfibrerna. På ett till synes helt slumpartat ställe samlas sedan vattenmolekylerna som med samlad kraft skapar nämnda problem. Därefter går vi tillsammans igenom åtgärdsprogrammet.

Det finns i det här läget inga genvägar. Fernissan som släppt måste bort. Därefter får träet torka. Vill man skynda på processen kan man försiktigt värma den blottade träytan med en varmluftpistol. Sedan slipning eller sickling. Eventuellt kan det krävas lite bets för att få tillbaka samma nyans som kringliggande ytor. Späd spritbetsen med T-röd så är det lättare att kontrollerat finna rätt ton.

Sen är det bara att börja olja. Ett par varv 50/50 rå linolja och balsamterpentin. Därefter med blandningförhållandet 75/25 tills träet inte längre suger. Låt oljan oxidera någon vecka. Därefter är det dags att stryka fernissa. Börja med 50/50 fernissa och balsamterpentin. Stryk två tre lager vått-i-vått. Låt torka. Slipa försiktigt med 180 papper. Lägg ett varv fernissa, nu spädd 75/25. Mellanslipa. Nu kan vi börja bygga upp ytan igen. Tre fyra lager fernissa med mellanslipning. Ett tips: maskera runt runt ytan som ska lackas. Då är det lättare att bygga upp lager utan att det rinner iväg. När ytan är återuppbyggd tar vi bort maskeringstejpen och slipar med klots ner till nivå med kringvarande fernissa. Sedan resten av däcket slipats ned med 240 papper lägger vi ett lager fernissa.

Jag försöker alltid förebygga liknande problem. Genom att vidta vissa åtgärder blir vårustningen betydligt lättare. På hösten, direkt efter torrsättningen, tvättar jag bottnen. Med en Scotch-Britesvamp skrubbas säsongens lager bottenfärg bort. Båten täcks, motorn konserveras och allt löst plockas ur. Kapell, dynor och allt annat som kan dra åt sig fukt förvaras hemma. Durkar, tampar, jeepdunk och diverse annat löst stuvas under båten på trätrall. Kölsvinet torkas torrt. I ruffen placeras ett par »Torrbollar«, en fiffig burk som drar åt sig fukt. Därefter skruvas beslag, lanternor och lister bort. Fukt som trängt in i skruvhål får en chans att torka upp innan kylan slår till.

Under vintern slipar jag sedan hela båten. Det mesta för hand. Med bra papper och klotsar i olika storlekar tar det inte mycket längre tid än med maskin. På de ytor som är tillräckligt stora och plana för maskin använder jag en oscillerande slipmaskin med 240 - 320 papper. Ungefär ett lager fernissa slipas bort. Till våren stryks ett nytt. Genom att varje säsong slipa bort lika mycket som läggs på byggs inga tjocka lager upp. Ett vanligt misstag är att man just bygger upp för tjocka lager fernissa. Med åren torkar den och krackelerar. Tunnare ytskikt står sig klart längre.

Personligen föredrar jag att stryka fernissa när det är kallt. Dagens, i mina ögon, värdelösa fernissor innehåller alldeles för mycket torkmedel. En varm vårdag hinner inte lacken flyta ut innan ytan torkar, med penseldrag som följd. Själva appliceringen sker med skumgummiroller och efterstrykning med pensel. Att fernissan är lite trögflytande i kylan kompenseras med fem procent spritbets. Det ger lite ton åt lacken som motverkar solblekningen. Den nylackade båten får sedan stå och torka i någon vecka.

Under tiden får beslag och lister sin årliga skönhetskur. Kromade beslag tvättas med T-röd och vaxas med bilvax. Inga slipande polermedel används. När jag för tretton år sedan lät omkroma samtliga beslag, gav förnicklaren mig tjugo års garanti. På ett villkor. Att jag aldrig lät någon produkt kallad kromglans komma i närheten av beslagen. T-Röd och bra bilvax! Jag kommer inte behöva utnyttja hans garantierbjudande. När beslagen återmonteras doppas alla skruvar i Ettan, en naturprodukt med vaxliknande konsistens. Det hindrar fukten från att tränga ner samtidigt som hålen inte blir sönderskruvade.

Veckan före sjösättning är det dags för bottnen. Ny vattenlinje målas varje år. Den gamla slipades ned kraftigt då bordläggningen mattslipades. Här använder jag vattenlinjetejp. En PVC-tejp som ger en skarpare kant. Vattenlinjen maskeras i överkant och målas sedan en centimeter bredare än det tänkta slutresultatet. När den fått torka några dagar är det dags för bottengfärg. Jag maskerar då ovanpå vattenlinjen med vanlig maskeringstejp. Bottenfärgen appliceras med en skumgummiroller. Det ger precis så tjockt lager färg som behövs. Att slabba på med pensel bygger upp onödigt tjocka lager som efter några säsonger måste slipas bort. Glöm inte att direkt ta bort maskeringstejpen som annars fastnar. Sedan monteras nya offeranoder på propelleraxel och roder. Vips! 300 timmar och kranbilen kan komma.

Text och foto: Anders Jelving