Vår man ombord

VOLVO OCEAN RACE. Ombord på Ericsson 3 fi nns Båtnytts Gustav Morin. Här ger han sin version av den andra etappen, från Kapstaden till Cochin i Indien.

Kaos. Det är första känslan när vi lämnar hamnen i Kapstaden och siktar ut mot startlinjen. Åskådarbåtarna trängs överallt, vilket försenar oss ut från bryggan. Det är fantastiskt att så många är här för att se de monstruösa VO 70-båtarna in action och vinka av oss, men den här gången är det väl intensivt. Vi har svårt att se startlinjen på grund av alla båtar och kommer iväg dåligt.

Kaoset började redan dagarna före start då påmastning och sjösättning försenades av stormvindar som ruschade ner från Taffelberget. Ibland kunde jag faktiskt luta mig mot vinden. Första timmarna av andra etappen var som en sammanfattning av den första. Först hårda vindar och massor av action, sedan stiltje som samlade upp alla båtar, och sen full fart igen. Det var tur för oss. Vår dåliga start gjorde att vi var efter från början och det hjälpte inte direkt att vår genua slog ner radarn så det smällde i däck. Men vi lyckades komma ikapp när konkurrenterna fastnade i vindskuggan från bergen. Men tuffa tider med mycket dramatisk var att vänta.

I det okända

Vi visste att etappen upp mot Indien skulle bjuda på överraskningar. Det är första gången som racet går norrut direkt efter Kapstaden och som båtarna besöker Indien, Singapore och Kina innan de återigen dånar ned till de beryktade breddgraderna i Södra Oceanen och ut på den med råge längsta etappen i racets historia. Det finns väldigt lite information om de här områdena seglingsmässigt, det är på många sätt en resa i det okända. Inför Indien hade vi ett möte om hur man ska handskas med pirater som härjar utanför Somalias kust. - Ha, stor risk att ett gäng afrikanska pirater ger sig på en extrem segelbåt. Hur ska de sälja eller hantera den, sade någon. Men fick svar på tal:

- De är specialiserade på att ta gisslan och kräva lösen ...

Problematiskt

Oron över detta försvann dock snabbt. Även om piraterna drar sig längre och längre ut till havs trodde vi att vår rutt var väl långt bort och när man pushar en VO 70 till gränsen i 15-20 m/s finns knappast tid att tänka på annat. Många båtar i fältet fick problem när vi dånade fram kring den 40e latituden med siktet på scoring-gaten vid den 58e longituden. Bland annat knäcktes bommen på Green Dragon, Telefonica Blue skörade flera segel, Puma fick strukturella problem och Team Russia kinesgippade häftigt, vilket inte minst medförde en del blåmärken. Några dygn senare skulle det dock visa sig att skador inte alltid är av ondo.

Vi på Ericcson 3 kom in bra i hårdvindsrutinerna och lyckades hålla båten i ett stycke. Häftigaste känslan var när vi dundrade om Telefonica Blue med bara 100 meter mellan båtarna. De hade sin lilla A6-gennaker uppe medan vi körde med den största, A4, och inga rev. Med båten ständigt stångandes in i vågdalarna seglade vi på gränsen och från att ha sett spanjorerna framför oss vid horisonten tog det bara minuter innan vi kunde vinka dem adjö från aktern. Vi passerade scoring-gaten som tvåa, 3 timmar och 21 minuter efter Ericsson 4 som vi sedan började tugga in mil efter mil på. Vi knep faktiskt ledningen ett tag. En fantastisk känsla och bra bedrift som vi bland annat kan tacka vår navigatör för. Sen kom Doldrums och frustrationen. Vinden mojnade helt och konkurrenterna närmade sig. Vi låg länge och tampades med Ericsson 4. Ena stunden var de före för att sedan bromsas upp så att vi kunde komma ikapp och vice versa, den så kallade gummisnoddseffekten.

Hedrande pallplats

Trenden bröts när ett av många regnmoln kom in. Ericsson 4 låg två sjömil före oss och vi kunde fortfarande se dem tydligt men regnmolnet tryckte dem framåt med frisk vind medan det blev stiltje bakom där vi låg. Efter att ha kämpat mot 40 knops vind och enorma vågor i Södra Oceanen, lagat segel i timtal under däck, meckat med radarn och slagit oss gula och blå efter smällar från översköljande sjöar var det stiltjen i Doldrums som var etappens värsta upplevelse. Snart tappade vi också andraplatsen. Telefonica Blue såg ut att ha gjort ett lika galet som vågat vägval västerut. Efteråt visade det sig att de skadat sitt ena sticksvärd, vilket gjorde att de inte kunde hålla höjden och hamnade långt västerut. Ibland lönar sig skador. Med viss besvikelse men ändå glädje över sista pallplatsen, kryssade vi oss fram de sista milen genom åska och mörker mellan otaliga små fiskebåtar.

Väl iland möttes vi av ett otroligt medieuppbåd där fotograferna bokstavligen slogs med varandra. .

Nu efter 13 dagar bland elefanter, currymat och galen trafik bär det av snart av mot nästa stopp - Singapore.

Text: Gustav Morin Foto: Dave Kneale/Volvo Ocean Race