Välj båt efter hur du använder den

Har du stadsjeep? Då kanske du kan sluta läsa redan här. Det finns nämligen en liten risk att du tar illa upp det jag har att säga i valet denna gång.

Det handlar om att skjuta över målet. Att vi människor har en förmåga att ta i och försäkra oss om saker till en nivå som så vida överstiger det egentliga behovet att det närapå blir löjligt. Stadsjeepen är det enklaste exemplet. Hur många procent av de terrängklassade fordonen i innerstaden tror du någon gång kommer få tugga lera på en stenig skogsstig? Under en procent skulle jag gissa. Du som är ägare till ett dylikt fordon protesterar redan nu, hör jag. Tar skydd bakom fyrhjulsdrift och rymliga bagageutrymmen. Hävdar att bilen behövs för att motsvara din familjs behov.

Men lugna ner dig. Du är nämligen i ett mycket gott sällskap. Av kanske trettio procent av alla Sveriges båtägare, till exempel. En enormt stor grupp människor åker omkring i båtar som är lika onödiga som stadsjeeparna. Den stora skillnaden är bara den att båtägarna förmodligen inte har en aning om att de skjuter över målet.

En av båtbranschens vedertagna storsanningar är den om djupa V-bottnar. Alltsammans är Dick Bertrams fel. 1961 körde han till Nassau från Miami och utklassade alla sina medtävlare. Hans hemlighet var båtens botten. Två djupa bottenhalvor bildande ett V i akterspegeln om var djupare än allt annat som tidigare skådats. Dicks djupa V-botten gjorde underverk i den krabba sjön. Den tunga båten formligen kastade undan vattnet. Och ett nytt konstruktionskoncept var fött.

Medierna rapporterade nyheten som fick enorm genomslagskraft. Bertrambotten blev ett begrepp som fastnade. Nu ville alla ha djup V-botten à la den stora amerikanska idolen. Det blev snabbt ett försäljningsargument som båtköparna lyssnade på. En djup V-botten blev närapå synonymt med en båt som går bra i sjön.

Den självuppståndna sanningen har hängt med genom åren. En båt ska ha en relativt djup V-botten för att anses funktionell till sjöss. Plattbottnade båtar hör till farfars tid, är stampiga och stötiga. Den djupa V-bottenbåten har sålunda ett synnerligen grundmurat rykte. Men vad som inte är lika känt är dess stora baksida.

Enkelt beskrivet består båtkonstruktion av två saker: att få båten att gå så bra som möjligt till minsta möjliga kostnad. Och sedan lite annat om inredningar och dylikt som jag lämnar därhän denna gång. Vi har lärt oss att båtar med djup V-botten beter sig bra i sjön. Men vad vi inte har berört är att de djupa Vbottnarna har en synnerligen stor våt yta när de tar sig fram genom vattnet. Och en stor våt yta ger ett stort motstånd i vattnet. Och ett stort motstånd i vattnet gör ett stort hål i plånboken. Jag fortsätter. Ett stort motstånd i vattnet kräver större motorer för att samma hastighet ska uppnås. Större motorer behöver större tankar och kraftigare konstruktioner. Vilket tillsammans ger en tyngre båt. Vilket gör att det behövs större motorer ... Som du ser har vi hamnat i en ond spiral som ofelbart leder till att din plånbok dräneras i ett högre tempo än nödvändigt. En spiral som ingen vinner på. Mer än båtförsäljarna. Större båtar och större motorer ger större marginal. Vilket gör att varken båtförsäljarna eller båttillverkarna har något större intresse av att kliva av från den inslagna vägen.

Men det finns ljus i detta mörker - tillverkare som bygger båtar som är anpassade för det båtliv vi verkligen lever här i Sverige. Linder och Crescent är två. De har satsat på plattare bottnar och därigenom vunnit mer lättdrivna skrov som inte kräver enorma motorer för att nå vettig marschfart. Båtarna går lätt på vågen, är snabba upp i plan och har en hög toppfart jämfört med storlekssyskon i utbudet. Dock är de lite stötigare om vinden friskar i på öppen fjärd. Men då är det bara att dra ned på farten eller leta alternativ väg.

Det intressanta i kråksången är att det går att räkna på detta. I Sverige finns cirka 244 000 planande båtar av diverse storlekar och modeller (Fakta om båtlivet i Sverige 2004). I snitt används varje båt cirka 40 timmar om året, vilket gör att den svenska planande båtflottan används 9 760 000 timmar varje år. Snittfarten för dessa båtar ligger enligt samma undersökning på cirka 18 knop. Detta ger att de planande båtarna avverkar 175 680 000 distans per år. Låt oss för enkelhetens skull säga att snittbåten i snittfarten 18 knop drar cirka 1 liter per distans. Då konsumerar alltså de planande båtarna 175 680 000 liter bränsle per år.

»En rimlig men mycket grovhuggen gissning är att snittbåten, sett till hur den används, drar cirka 15 procent för mycket mot vad den skulle behöva«, säger konstruktören Ocke Mannerfelt. Det skulle då ge att den planande flottan drar hela 26 32 000 liter bränsle »i onödan«.

Räknar jag sedan om detta till kilo koldioxid motsvarar det 70 350 ton. Vilket motsvarar den mängd energi som drygt 28 000 snittvillor sörplar i sig per år. I onödan! Även om jag skulle halvera detta, eller till och med bara ta en fjärdedel av mitt resultat för att tvätta bort många tvivlare, så slutar det på skrämmande siffror. Siffror som utan några större bekymmer skulle gå att åtgärda i viss mån. Om bara branschen bjöd till och du och jag som båtkonsument tänker till nästa gång vi köper nytt. Det handlar ju bara om att analysera sitt båtliv och att välja båt därefter. Består mitt dagliga båtande av insjöfarande på lugna vatten räcker det gott med en plattbottenbåt. Är jag den sjöstångande typen är självklart ett djupare och vassare skrov det rätta. Gör denna lilla analys före nästa båtköp. Om inte annat för miljöns skull.

Text och foto:Anders Værneus