Ungskär - Lovsång till en ö

Det svallar om fören och sjunger om centerbordet, men vad är det som överröstar havets brus? Det är en skara operasångare som stämmer upp i en rungande "Till havs" där de står längst ut på kajen i lilla hamnen på Ungskär.

En vecka om året skulle Ungskär i Karlskronas sydöstra skärgård kunna heta Sjungskär. Då samlas etablerade operasångare från olika platser och kulturcentra i Europa för att öva tillsammans i den syrerika skärgårdsluften. De bjuder sedan öbor, gästande seglare och stadsbor från Karlskrona på traditionsenliga och eftertraktade konserter. Nu är det emellertid en mycket stilla och solig söndagsmorgon. Det är dagen efter en helt fantastisk avskedskonserten. Under konserten framförde artisterna, under ledning av Fabio Yepes de Acevedo, scener ur bland annat "Barberaren i Sevilla", "La Traviata" och "The Phantom of the Opera". Blott spåren efter kaffe- och korvförsäljningen utanför Missionshuset vittnar om operafesten. De som var med berättar om ett tårögt farväl och om vackert framsjungna löften om snara återseenden. Från kajen kommer de som reser hem i eftermiddagens bris att ackompanjeras av en kraftfull ensemble.

Omfamnande hamn

In till Ungskärs populära och väl vindskyddade gäst- och fiskehamn leder en mycket smal, tätt prickad ränna. Vattnet är så klart att man osökt börjar spana efter såväl ål som säl. De många stenar som sticker upp ur den spegelblanka ytan runt om förväxlas i motljuset lätt med sälar. Hamnen är en blandning av gemytlig lagunidyll för semesterseglare som önskar allsköns faciliteter, såsom köpeglass ur en frysbox, och av brokig fiskarmiljö som speglar en vindpinad överlevnadsinstinkt. På norra sidan ligger dricksvattenpråmen och tilläggsplatsen för skärgårdsbåtarna från Karlskrona och Torhamn. Iland skuttar karlskroniter på söndagsutflykt.

Naturens skådespel

Ungskär har ett 30-tal boningshus i en tät Saltkråkeby. Idag bor här 13 personer året runt. En av dem är Bernt Nordström, som var fiskare med bas på Ungskär tills han närmade sig de 30. Därefter tog han fastlandet som utgångspunkt, eftersom det innebar mindre spilltid. Nu är han återbördad till Ungskär och förefaller trivas och njuta av livet på ön - inte minst vintertid. - Tänk när vinden ligger på i 25 meter i sekunden från sydost och hela havet är som om det vore fyllt av snödrivor. Det är ett skådespel det. Då är det kraft i sjön. Riktig vinterkyla medför dessutom praktiska fördelar. Bär isen för en bil passar öborna snabbt på att köra ut med virke och bränsle. En blick bakom bodarna avslöjar idogt travande av ved.

Distans till skolan

Efter själva byn tar de betande fåren och korna vid, djur som har ärvt den grannlaga uppgiften att hålla vegetationen på Ungskär stången. Först därefter tronar det avsides belägna gamla skolhuset. Anledningen till denna avskildhet lär vara en ömsesidig önskan om arbetsro: Barnen skulle hållas på behörigt avstånd från hamnen och de skulle inte kila hem på rasterna. - När min far var liten gick det 80 barn i skolan här på ön och när jag var liten var vi väl en 25 stycken, berättar Bernt Nordström. Eleverna kom även åkande från andra öar. Skolan på Ungskär lades ner i mitten av 1970-talet. Skolhuset hyrs numera ut veckovis av öns aktiva intresseförening. Senaste inhysingarna var naturligtvis våra glada vänner skönsångarna.

Grönt ljus till Lungskär

Efter skolhuset tar bebyggelsen slut. Men en gul skylt signalerar något så annorlunda som att "promenadvägen till Lungskärs hamn får användas". Lungskär, som sammanlänkas med Ungskär av en stabil väg över sumpig betesmark, rymmer tre före detta militärbaracker. Här, mot väster, finns behagliga klippor att bada från och en undervattenshäll att trampa ut på. Efter att ha soltorkat bestiger man med fördel duons högsta punkt - en igenmurad bunkerkulle som under kriget ska ha hyst Sveriges modernaste sjukhus. Det är svårt att tro att det härunder ruvar ett strategiskt militärt system av tunnlar, och att det täcktes upp av tre bastanta kanoner. - Tänk om de inte hade murat igen bunkern. Vilken turistattraktion det hade varit, klurar en företagsam åretruntboende.

Delikat sälta

Skyttevärnen är igenproppade för att skydda korna från att stuka sig. Intill ett värn har någon preparerat en grillstad, kanske en nostalgisk lumpare som värmt sig lite korv. När Lungskär bågnade under 800 soldater i 15 baracker sålde handlaren långfranska och falukorv i massor. - Det fanns en affär på varenda holme förr, minns Bernt Nordström. Idag är det inga problem att ringa till affären på fastlandet på torsdagen och få ut varorna med båt på fredagen. Det fungerar fint. - Fast idag äts det för mycket färskt. Förr saltade vi in fågel, fläsk, torsk, ål, sill och flundra. Det behövs ju lite sälta. Även om vi har frys saltar vi fortfarande in. Det är en delikatess.

Översvallande utsikter

Från bunkerkullen är det denna morgon en vidunderlig utsikt. Byarna på de till synes lika platta öarna Inlängan, Långören och Stenshamn syns klart. Utklippan i söder syns även den. Det förvånar föga att vattnet ibland stigit ända upp till husen på de tre bygatorna och gjort skridskor till det bästa färdmedlet mellan stugorna. I väster avancerar en färja mot Polen och i sundet glider två fridfulla kanotister fram. Solen står skarpt skinande i öster och Ungskärs by träder fram i lågmäld silhuett mot Östersjön. Så gör även den prickade genvägen som avlastar mången seglare som inte vill runda Utlängan. De få toner som hörs kommer från dropparna efter ett paddeltag, någons svala morgondopp vid stranden och nät som ristas vid en jaktkanot.

Hukande i stugorna

Det fanns en tid, i slutet av 1800- talet, då det bodde närmare 400 personer på lilla Ungskär. - Förr höll alla får och kor som betade rent. Då kunde vi lätt spela fotboll. Och alla här höll till på sjön. På min fars tid skulle fisken säljas levande inne i Karlskrona, så de fick ha torsken i sump efter båten. Det var en hel dagstur som krävdes. Men det var verkligen liv och rörelse. När Bernt Nordström beskriver hur livet på ön har gestaltat sig genom åren jämför han likväl inte då och nu. Han tycker att det är härligt året runt och gläds åt att gamla och nytillkomna öbor hjälper varandra. Han minns väl militärens epok på ön och berättar att de hade en strålkastare "som lyste upp hela Östersjön". Han avslöjar också att kanonskotten från Lungskär ven över husen i byn: - När de övade fick vi gå hem från skolan. Hemma vibrerade det så att vi fick ta ner tavlorna.

Crescendo med mersmak

Efter vad som sagts om kanonmuller och om vinden från sydost, som färgar fönstren vita av salt, häpnar man inte ens över att ett rött trähus har en östfasad av stenblock. Det är betryggande att slinka in i Missionshuset, tänka på dess stora vinterkamin och begrunda Ivar Gustafssons målning av Jesus i en eka bland öborna. Vid Missionshuset tycks "affärsgatan" börja, med skärgårdshantverk och titt-in-skåp i fönster som man redan nyfiket tittat in i; effekten blir den som ryska dockor ger. När söndagsmorgonen övergår i avfärdsbris smälter man gärna historierna om kyla, salt, opera och fotboll till kaffe och solsken under den inaktiva SMHImasten på Ungskärs sydostligaste klippudde. Lyriska solbadare tipsar om en makalös badstrand som man exotiskt nog endast ska kunna nå genom att vada en och en halv timme - ett äventyr som kittlar fram en lust till att i framtiden återvända till ön. Nu lovsjunger även sångarna sjön och öarna. De verkar ha fyllt på sina lungor under en promenad till Lungskär och tar i för allt vad de är värda på kajen. Bunkrar och stenfasader tycks vilja vibrera som en hel orkester och flytbryggan verkar önska att ge sig ut på soloseglats, men Ungskär tar all uppståndelse med ro.

Text: Christer Carlbäck

Illustrationer: Karl Petermann