Torsk på trygghet

Vi lever i trygghetsnarkomanernas land, enligt psykiatrikern och författaren David Eberhard. Innebär det en risk för båtlivets utveckling? Kommer kommande generationer våga ge sig ut på sjön? David Eberhard skriver i sin bok »I trygghetsnarkomanernas land« att dagens unga inte lär sig att bedöma risker. Eberhard menar att vårt överdrivna behov av trygghet och kontroll av alla möjliga och omöjliga faror gör oss i praktiken bara allt räddare och snart helt livsoförmögna.

Att framföra en båt innebär ständiga riskbedömningar. Egentligen startar denna riskbedömning redan före båtköpet. Valet av båt är en risk i sig. Är den tillräckligt bra och sjösäker? Är säljaren verkligen ägare till båten? Vad är båten värd den dag jag vill sälja den? Äventyrar båtköpet familjens ekonomi? Ska jag köpa båten med fast eller rörlig ränta på lånen?

På bryggan har vi lärt oss att vara försiktiga. Vi går inte utmed kanten, vi går helst i mitten. Vi vet att det är kallt i vattnet om vi faller i. Vi vet att det är besvärligt att ta sig upp med blöta kläder. För den som inte kan simma är det med livet som insats man går på en brygga. Nästa riskbedömning vi gör är när vi måttar avståndet mellan bryggan och båten innan vi kliver ombord. Väl ombord håller vi gärna i ett grabbräcke eller något vant om båten har mast. När vi lägger ut är vi försiktiga. En dubbel lina till bryggan är ett säkrare sätt att lossa förtöjningen på. Vi står helst inte längst ut på akterdäck och drar i ankarlinan. Om vi kan står vi gärna i båten.

Under gång håller vi ständig utkik för att inte krocka med andra. Vi håller koll på grund och öar med mera för att inte hamna fel. Så här kan jag fortsätta och rada upp situationer där vi ständigt bedömer riskerna. Jag gillar att göra det. Det håller mig aktiv. Min hjärna jobbar med beräkningar och överslag. Jag känner också när det börjar osa hett. Jag hör till den generation som fått lära mig att tänka framåt. Det gör säkert du också. Vi har fått lära oss att vara försiktiga. Vi cyklar inte som blådårar i trafiken. Vi vet att skallen är ömtålig, vi tar det försiktigt och vi är uppmärksamma. Den försiktigheten tar vi också med oss i båtlivet och i alla andra situationer som vi befinner oss i.

Vi som har fått lära oss att överväga risker har inga större problem med att övernatta i en naturhamn. Vi känner oss trygga därför att vi har förutsätt faror och funnit att ankaret sitter. Vi är beredda på en vindkantring och vi vet att vi kan klara ut en sådan situation. Vi vet att vi har kunskapen. Vi har skaffat oss den genom att göra fel och lära av andra. Att det överbeskyddade samhälle som vi lever i också skulle innebära att det påverkar vår förmåga att bedöma risker hade jag inte tänkt på innan jag läste boken »I trygghetsnarkomanernas land.«

Hur ska barn som inte får gå till skolan utan skjutsas av sina föräldrar, därför att biltrafiken anses farlig även i ett lugnt villaområde, lära sig att bedöma riskerna med trafiken? Hur ska barn som inte utan att bära flytväst får leka i små båtar på grunda vatten lära sig att bedöma risker? Jag menar inte att icke simkunniga barn ska ensamma och utan flytväst få »härja vilt« i små båtar på djupt vatten. Däremot anser jag att barn måste få lära sig att på egen hand bedöma risker. Barn måste få upptäcka, prova och känna sig fram.

Det finns studier som visar att många som cyklar med cykelhjälm cyklar fortare, enligt Eberhard. Hjälmen ger cyklisten ökad trygghet och säkerhet som anses motivera en fartökning. Så förhåller sig säkert också många till flytvästen. Jag bär nästan alltid någon form av flythjälpmedel när jag är på sjön. Flytvästen är bra, men den skyddar mig inte från att falla överbord. Jag vet också att om jag faller överbord så startar en kamp mot tiden. Det kalla vattnet gör mig snabbt stel. Jag kommer redan efter några minuter att få oerhört svårt att hålla mig flytande. Med flytväst på ger jag mina livräddare extra tid att få upp mig.

Alltså, flytväst är bra. Måtte nu bara inte någon få för sig att driva frågan om obligatorisk flytväst ombord. Jag tycker att det ska finnas någon form av flythjälpmedel till alla. Om man sedan ska behöva bära flytväst eller inte måste var och en få göra sin egen riskbedömning om. Det är bland annat därför det är viktigt att vi får lära oss att på egen hand bedöma riskerna. För det finns risker med allt överallt. Det är inte svårt att visa på dem. Det är heller inte svårt att se dem om man har fått lära sig att i tid bedöma dem. Svårigheten är att veta hur vi ska förhålla oss till verkliga faror. Regler som bygger på undvikande av potentiellt farliga situationer får inte alltför sällan motsatt effekt, menar Eberhard i sin bok.

Det vore förödande för båtlivets utveckling om kommande generationer inte vågar ge sig ut på sjön därför att det anses för farligt.

Text: Bengt Utterström