I spåren av en storm
Min senaste krönika slutade med att vi närmade oss Portugal. Som den sjö- och reseromantiker jag är såg jag framför mig hur vi glatt skulle glida in i den ena lilla gulliga portugisiska fiskebyn efter den andra och sitta på den lokala bodegan med ett glas portvin och prata om livet med de lokala gamlingarna. Verkligheten blev dock en annan. Staden Porto var jättefin och rekommenderas varmt, men i övrigt var det bara marinor som gällde, och avgifterna var enligt oss skyhöga - dryga 20 euro.
NÄR VI KOMMIT
i höjd med Lissabon hade vi tröttnat på detta land och gav oss av mot Madeira. Vi hade en fin segling första natten, men snart ökade vinden och med den växte även vågorna. De kommande dygnen krängde vi bitvis så kraftigt att spisens kardanupphängning inte räckte till, och vi kunde helt enkelt inte laga någon varm mat. Det var heller inte särskilt lätt att sova eller uträtta andra behov. Trots att det var ganska varmt hade vi, på grund av vinden och vågorna som sköljde över oss i sittbrunnen, fullt sjöställ nästan hela tiden men oftast bara fötter. Den enda fördelen med vinden var att vi slörade med en snittfart på 5,5 knop, så den tredje dagen hade vi "bara" 120 distansminuter kvar till Porto Santo, en ö strax norr om Madeira.
HÄR TRÄFFADE VI
förvånade på en båt med söndertrasade segel och avslitna förstag. Mycket adrenalin pumpade i oss när vi slog fram och tillbaka ett par gånger i den då styva kulingen, men vi konstaterade att vi under rådande väder inte kunde göra någonting. Som tur var hade vi i vår senaste hamn fått höra att en tanker hade plockat upp en svensk besättning från deras båt under en storm en dryg vecka tidigare. När vi såg båtens namn visste vi därför att det inte fanns någon ombord. Det var mycket tankar åtminstone hos mig om hur mycket man annars skulle ha riskerat för att ta sig ombord. Det hade ju kunnat ligga någon under däck, och när vi vet hur stort havet är så hade man ju själv inte velat bli förbiseglad om man varit i samma situation. När vi kom fram till Porto Santo träffade vi på ett par andra svenska seglare som, när de hade hört oss berätta om vår upptäckt, ville ge sig ut för att leta. Vi lämnade en stökig och blöt båt redan samma kväll och gav oss ut på ett dygns "skattjakt" med en 42-fotare. Det var kul att segla en annan och större båt, men tyvärr kom vi hem lottlösa. Dagen därpå kom vi i kontakt med en annan familj som kände ödebåtens ägare, och min besättning gav sig ut ytterligare ett dygn med dem, medan jag vårdade vår egen skuta. Även de kom tillbaka tomhänta, men vi fick träffa ägarna som hade flugit över från Portugal, och höra förstahandshistorien om räddningen.
SEDAN DESS HAR
vi tagit oss till Kvitterholmarna (Kanarieöarna alltså), och nu har vi hamnat i Las Palmas marina som alla andra. Här ägnar vi oss nu åt motorreparationer, letar reservdelar och målar botten med lite giftigare färg. Nu återstår bara att fylla Dory till brädden med mat och vatten innan vi ger oss av 800 distansminuter söderut till Cap Verdeöarna, och sedan vidare över till Karibien.
Text: Marcus Krell Foto: Mårten Einarsson
Följ Marcus och Mårtens äventyr med Vegan Dory i kommande nummer av Segling. Du kan också surfa in på deras hemsida halvavarvet
På dananne kan du läsa om den svenska båtens öde, om hur besättningen övergav henne, och om hur de till slut fick tillbaka henne.
Rekommendera Kommentarer
Det finns inga kommentarer att visa
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera
Skapa ett konto
Skapa ett konto på maringuiden.se. Det är lätt!
Registrera ett nytt kontoLogga in
Medlem på maringuiden.se? Logga in här.
Logga in nu