Svår bevisvärdering i HR-mål

Rättegången mellan det par som köpt en, i deras tycke, felbyggd Hallberg-Rassy 37 och varvet slutade med förlust för paret. Här ger juridikexperten sin syn på domen.

Den 29 oktober i år meddelade Uddevalla tingsrätt en dom i ett mål där köparna av en nytillverkad och levererad Hallberg-Rassy 37 påtalat flera olika väsentliga fel i båten. Köparna gjorde bland annat gällande att båten hade bristande vidhäftning, eller så kallad delaminering, i skrovet samt att en annan polyester använts vid tillverkningen av skrovet än vad som angetts i den tekniska beskrivningen.

Köparna förlorade i tingsrätten och fick betala varvets rättegångskostnader på cirka 800 000 kronor. Enligt uppgift från köparnas advokat kommer domen att överklagas till hovrätten. Jag får därför anledning att återkomma när hovrätten sagt sitt.

Men domen väcker intressanta frågor som ger anledning till några kommentarer från min sida.

Om det finns några fel i båten eller inte har jag givetvis inte någon uppfattning om och jag tar inte heller någon ställning i sak.

När det gäller frågan om delamineringen finner tingsrätten det utrett ”att det är mer sannolikt att brister finns i vidhäftningen mellan laminatskikten än att sådana brister inte finns”. Rätten menar att detta inte är tillräckligt för att köparna ska ha bevisat att felet avseende den bristande vidhäftningen finns. Hur kom då rätten till denna slutsats?

Bevisvärdering i sig är svårt och det ska bli intressant att se om hovrätten gör samma värdering som tingsrätten gjort. Av domen framgår nämligen att köparna åberopat ett flertal sakkunniga som varit eniga om att det påstådda felet finns i skrovet. Om dessa sakkunniga inte blivit emotsagda av andra sakkunniga hade köparna vunnit målet i denna del.

Till stöd för varvets uppfattning att det inte finns några vidhäftningsfel uttalade sig några kända profiler från andra bohuslänska fritidsbåtsvarv. Av domen kan inte utläsas om, och i så fall på vilket sätt, rätten tagit hänsyn till deras möjliga egenintresse. Om sådana vidhäftningsfel förekommer är det sannolikt ett branschproblem, och det hade varit intressant att få veta om denna eventuella intressekonflikt alls påverkat rättens bevisvärdering.

Slutligen hade varvet självt sågat ut laminatprov ur skrovet som analyserats av extern expertis som uttalade att vidhäftningen var god i provbiten.

Rätten för ett resonemang som går ut på att det är köparen som har bäst möjligheter att säkra bevisning om att det är fel på båten, medan varvet, sedan båten levererats, inte har samma möjligheter. Rätten uppställer ett bevisstyrkekrav som köparna enligt rättens uppfattning inte når upp till. Skulle kanske köparna sågat ut fler provbitar från andra ställen i skrovet?

Det var alltså inte tillräckligt för rätten att det var mer sannolikt att det fanns vidhäftningsfel än motsatsen. Också i denna fråga ska det bli intressant att se vad hovrätten kommer fram till och om hovrätten väger in den uppenbara obalansen i parternas styrkeförhållande såväl ekonomiskt som vad gäller teknisk kompetens.

När det gäller frågan om vilken typ av polyester som använts i skrovet anger varvet i den tekniska beskrivningen bland annat följande: ”Isoftalsyrebaserad gelcoat och isoftalsyrebaserad polyester används.”

I målet var det ostridigt att isoftalsyrebaserad polyester endast använts i det yttersta laminatskiktet och att det i övrigt använts ortopolyester. Rätten kommer i domen fram till att den tekniska beskrivningen inte har en utformning eller ett innehåll som ger sken av att vara en fullständig beskrivning av det material som används. Slutsatsen blir därför att användning av ortopolyester av rätten inte anses avvika från parternas avtal. Men för den köpare som menar att användning av vissa bestämda material är väsentligt, kan man dra den lärdomen att detta måste framgå tydligare av köpeavtalet.