Strövtåg längs branten

Här ett stycke ur skärgårdsskildraren Tord Kempes bok "Sörmland - strandhugg vid Östersjökust ". I urval av vännen och arkivdykaren Lars Wærnhoff.

Som vanligt när vår lilla grundgående sprisegelbåt används har vi legat utan akterankare och med stäven uppdragen på en mjuk bädd av gammal vass och tång. Skjuter ut båten och stakar oss med årorna till djupare vatten. Här kan vi fälla centerbord och roder, skära i spristången och hissa focken. För en mycket svag vindfläkt glider vi ut i leden förbi fyren Fläskögrund. Norr om Törnsholmarna blir det litet drag i seglen och med ett angenämt porlande kring stäven går färden över länsgränsen in i Sörmland. Till en början kan vi sträcka upp mot Hargökalv men tvärs Brändö hänger seglen slaka och båten gungas lätt av en blank dyning. Jonas sätter sig vid rodret en stund i väntan på nya kårar och vi har god tid på oss att betrakta den branta strandkontur som ligger i kurslinjen.

Närmast vilar de höga dominerande öarna Mögö och Hargö. De ingår i den förkastningslinje som utgör Kolmårdens södra begränsning. Kustbergen når ofta 50-60 meters höjd och vattnen utanför har ibland motsvarande djup. Vid hård, byig vind mellan sydväst och nordväst kan här uppstå svårhanterliga fallvindar för seglare som färdas nära branterna.

Idag tycks risken vara obefintlig och vi tar tillfället i akt för att med motorns hjälp följa strandlinjen på nära håll österut. Drar igång den lilla trehästaren och styr in bakom Mögö som på sin insida har terrängavsnitt som tillåter bebyggelse. Här låg en gång en krog som tjänade kusttrafiken och sundet bör ha utgjort en ganska skyddad ankarsättning för de seglande skutorna. Krogen finns omnämnd redan 1677 men då stavad "Mödö krog". Mitt emot på fastlandssidan ligger Möviken som enligt Kryssarklubbens hamnbeskrivningar kan utnyttjas av fritidsbåtar för ankring på svaj. Vi puttrar vidare förbi den lilla Trullholmen och går in bakom Hargö i den del av sundet som kallas Galtviken. Solen hettar i bleket och värmen tycks stå stilla mellan de karga stupen. Man inser lätt att dessa mäktiga, solexponerade sluttningar skapar gynnsam miljö för en rik flora med sydlig karaktär. Till detta bidrar också kalkförekomsten i berggrunden. Här växer till exempel en för dessa breddgrader så ovanlig växt som murgröna, Hedera helix i de behagligt torra och varma läskrevorna.

Om babord under Galtviksberget lockar en badplats som i första hand utnyttjas av folk från det närliggande stugområdet vid Stora Uttervik. Vi nöjer oss med att sittande på skarndäcket svalka fötterna i havet. Med den 45 meter höga och skogklädda Hargö i aktern styr vi ut ur sundet mot öppnare vatten från en passage som har stort släktskap med "Höga kusten" uppe i Ånger manland. Vi hinner inte långt förrän en liten vik, på sjökortet kallad Mörtviken, väcker vår nyfiken het. Den ligger inträngd mellan Galtviksberget och Gullängsberget med en timglasliknande form. Innanför ett mycket trångt inlopp vidgar sig viken samtidigt som det grundar upp kraftigt och med vassiga stränder övergår i odlingsmark. En titt på topografiska kartan och dess höjdkurvor avslöjar att de omgivande bergen för ett par tusen år sedan var friliggande öar som Hargö och Mögö.

På lägsta motorvarv passerar vi Galtviksbergets östra udde som kallas Korsudden. En intilliggande sjömansgrav från 1700-talet lär ha gett udden dess namn. Ett kors markerade tidigare gravplatsen som också omges av en raserad stenmur. Viken visar sig rymma flera bryggor för dagseglare och andra småbåtar. Här inne ges naturligtvis gott skydd men vid hård pålandsvind kan nog den öppna sjön utanför ställa till problem vid försök att ta sig ut - eller in. Plötsligt kommer Jonas, besättningens 15-åring, med ett förslag

- Kan vi inte klättra upp på Gullängsberget och titta på utsikten nu när vädret är så klart och vi ändå är här?

- Nej, säger Björn. Det är för hett för att bestiga berg idag. Jag vill bada istället.

Efter en stund kommer vi fram till en kompromiss, först vandring upp till toppen, sedan bad. Enligt vår karta gör Sörmlandsleden en sväng upp på Gullängsberget och det förefaller lämpligt att haka på leden där den i vikens förlängning passerar nordost om Uttervik. Vi tar oss därför iland på Mörtvikens västra sida där en liten väg för oss norrut i dalsänkan. Efter en knapp kilometer stöter vi på Sörmlandsledens karaktäristiska små orangeröda vägvisarpilar och en lättgången stig leder oss mot sydost.

Det börjar med en slingrande vandring genom ett småkuperat landskap där lövskogen ibland står snårig och tät. Miljön tilltalar naturligtvis försommarens alla insekter som tycks ha stämt träff i ledens buskage - fjärilar, surrande humlor, flugor, allsköns småkryp - och mygg! Väl framme vid bergets fot passerar vi också den dalsänka som under förhistorisk tid utgjorde ett sund mellan Gullängsberget och fastlandet. Stigen drar iväg uppför berget vars lutning på grund av hettan känns besvärande brant. Skogen glesnar efterhand och urberget går här och var i dagen. Björn konstaterar att myggen blev kvar nere i dalen.

Plötsligt planar terrängen ut och synfältet vidgas över Bråviken. Men toppen är ännu inte nådd och stigen viker av mot öster där havet fortfarande skyms av berget. Vegetationen häruppe är lågvuxen med mossor och ljung i markskiktet. Vi traskar vidare och står snart intill ett stort stenröse som vi bedömer vara bergets krön, 64,2 meter över havsnivån. Det storslagna panorama över hav och skärgård som vi har framför oss är unikt på den svenska östersjökusten. Jag trevar i minnet efter andra, jämförbara utsiktsberg och närmast i söder har vi östgötaskärgårdens Lönshuvud, Marö kupa, Kupaklint och Gubbö kupa, alla attraktiva platser. Jag påminner mig de sköna vyerna från Vindåsen i Tjust och utblicken över skogig skärgård från Hunö böte i Misterhult. I Kalmarsund klättrar man upp i fyrtorn för att vidga synfältet och i Blekinge minns man gärna utsikten från Tärnö, Hanö och Listerlandsbergen. I Skåne slutligen kan man jämföra med Stenshuvud ovanför Hanöbukten och Ales stenar vid Kåseberga, båda med härliga utblickar över land och h av.

Alla dessa platser har sitt stora värde och sin charm men här på Gullängsberget, Kolmårdens och Sörmlands sydostligaste utlöpare är rymden oslagbar. I väster når ögat långt in i Bråviken. I sydväst och söder breder Arkösundsskärgården ut sig och i sydost övergår Bråviksmynningen i en öppen havshorisont som bara avbryts av små, låga ögrupper som Penningskären, Källskären och Vattungarna. Längst i öster anar man Hävringe gamla fyr- och lotsplats och norr därom tar Oxelösundsskärgården vid - ett rikt facetterat panorama över skärgårdar och hav med en spännvidd på mer än 180 grader. Vattenvidderna vilar stilla och rofyllt men lätta vindstråk skapar vackra mönster och färgskiftningar i de blå blankvattnen. En mörkare strimma vid horisonten förebådar ostanvind. I leden mellan Penningskärsbådan och Oxelösund drar ett tiotal fritidsbåtar fram för motor i bleket och rakt under oss badar en hel besättning från sin stora mahognyketch vars segel hänger hjälplöst slaka i solgasset.

Gullängsberget är i flera avseenden en historisk plats. Här finns två stora rösen av bronsålderstyp vilket innebär att tvenne stormän ligger begravda här som brukligt var på toppen av höga berg och åsar. Berget har också sedan urminnes tider utgjort det bästa sjömärket i trakten långt innan vattentornen, kyrkan och järnverksskorstenarna i Oxelösund växte upp och jämte Marvikens 96 meter höga skorsten övertog uppgiften. Ett sjömärke i form av ett vitmålat signaltorn med två tunnor lär ha funnits på berget ända in på 1800-talet. Men utvecklingen går snabbt. Numer är det bara en och annan fritidsbåt som i avsaknad av satellitnavigator fortfarande spanar efter kustens gamla kännemärken.

Intill det ena röset tar vi matsäcksrast med kaffe, saft och bullar. Alla tre är vi glada över att ha kommit hit upp trots den svettiga vandringen. Förresten är det nog nyttigt att stillasittandet i båt emellanåt byts ut mot utflykter och motion i land. Det kommer mig att tänka på en plats vid Englands västkust och Irländska sjön. Där anordnar man varje år traditionell distanskappsegling som är sammankopplad med bestigning av ett kustberg - på tid. Kanske något att ta efter i svenska vatten? Under promenaden tillbaka mot båten får besättningen en uppgift. Det gäller att finna en fjäril men inte vilken som helst utan Apollofjärilen, vår största dagfjäril vars vingbredd kan bli upp till 85 millimeter. Den har varit på utrotningens gräns men under senare tid visat en viss ökning. På grund av att fjärilslarven lever på kärleksört, Sedum teléphium som växer i klippterräng ända långt ut i havsbandet är apollofjärilen skärgårdens fjäril framför andra. Och nu ska vi hålla ögonen öppna. En "Nils Holgerssonsedel" till den som ser en apollofjäril här i bergen!

Kärleksörtens köttiga och saftiga blad är för övrigt inte dålig människoföda heller. Prova som tillskott i en sallad. Det smakar utmärkt. Det blev ingen penningvinst denna gång trots ivrigt spanande. Nu är vi nere vid båten igen och skjuter ut för att kanske få lite svalka på vattnet. Det saknas fortfarande segelvind. Motorn får dra oss ut ur viken och vi stryker tätt under Gullängsberget mot öster.

- Men vi skulle ju bada, utropar Björn. Det glömde vi ju! Och skepparn lovar, vid första bästa vik blir det dopp.

Landkartan säger oss att Västra Koviken som vi kan nå på några få minuter till och med kan ståta med allmän badplats. Det blir en snäv babordsgir runt en brant udde in i viken. Längst in ligger flera stora seglare förtöjda vid en kraftig brygga och väster därom skymtar badstranden som i dagens högtrycksväder dragit till sig talrika besökare. Vi styr mot några fina badhällar ett stycke från badgemenskapen och kan tack vare det lugna vattnet göra fast vid en krumvuxen tall med båten uppdragen på flata strandstenar.

Västra Koviken är mer öppen och oskyddad än Mörtviken. Vid hårda vindar mellan ost och syd blir här mycket skvalpigt men som tillfällig ankarsättning vid tuffa nordanvindar är viken godtagbar. Eftermiddagsskuggan har dragit in över vår badklippa när vi äntligen känner oss nöjda med havssvalkan och styr vidare ut ur viken. När vi lagt Strandskatan på kurs mot Kungshamn krusas vattnet framför oss av en lätt sunnanbris. Till en början är det bara ett smalt stråk men bortom Munkens kummel sker en stabilisering som får oss att sätta seglen och slå av motorn. Dagens första vindpust!

Det är en härlig känsla när efter en hel dag med bleke brisen tar ett varligt grepp i båten, får den att leva och förmedlar skrovets rörelser till rorkult och skot. Med ett bestämt drag i seglen får vi en behaglig halvindsbog ut förbi Kungshamn som bakom de höga skogsklädda öarna Långholmen och Böten utgör en acceptabel ankarplats utom vid hård ostanvind då hamnen blir skvalpig och ogästvänlig. Öxelösunds skorstenar, vattentorn och höghusbebyggelse växer nu upp framför oss och vi börjar fundera över en lämplig natthamn. Sjökort och landkartor visar entydigt att de flesta holmar i Oxelösunds omedelbara närhet är bebyggda bortsett från Ramnö som saknar gårdtecken. Eftersom den har en grund lävik, kallad Ramnöugnen på sin nordvästsida och ett lockande läge ut mot havet blir den vårt val.

Det innebär en obetydlig kursändring mot nordost och lättare skot. Sydvinden står stadig och har byggt upp en mjuk sjögång. Det ena seglet efter det andra har också lockats fram på havsfjärden. Färggranna spinnakrar dyker upp ur Arkösundsskärgården med rörelse norrut och båtar vi möter har en drivande sträckbog in i Bråviken. Utanför Ängudden får jag ett infall - Hummelvik, det lilla fiskeläget rakt västerut på Kolmårdslandet kanske har färsk strömming eller annat gott som vi kan handla till kvällsmålet. Vi rundar Juten, gippar och seglar in i Sillöfjärden. Stryker seglen i lä bakom Sillö och ror sista biten in till fiskehamnen där vi lägger oss mot träkajen intill "Seagull", en vitmålad och bredaxlad fiskebåt av äldre typ.

Ett stycke innanför är en fiskare i en liten plastbåt sysselsatt med att plocka rent ett flundrenät och det passar oss utmärkt. Det känns alltid bra att köpa fisk direkt ur båt och vi säger två per man. Det går nog åt. Hummelvikshamnen med sitt relativt skyddade läge innanför Sillö har nog gamla anor som bas för fisket i omgivningarna men den nuvarande anläggningen med tillfartsväg tillkom först i mitten av 40-talet. Hummelvik räknas som länets största fiskehamn men fisken landas inte längre här utan i Oxelösund.

Efter en titt i land mellan bodar och bryggor gör vi loss och seglar vidare ut mot Ramnöflagen som den stora havsfjärden utanför Marsviken kallas. Vinden har mojnat något men nu återstår bara ett par sjömil fram till Ramnö. Med solen rakt i aktern seglar vi in i viken och kommer snabbt i lä. Drar upp sidosvärd och roder. Med årorna kan man lugnt leta sig fram till ett bra hamnläge. Hela viken ligger under tremeterskurvan och är inte tillgänglig för kölbåtar. Mindre motorbåtar kan försiktigt ta sig in men nu är här tomt och fridfullt trots semestertid och högtrycksväder.

Den yttre delen av viken begränsas av låga, långsträckta hällar medan vikbotten utgörs av ett smalt strandängsfragment med bladvass, strandkvanne, Angelica litoralis, bestånd av strandkrypa, Glaux maritima och förgätmigej, Myosotis scorpioides. Vi viker ner vassen och gör en enkel bädd som skyddar båten mot småsten och grus när vi drar upp den en meter på stranden. Medan sönerna springer iväg för bad vid klipporna i vikmynningen förbereder jag kvällsmålet. Potatisen står snart på kokning. Den är tyvärr inte färsk men vi får se imorgon om årets nya, svenska färskpotatis har nått Oxelösund. Det kommer mig att tänka på seglaren som ägnade vårens första seglingar åt att sätta ett par potatisar här och var på sina favoritöar runt om i skärgården lagom att skörda vid högsommarens utflykter. Historien kanske inte är sann men inte desto mindre en fascinerande idé.

I väntan på potatiskoket tar jag en liten lov iland. Ramnö lär ha eldhärjats i slutet av 1950-talet. Det har givit upphov till en intressant blandvegetation mellan de partier som överlevde branden och de som efterhand återbeskogats. Hällmarktallskog dominerar men med inslag av lövskog som kring vår hamnvik och norra delen av ön där ett smalt sund skiljer Ramnö från en mindre grannö, Ramnöklubb.

Salt, pepparkorn, dill och lagerbärsblad. De fina hummelviksflundrorna har kryddats och pepparrotstuben inklusive smält smör står framtagen på roddtoften. Det efterlängtade kvällsmålet är strax klart när jag hör ivriga rop bortom västra udden.

- Pappa kom, skynda dig! Vad är det som har hänt? jag skyndar iväg och finner Björn vilt viftande i luften.

- Där, där, ser du inte, en apollofjäril! Jaha, så blev det då att plocka fram en tjugukronorsedel i alla fall. Men det var dagen värd!

- Segling, bergsklättring, bad och färsk flundra - vad kan man mer begära?!

TORD KEMPE 1926-2005

Titeln på minnesutställningen* "7 X KEMPE" belyser väl TKs mångsidighet; inredningsarkitekt, möbelformgivare, konstruktör, illustratör, konstnär, författare och skärgårdsskildrare. Som det senare skrev och illustrerade han sex strövtågsböcker** mellan åren 1983 och 2002, men redan 1962 debuterade TK som medförfattare och illustratör

i boken "Välja heminredning".

Otaliga var också artiklar i båt- och inredningspressen. Som modern skärgårdsskildrare skiljer Kempe ut sig genom sitt innerliga intresse och sina goda kunskaper om djur och natur; "... i första hand är det naturupplevelsen som driver mig ut på strövtåg genom våra fantastiska

skärgårdslabyrinter ..." , och för just detta ändamål konstruerade och byggde TK sin "Strandkryssare" Strandskatan. En slags kappad storasyster till Optimistjollen, försedd med fällbar mast, sidosvärd och dito roder, "för att kunna segla på daggen!".

*producerad av "Information och Kultur" Söderköping med

stöd från Folkuniversitetet, hösten/vintern 2005/06. Även då

visad i Norrköping och Katrineholm.

**-S:t Anna och Gryt; strandhugg i Östergötlands skärgård.

-Tjust och Misterhult; strandhugg i Smålands skärgård.

-Öland och Kalmarsund; strandhugg i historiska vatten.

-Blekinge; strandhugg i sydsvenska farvatten.

-Utsikt från Brottskären; i hjärtat av S:t Anna. (Utgiven på eget förlag: Ateljé Bild & Miljö. Kontakt undertecknad.)

-Sörmland; strandhugg vid östersjökust.

Text och teckningar publicerade med benäget tillstånd av

rättighetsinnehavaren Karin Frisk Kempe.

Vän och seglarbroder Lars Wærnhoff/slungudden@spray.se

Text och illustration: Tord Kempe