»Jag har fått så mycket beröm för den nya båten att jag är stolt över att vara min fars son. Han skulle ha varit nöjd med den.«
Joel Nemes är styrelseordförande i Vator Oy, som drevs till topps av hans far, legendariske Jussi Nemes, som var en framstående seglare och entreprenör med sinne för båtar också med motorer som framdrivningskälla. Med tiden industriråd. En sorts adelsmärke i Finland. Joel kallades in i företaget när Jussi Nemes insjuknade år 1972. Han var då fortfarande student. »Jag gick i Handelshögskolan i Helsingfors på den tiden. Han frågade mig om jag kunde tänka mig att träda in i företaget.«Hade du några erfarenheter från Vator?
»Javisst, jag hade arbetat här på sommarlov och ferier. Jag var född in i verksamheten. Jag hade varit mycket på sjön med min pappa. Jag var intresserad av båtar och segling och Jussi var en styv seglare. Han var en förebild. Och jag hade jobbat i verkstan där vi byggde träbåtar. Varit mycket tillsammans med båtbyggarna.«Kan du bygga en båt?
»Nåjo, det kan jag säkert. En träbåt klarar jag. Också en glasfiberbåt. Åtminstone skrovet. När Vator på 1960-1980-talen var stort hade vi gott rykte för kvalitet. För Jussi var kvalitet en ledstjärna. Han hade varit mycket till havs och visste vilka följderna kunde bli om inte grejorna höll. Han var ingenjör till sin skolning och hade studerat yachtdesign, så han visste.« Vator byggde när familjen Nemes tog över varvet 1944 stora serier arbetsbåtar. För fiskeindustrin. För Sjöbevakningen. Så småningom gled man även in på nöjesbåtar. Segelbåtar, vindrutebåtar, motorkryssare för den legendariske höjdhopparen tilllika president Urho Kekkonen. »Sillbåtar till Island var stort. De bogserades i långa rader från Helsingfors till Hangö, varifrån de skeppades till Island. I en storm gick bogserlinan av och båtarna hamnade i Porkkala, som då var ryskt område. Och där blev de länge. Efter den incidenten kallades min far till krigsskadeståndsförhandlingarna i Moskva, och det ledde till att han måste börja bygga krigsskadeståndsbåtar. Och det gjordes då i slutet av 1940-talet till början av 50- talet. Och det byggdes mycket båtar. Och det hade naturligtvis den fördelen att man lärde sig en del om ryssarna. Och det gick båtar till Centraleuropa, finansierade genom Marshallhjälpen. Bland annat till Rumänien. Och vi byggde små bogserbåtar i trä för skogshanteringen, timmerknuffar, för floderna. På den tiden var det hundra gubbar i snitt som jobbade här i varvet på Jollas.«Vator var pionjär när det gäller glasfiber i Finland? Var det Jussis idéer som var ursprunget?
»Allt började med att vi behövde båtar. Vi var betydande ifråga om Mercurydistributionen i Finland och måste ha något att hänga motorerna på. I början av 1960-talet köpte vi båtar av Åbo båtvarv, Selco, Marino, och så var vi representanter för Coronet, Ole Botved, som var Mercurykollega från början. På den vägen fick vi tillgång till och kunskap om glasfiber. Men att vi själva började tillverka glasfiberbåtar var helt enkelt ekonomi. Vi byggde på den tiden entonnare efter Sparkman & Stephens ritningar. I mahogny. Ungefär 2 000 timmar gick till att bygga skrovet till och med översta bord. Vi upptäckte att motsvarande båt, däckad och klar, kunde byggas på 1 500 timmar i glasfiber. Hela båten. Dessutom var på den tiden materialet mycket billigt. Tiden var före första oljekrisen. I Vator fanns då Antti Laiho, och han blev den förste i Finland som yrkesmässigt arbetade med glasfiber. En självlärd mästare.«
»När Vator tog fram sina första båtar så var det heta diskussioner om tjockleken på skroven. Att det blev gediget det vet alla som haft tillgång till en tidig Vator 14. Eller en 5,5:a. Det skojades en del om materialets dimensionering. Jussi hade varit kompanichef i fortsättningskriget och hans bataljonschef var skeppsbyggare. Sedermera chef för Wärtsilää skeppsdocka. Naturligtvis hade Jussi lärt något om dimensioner genom honom. Skämtades det.« »Jussi och jag hade ganska mycket olika åsikter och vid närmare eftertanke är det begripligt. Vator var hans baby. Och jag utvecklade grossistverksamheten. Jag ville släppa tillverkningen och satsa på nytt produktprogram. Vi sålde andras båtar. Sålde motorer. Tillbehör och service. Jag ville vidare på den linjen. Och så blev det. Jag tror han insåg att jag inte kunde överta hans verksamhet och driva den lika framgångsrikt. Jag ville för övrigt inte. Efter Jussis död avvecklades tillverkningen inom Vator.«
Och nu är ni uppenbarligen i en förändringsprocess igen, inte sant?
»Utmaningarna vi har idag är ett nytt men traditionellt båtprogram som ska introduceras på våra marknader. Många ställen i Finland, i Sverige. Vi finns sedan flera år i S:t Petersburg, vi finns i Baltikum, i Tallinn. Vi tillverkar nu igen egna båtar via ett varv i Polen, egentligen Askeladdenfabriken, och den första båten är Vator 27, som introducerades under sensommaren. Vi söker med den våra traditionella kunder, äldre och förmögnare. De som vill gå ut till havs. I en säker båt. Båten är mycket lik den som vi byggde på 1960-talet i Raymond Hunts design. Samma V-botten. Vator 22 och Vator 24 gällde det då. Som var mycket vanliga i Finland en bra bit in på 1990-talet. Bland annat inom sjöbevakningen.«Men flera inblandade när det gäller formgivningen, inte sant?
»Jo, så är det. Sakari Mattila svarade för formgivningen och Håkan Södergren för renritningen.« Er produktion av så kallade sillbåtar till Sovjet som en del i det finska krigsskadeståndet, har det givit någon goodwill i dagens Ryssland? Lättare i affärerna? »Att bedriva verksamhet i Sverige, Finland eller i ett EU-land, då vet man. Om distribution, lagerhållning och de vanliga sakerna. I Ryssland är det mer entreprenörsaktigt. Man får vara beredd att improvisera. Vi har varit där i tolv år nu. Grossistverksamheten går sin gamla traditionella väg.« »Båtförsäljningen kommer vi att lägga stor vikt vid. Vi finns i Åbo, Helsingfors och Tammerfors. Återförsäljare för de ledande fabrikaten. Sen satsar vi stort på service, vi kommer att satsa hårt på att kunna ge högklassig service och vinterförvaring. Både när det gäller båtar och motorer. Inga kompromisser. Och det traditionella: egna båtar. Nu först Vator 27.«Vad är det fråga om för volymer?
»Vi ska väl först bara bygga en 35 båtar, men jag ser framåt med stor tillförsikt. Jag har fått så mycket beröm för den nya båten att jag är stolt över att vara min fars son. Han skulle ha varit nöjd med den.« Joel Nemes svänger hem med sin silvriga BMW. Han ser fram emot några fiskedagar med Jonathan, som feriejobbar i företaget. Frågan är om han planerar någon längre cykeltur. För det är en passion att grensla cykeln. En strapatsfärd i modern tid gjorde Joel Nemes för två år sedan, från Saint Jean Pied de Port i Frankrike över Pyrenéerna till Santiago de Compostela i norra Spanien. En tur på 100 mil (landdito). Så kan båtfolk också göra.
PERSONFAKTA
Född: Annandag jul 1948.
Familj: Son Jonathan, 22 år, och
dotter Hannah, 18 år.
Utbildning: Ekonomie Magister.
Fritid: Cyklar, åker längdskidor och
paddlar kajak.
Intressen: Klassisk musik och
böcker med historisk inriktning.
Text: Leif A. Sandberg
Foto: Jenny Groth
Rekommendera Kommentarer
Det finns inga kommentarer att visa
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera
Skapa ett konto
Skapa ett konto på maringuiden.se. Det är lätt!
Registrera ett nytt kontoLogga in
Medlem på maringuiden.se? Logga in här.
Logga in nu