Skarven lämnar ingen oberörd

TVIST. Skarvens återtåg i den svenska faunan väcker starka känslor, allt ifrån hat och allmän skepsis till fascination och nyfiken het. Klart är att det är en mycket speciell fågel som kan ställa till besvär för en del fiskare, men som också får klä skott för en mängd fördomar och okunskap.

Skarven har ökat explosionsartat de senaste åren. I dag är det väl knappast någon båtfarare som undgått de mycket karakteristiska skarvkolonierna som syns lång väg och rejält bryter av mot omgivningen. Spöklika salar av döda träd på öar som lyser vita av fågelns avföring. Fascinerande och vackert tycker en del, fruktansvärt tycker andra.

Skarven i sig är också en mäktig syn, eller otäck om man så vill, med sin mörka fjäderdräkt, långa hals och kraftiga näbb. Vad man än tycker är skarven här för att stanna och synen av de speciella skarvöarna något vi får vänja oss vid.

Men skarven är på intet sätt någon ny företeelse i Sverige. Den har funnits som häckfågel här förr, men försvann i slutet av 1800-talet, fördriven av människan. Även i Danmark utrotades den, men började åter dyka upp där mot slutet av 1930-talet. Tio år senare började även fåglar häcka i Sverige på Svartö i Södra Kalmarsund.

Därefter hände inte så mycket fram till slutet av 1980-talet då tillväxttakten ökade kraftigt och skarvarna började sprida sig nästan explosionsartat. 1994 observerades den första skarvkolonin i Stockholms skärgård och i dag räknar man till 22 kolonier mellan Arholma och Landsort. Även på västkusten, Gotland och längs Norrlandskusten ökar skarven, men väldigt snart sker en utplaning i Sverige tror forskarna. Det finns med andra ord ingen risk att de ska sprida sig till alla skärgårdsöar som en del fruktar.

Anledningen till att skarven ökat så kraftigt de senaste åren är främst att fågeln fick ett heltäckande skydd genom EU:s fågeldirektiv 1979. Den har också en snabb reproduktionstakt då den häckar vid lägre ålder och får fler ungar än andra havsfåglar. En annan viktig anledning är övergödningen som gynnar många stimlevande fiskar som är lätta byten för skarven.

Konflikt med yrkesfisket

Skarven lever uteslutande av fisk. Man brukar säga att den är generalist och opportunist, det vill säga äter de fiskar den kommer åt. Främst mört, abborre, tånglake, strömming, storspigg, sill och gers. Men också gädda, gös, torsk, ål, skäddor och laxfiskar. Och det är just det som är problemet och den stora källan till konflikten med människan, främst då yrkesfiskarna.

Henri Engström, skarvforkare vid Uppsala universitet, menar dock flygfäratt problemen ofta överdrivs. - I vissa fall av ren okunskap om fågelns del i ekosystemet. En fisk i fågelns mage betyder inte per automatik en fisk mindre i fiskarens redskap. Att skarven gallrar ett bestånd har troligen liten betydelse. Men att de går ner i fiskeredskapen är naturligtvis ett problem.

När skarven söker föda blir det både skador på redskapen och bitmärken på fisken som sedan blir svår att sälja. På vissa ställen kan det bli bitskador på uppåt 10 procent av fångsten, men generellt är problemet litet, menar Henri Engström.

Att mäta skarvens påverkan på förekomsten av fisk är inte det lättaste, men flera försök har gjorts och vid en undersökning av en sjö i Västergötland såg man ingen skillnad i fiskbeståndet innan och efter etablering av skarv.

-Jag har lärt känna många yrkesfiskare genom åren och de har det ganska svårt, men de tampas med större problem. Yrkesfisket står inte och faller med skarven. Men skarven har hamnat i skottlinjen.

Henrik Svenberg, ordförande i Sveriges Fiskares Riksförbund, menar dock att skarven är ett stort problem för yrkesfisket.

- Ja, det är den. Det forskarna tvistar om är omfattningen. Det här är ett stort problem i hela Europa, men lagstiftningen hänger inte med förändringarna i naturen. EU-kommissionen måste se över sin lagstiftning och ändra fågeldirektivet så att jakt tillåts i större utsträckning. Fiskbestånd regleras med kvoter och andra tekniska verktyg, så bör andra naturresurser också regleras. Även skarv och säl.

Skarven är fridlyst, men skyddsjakt får förekomma. Huruvida jakt är en effektiv metod för att hålla skarvbeståndet i schack kan diskuteras. Henri Engström menar att kontrollen och utvärderingen av den jakt som sker är bristfällig, ca 5000 skarvar skjuts legalt per år i Sverige. Det finns exempel på att jakt och även prickning av ägg, som är en annan metod för att hålla nere antalet skarvar, i stället påskyndar spridningen och etableringen av nya kolonier.

- Det finns en övertro på att jakten är så effektiv. Jag är mot jakten för att den inte löser problemen för dem som drabbas. Vi människor måste ändra vår grundsyn på naturen. Skarven måste också få finnas, men det är svårt för många att acceptera.

Grovt jaktbrott

Ett uttryck för människors hat mot skarven upptäcktes i höstas då Skärgårdsstiftelsens tillsynsmän skulle räkna bon på ön Skraken utanför Dalarö i Stockholms skärgård. Över 400 skarvungar och ett tiotal hägrar hade skjutits ihjäl, och det vid en tid då ungarna ännu inte var diga och alltså inte hade en chans att fly. Eftersom inget jakttillstånd fanns är det fråga om grovt jaktbrott som kan ge minst sex månaders fängelse. Händelsen polisanmäldes, men utredningen lades ned i brist på bevis. Nu har Skärgårdsstiftelsen ökat bevakningen i området.

Billion dollar bird

Men det är inte bara yrkesfiskarna som ogillar skarven. - Skulle man fråga folk på stan vad de tycker om skarven är det nog många som spontant säger att de tycker illa om den, tror Henri Engström.

Man kan ju fråga sig varför det är så, men det finns många myter och gamla föreställningar som bidrar till skarvens dåliga rykte. En är att öarna och träden förstörs av fågelns "frätande" avföring. Estetiska aspekter kan man givetvis ha på skarvkolonierna. Men påverkan är begränsad.

Lenn Jerling, professor i botanik vis Stockholms universitet, berättade vid ett välbesökt skarvseminarium som Skärgårdsstiftelsen arrangerade i mars, att redan tre fyra månader efter att en skarvkoloni lämnat en ö är växtligheten igång med full kraft. Och att det skulle vara något speciellt med skarvens avföring är fel.

- Eftersom den häckar i kolonier bajsar många fåglar på samma ställe, sade Lenn Jerling som också tyckte att det var på sin plats att sätta antalet drabbade öar i perspektiv.

- Skarvkolonier finns på 22 av Stockholms skärgårds 30 000 öar, mindre än en promille alltså. I förhållande till Sveriges befolkning motsvarar det Enskedes befolkning 1910 eller Waxholm i dag.

Skarvens avföring har även varit riktigt eftertraktad. Under den agrara krisen i slutet av 1700-talet hämtades guano, bland annat producerad av guanoskarven, från Sydamerika och ansågs då vara den finaste av all gödsel.

- "The billion dollar bird" kallades skarven då, berättar Henri Engström. Nu har dock mycket av fisken fiskats bort, så det finns varken fisk, fåglar eller guano kvar.

Kul pippi

Till en av skarvens egenheter hör att den i sitt beteende ibland gör så kallade överslagshandlingar. Man kan beskriva det som att fågeln i trängda situationer inte vet om den ska fly eller fäkta. Det blir en konflikt mellan två instinkter som blockeras. När en skarvhanne hotas av en annan skarv i en revirstrid till exempel kan den plötsligt börja putsa sig, bygga på boet eller visa sexuella beteenden.

Skarven rör sig klumpigt på marken och är ingen vidare flygare. Där emot är den en mycket duktig simmare och fiskare. Så pass att den historiskt och än i dag används vid fiske i Kina och Japan. Fågeln släpps iväg för att fånga en fisk, men en ring runt dess hals hindrar den från att svälja bytet som i stället tas omhand av fiskaren.

Skarven är mycket väl anpassad för livet i vatten. Fjäderdräkten är delvis nedblötbar vilket minskar flytkraften och motståndet i vattnet vid dykning. Men det gör också att den efter avslutat fiske tvingas torka fjädrarna och ses ofta sitta med vingarna utspärrade.

Att skarven skulle vara särdeles glupsk får nog föras till myterna. En seglivad myt dock, menar Henri Engström som träffat flera yrkesfiskare som än i dag refererar till texter av Olaus Magnus (1490-1557), svensk kyrkoman, katolsk titulärärkebiskop, diplomat, humanist, etnolog och kartograf. Han beskrev livligt att när skarven sväljer en ål är den så glupsk att innan ålen slunkit ner tittar den ut där bak.

STORSKARV

Släkt: Skarven tillhör släktet pelikanfåglar. Det fi nns ca 30 skarvarter i världen.

Latinskt namn: Phalacrocorax carbo - vilket betyder svart, skallig korp.

Raser: I Sverige förekommer två raser av storskarv. En av dem häckar hos oss och kallas mellanskarv. Den andra övervintrar här, men häckar närmast från mellersta Norge och norrut och i Storbritannien. Den brukar bara benämnas storskarv.

Ålkråka: Skarven kallas också ålkråka, ålakråka eller ålekråka. Förr användes även namnen hafstjäder, ålkrok och qvitlaarskarv.

Mått: Fågeln är upp till en meter hög, har 160 cm mellan vingspetsarna och väger omkring 2-3 kg.

Läte: Grovt skorrande och kacklande.

Häckar: Oftast kolonivis på öar och skär. Bygger bo av grenar, tång m m, både på marken, i buskar och i träd. Beståndet i Sverige uppgår till ca 44 000 par (2006). Källa: Steve Dahlfors, Henri Engström

Text: Åsa Bonthelius