Sjömanshjärtat klappar

Jag har spänt ögonen i fleming 65 med 20 meter vackra linjer mellan stävarna. med en prislapp på 25 miljoner är det årets dyrastetestbåt.

När jag var ung och sjökapten rattade jag kusttankrar, bulkfartyg och styckegodsare kors och tvärs över Nordsjön och Atlanten. Jag gifte mig, gick iland, pluggade till journalist och landade så småningom på Vi Båtägare där jag de senaste decennierna recenserat fritidsbåtar. Jag har med andra ord erfarenhet av såväl små som stora flytetyg.

När jag kliver ombord på Fleming 65 känner jag igen mig. Hon är ingen båt, hon är ett fartyg. Inte för att hon är så förfärligt stor, men hennes linjer, klipperstäven, det flacka språnget, det smäckra akterskeppet, allt är klippt och skuret för långa färder över haven. När jag tar över ratten och styr ut på Oslofjorden en av de sista sommardagarna 2010 minns mina händer - trots att det var decennier sedan sist - 50 000-tonnarens sävliga roder lydnad. Jag intar en avslappnad ställning, helt olik den spända, vaksamma jag får i små båtar där allting händer fort, brutalt och oväntat. Fleming 65 är inte den största småbåt jag kört - jag har tryckt ner gasreglaget på en och annan 80-fotare från Ferretti och Azimut - men hon är den största jag testar.

Fleming 65 är som en skräddarsydd kostym, gjord för att passa perfekt. Inte den blivande köparens konstitution, men väl havet och allt det kan ställa till med. Skrovet är ett ”semi-displacement” som det heter på engelska och som vi luddigt översätter ”halvplanande”, vilket är grovt missvisande. Ty antingen börjar skrovet klättra över sin egen bogvåg och plana, eller också förblir det fånget i gropen och för evigt bundet till en toppfart mätt i knop lika många som vattenlinjen mätt i meter. När vi säger ”halv planande” menar vi ”halvvägs upp på bogvågen”. Typ. Tony Fleming ritade och byggde sin första långfärdsbåt i mitten på 1980-talet - smått förbannad. Han var teknisk chef på American Marine, varvet bakom Grand Banks, men tyckte inte att de höll måttet. Visst, de såg havsgående ut, men de dög inte att ta sig an en storm i Kinesiska sjön med dugliga marginaler i behåll. Menade han och öppnade eget.

Hans val av skrov stod mellan halvplanande och deplacerande. Planande skrov har ingenting på havet att göra, menar han. De lider av kronisk inkontinens och måste in och tanka var och varannan timme eftersom bränsletörsten är stor och tankkapaciteten begränsad. Ett rent deplacerande skrov har sina fördelar så länge man inte är ute efter fart. Det är lättdrivet, klarar sig med en motor och få hästar, går därmed snålt och har lång räckvidd. Men det passar bäst i yrkesfart där det lastas ner och därmed uppträder lugnt i sjön. För fritidsbruk väger det lätt och rullar våldsamt utan ballast i krabb sjö.

Fleming 65 har ett halvplanande skrov med ett moderat V, gjort för toppfarter kring 18 knop och med en ekonomisk framfart kring 8 knop. På topp drar de två MANdieslarna på vardera 800 hästar 15 liter per distansminut, i 8 knop är förbrukningen makalösa 3,4 liter per distans - vilket ger en räckvidd på 2 200 sjömil. Drar man ner någon knop tar man sig från Rotterdam till New York på en tank.

Testturen sker i september. Oslofjorden är på gott humör. De knappt halvmeterhöga vågorna stör inte framfarten. Som tur är hittar vi en fransk flybridge-båt på drygt 40 fot med ett illa trimmat gångläge ett par distansminuter ut och i dess svall plöjer vi sicksack. De meterhöga svallen nafsar valpaktigt Fleming i nosen men kan inte rubba gångläget eftersom stabilisatorerna håller båten horisontell på alla ledder. Skepparen på fransyskan blir konfunderad och drar ner farten. Svårare uppgifter än så får inte Fleming 65 i dag.

Jag frågar Peter Johansson på Marstrand Yachts en av de dummaste frågor man kan ställa till en importör av båtar. ”Jo, det är en underbar båt i alla väder, storm som stiltje”, svarar han och berättar hur Tony Fleming betat av alla de sju haven och ridit ut både stormar och orkaner utan skråmor.

Men.

Att rida ut en storm hänger inte på skrovets form vare sig ovan eller under vattenlinjen - ett antal världsomseglare som rundat Kap Horn i ordinära familjebåtar har lett det i bevis. Det avgörande är hur alla system - elektriska, hydrauliska, mekaniska - klarar påfrestningarna och att reserver ersätter om det som inte får hända sker, vilket inträffar alltsomoftast om man läst Murphys lag rätt.

Peter Johansson tar mig med på en timmes rundtur från för till akter, från masttopp till köl, i akt och mening att berätta om säkerheten, grundbulten i Tony Flemings båtbyggande. Det handlar om dimensionering med sjufaldiga marginaler, pumpar som ersätter pumpar, elsystem som träder in när ett blir utslaget, reservsystem som ersätter reservsystem, om filterbyte på stormigt hav … det finns inte en pryl ombord som inte omfattas av en aspekt på säkerheten. ”Utifall att” och ”om” är inga hypoteser, utan realiteter.

Säkerhetstänket ombord på Fleming 65 kan beskrivas så här: Byxorna sitter uppe med dubbla livremmar och hängslen, som kan knäppas och lossas med bindel för ögonen och tumvantarna på. Dessutom finns ett par reservbrallor under de ordinarie. Tony Fleming har inte bara säkerhetsnoja, han är pedant. Det måste vara ett helvete att vara gift med karln. Men å andra sidan behöver man inte be till högre makter när ovädret bryter ut. Tony har tänkt på allt. Och det har han gjort på löpande räkning där summan på sista raden hamnar på 25 miljoner kronor, plus ett par tre miljoner om man vill vara ständigt uppkopplad på nätet via satellit och annat i den vägen.

Dyrt? Eller till och med ohemult? Det tycker jag inte. En 70 fots lyxbåt från de europeiska lyxvarven går lös på 25 miljoner hyggligt utrustad vad gäller diskmaskin, TV, CD och annan komfort inklusive det allra nödvändigaste i navigationsväg.

Fleming har slanka linjer, klena utrymmen inombords och är påvert inredd i jämförelse med lyxyachten i samma prisklass. På däck har vi salongen midskepps med kök och sittgrupp. En trappa upp på kommandobryggan har vi skepparstolen på piedestal i enskild ställning framför en instrumentering som för tankarna till Finlandsfärjorna. I babordshörnet sitter fyra personer aningen upphöjt på en L-soffa med god blick över havet. Toaletten om styrbord är blott till för att lätta på trycket. Inredningen är mattlackad, diskret. Lyx? God Storebroklass, vill jag påstå.

Flybridge är egentligen ett övre däck med gångbord längs sidorna. Varken pool eller solsängar är välkomna här ombord. Gummibåten, eller vilken tender man nu väljer, har sin givna plats akter om sittgrupp och pentry.

Under däck varierar disponeringen. Den främre halvan är reserverad för sovutrymmen, den aktre lägger motorerna beslag på. Skepparhytten föröver och två toaletter är givna kort, de andra två hytterna har lite varierande möblering - kontor är en lösning.

De två 800 hästar starka dieslarna tar 25 procent av utrymmet i maskinrummet, resten är tankar, batterier, generatorer, pumpar, stabilisatorer med mera. Ståhöjd, självklart. Och gott om svängrum.

Om jag hade 25 miljoner löst i fickan och hade tröttnat på sommar villan i Marstrand och såg mig om efter ett flytetyg att fara ikring med så ringde jag nog upp Tony för att kolla upp leveranstiderna. Fleming 65 får nämligen mitt sjömanshjärta att klappa fortare.