Segling i vintertider

Att segla till Väderöarna på vintern är något alldeles extra. Det tycker Båtnytts Curt Gelin, som seglade dit i december.

Vissa får inte nog av segling, att det är vinter spelar ingen roll. På västkusten styr bitna till Vinga eller Käringön vintertid för spänningens och traditionens skull. Av samma skäl bestämde undertecknad, kompisen Bert Andersson och skepparen Magnus Rassy att styra till Väderöarna. Med termometern nära noll var frågan - hur mycket kläder? Skidunderställ, fleece, två tjocka tröjor, sjöställ och flytväst var dock för mycket, bara att hissa storen gav svett i pannan. Typiskt. På vintern väntar jag kyla, tar på för mycket och blir övervarm. Och på våren är det tvärtom, då tar jag på för lite och fryser. I höjd med Smögen måste vi bestämma oss för Sotenkanalen eller gå utanför. Helst kanalen, men öppnas bron? Numret till brovakten finns på en tavla i inloppet, vi ringer och får svar.

- Jovisst, säger brovakten, jag är här, det är bara att komma.

- Topp, säger jag och ger vakten vågen när vi passerar. Utanför Hunnebostrand blir det mer vind från rätt håll, vi sätter gennaker och slörar med bra tryck mot Väderöarna. Men i snabbt fallande mörker och ökande kurr i magen, säger vi nog för i dag, rullar in focken, beslår storen och sätter kurs på Väderö Storö. I inloppet blir dock frågan: Var är stenen? För att slippa gå på, är hamnvärden Ingemar alert och lyser på bojen som markerar stenen. Likväl är det pirrigt med avstånden och en tanke går till lotsarna som seglade in och ut: Hur bar de sig åt? Efter att ha förtöjt, sätter vi oss i sittbrunnen och njuter av mörkret, tystnaden och av att befinna oss på en utpost i Bohuslän om vintern. Juleljusen på lotsutkiken och från öns värdshus gör sitt för att skapa högtidlighet.

Snart har vi kontemplerat klart, går över klipporna och in i värdshusvärmen där vi möts av värdinnan Karin Holmström som berättar om menyn: välkomstdryck, sedan sill och spickemakrill till förrätt. Till mellanrätt varmrökt och gravad lax, laxrulle med wasabi och räkor. Varmrätten är torskrygg med glöggsås och orkar vi sedan, finns ett dessertbord med hemlagat godis, äggost, apelsin och saffranskaka, pepparkaksparfait och annat mums. Uttrycket sjön suger stämmer som bekant och vi lyckas smaka på det mesta. Mätta törnar vi så småningom in i den varma båten medan vinden tilltar, riggen viner och båten häver sig gott i dyningen.

Kylan biter

Nästa dag möter vi hamnvärd Ingemar, som berättar att bojen på stenen kom ut sedan en båt gått på i frisk vind och så illa att en i besättningen föll överbord. Incidenten slutade väl, men skepparen vågade inte lägga till. Visst finns ensmärken och stenen är utmärkt i sjökortet och på plottern, men många genar när pirarna är tvärs. 85 båtar gick tyvärr på 2009, berättar Ingemar. Efter besök i renoverade lotsutkiken och förmiddagsfika, lättar vi och sätter segel på Väderöfjorden. Snart loggar vi goda sju knop och njuter av gången, särskilt som andra får vänta till sjösättningen i vår. På hemvägen biter dock kylan i ansiktet och snabbt minskar tjusningen med vintersegling. Trots sprayhood och vindruta, får vi turas om att styra och gå ner i varma ruffen för att tina.

Åter i hamn säger vi farväl till segling på västra kusten för säsongen, men lovar att göra om Väderöseglingen i december. Tre gånger behövs ju för att få tradition och förhoppningsvis har det kommit snö nästa gång, nu kom den veckan efter. Slutsatsen är att vintersegla är härligt, bara man har rätt kläder, varm båt och ett åretruntöppet värdshus att sikta på. För vyerna med religiös himmel, mörka vatten och skären som skuggor vid horisonten, gör det väl värt att ta en tur och uppleva scener som sommaren inte bjuder på.

Text & Foto: Curt Gelin