Samspel

Är jag på väg att ändra uppfattning i frågan om körkort till sjöss? Min åsikt har hittills varit att dagens förarbevis borde räcka. Det innebär en hyfsad kompetens i navigation, sjövettsregler och ett hum i manövrering. Om man sedan adderade lite gott omdöme skulle den nykläckta båtägaren faktiskt säkert och tryggt framföra sin båt. Tanken är god, men fungerar den i verkligheten? Jag har börjat tvivla. Det är inte svårt att dra paralleller med trafiken på landbacken. Inte skulle vi släppa ut någon på vägarna med endast teoretiska kunskaper. Vi ställer mycket höga krav på det praktiska. Klarar man inte att prickfritt framföra fordonet blir det till att cykla. Det är en självklarhet.

Men ponera att det fanns bilar i olika kategorier. Indelade i tre grupper, alla utefter fartresurser. De långsammaste med en toppfart på tio kilometer i timmen, mellanklassen upp till sjuttio och en sportklass helt befriad från restriktioner. Skulle det då fungera med tre olika körkort? Med några timmars teori och avlagt praktiskt prov i fickparkering fick man köra snigelklassens bilar. Motsvarande dagens körkort beviljade framfart med mellanklassen. För att få ratta sportklassen skulle det utöver det vanliga körkortet krävas en tävlingslicens. Sen då? Tänk dig ett race med en golfbil i »Pole position« och i bakre ledet står potenta F1-bilar.

Golfbilens förare har det förarbevis som erfordras. Förarna av formelbilarna har naturligtvis den långt mer krävande tävlingslicensen. Varje människa förstår ju att det inte skulle fungera. Det är en grov jämförelse men inte så långt från den verklighet som råder i våra farleder. Muskelbåtar med fartresurser på 70+ knop och små snipor samsas om det begränsade utrymmet mellan öar och skär. Därtill har vi alla andra motorbåtar gående i alla riktningar blandat med kryssande segelbåtar. Utan att ens räkna in kajaker och yrkestrafik förstår man hur nära katastrofen faktiskt är. Det handlar dock inte om att svartmåla de som älskar höga farter. Inte heller att flagga för ett förbud att kryssa i trånga farleder. Tvärtom. Det är det breda båtlivet som gör det så fantastiskt att vara på sjön.

Men att visa hänsyn och gott omdöme är tyvärr ingen självklarhet idag. Att omdömet ibland brister kommer vi aldrig att komma ifrån. Det finns alltid de som oavsett vad lagen säger kommer att köra onyktra, för fort och utan körkort. Såväl till land som till sjöss. Är körkort för båtar verkligen lösningen på problemet? Nej, det flesta är riktigt duktiga därute på vattnet. Ett krav på kompetens i form av körkort skulle bara reta upp dem som idag kan framföra sina båtar. De hänsyns- och omdömeslösa får vi inte till skolbänken i alla fall. Lite skrämsel-propaganda inbakad i förarbeviskursen skulle möjligen stävja utvecklingen något. Viktigt är då att den berör alla. Att det handlar om att undvika olyckor, oavsett vem som är vållande. Att seglare kanske inte alltid bör luta sig mot väjningsreglerna.

Överkörd av en båt i femtio knop spelar det mindre roll vems felet var. Att i en snipa förlita sig på att upphinnande båt väjer kan göra ont. Och framför allt att förare av snabbgående båtar förstår att deras medmänniskor runt dem kan göra de minst förutspådda manövrar. Då spelar det ingen roll hur duktiga de är på att ratta båt. Utrymmet finns inte där. Men det finns de som vet att gasa vid rätt tillfälle. Det tillfället gavs en helg i juli. För andra året i rad arrangerades Poker Run Åland, ett fortåkar-jippo utan gränser men med ett imponerande säkerhetstänkande. Det krävs om man ska kunna släppa loss femtiotalet muskelbåtar i ett race bland kobbar och skär i vattnen runt Mariehamn. För att uppleva det närmare tog jag vår redaktionsbåt och stävade över. Lite ynklig kände jag mig allt i en Buster Magnum. Men, med 225 hästkrafter på akterspegeln fanns den toppfart jag behövde för att hänga med. Banan var avlyst och bevakningsbåtar höll åskådarbåtar på betryggande avstånd.

Det kom att bli en studsig färd i svallen av stora Cigarette och Fountains. Tre ben var planerade men fick kortas till två. Dimma drog in och la en mjölkvit ridå över vattnen utanför Kobba Klintar. Arrangörerna beslutade att stryka det längsta benet som gick ut och rundade Utbådan. Men det blev en bra portion fart för alla deltagare ändå.

Text och foto: Anders Jelving