Predator del 5, Lök på laxen

Att göra Predator ll till världens snabbaste Nimo Offshore hindrades temporärt av Murphy, han med lagen.

När båten stod hos Formula Composite passade vi på att mattslipa och spackla Predator inför omlackeringen. Arbetet tog en vecka, trots att vi var flera som delade på bördan. När bottnen var färdig körde vi Predator till Daniel Fahlström på Airbrush Studio söder om Stockholm. Han har tillgång till lackbox, ett klart lyft jämfört med de primitiva förhållanden vi hade 1997. Då fick jobbet utföras i ett specialbyggt tält, vädret var då helt avgörande för om vi kunde måla.

Det blev en hel del baxande innan vi fick in Predator i lackboxen. Båten var så lång att den stack ut en meter när aktern placerades intill innerväggen.

I det obarmhärtiga ljuset i lackboxen syntes alla små missar vi gjort när vi slipat och spacklat. Även ojämnheter från Nimos ursprungliga form framträdde tydligt. Man får trösta sig med att vanligt dagsljus inte är lika avslöjande.

När båten pallats upp var det dags för maskningsarbetet. Det är mer än man tror som ska täckas. Alla ventiler och öppningar som ska målas över måste täckas på insidan. Annars fylls båten med en färgdimma. När det var klart lämnade vi Predator i Daniels våld.

Efter några dagar återvände vi till Airbrush Studio för att ta bilder. Det blev en chock. Predator var ljusblå från för till akter. Knappast någon skönhet. Vi blev snart lugnade, det var bara en av grundfärgerna på vilken motiven snart skulle träda fram. Daniel behövde bara ett passfoto för att måla ett naturtroget meterhögt vilddjur.

När vi återvände efter ytterligare en vecka behövde vi inte ångra att vi gett Daniel fria tyglar! Båten blev mer sober och harmoniskt trots fler färger än tidigare. Daniels färgval ligger dessutom helt rätt i tiden.

Med båten hemma igen,men utan alla delar till nya motorn, valde vi att montera reservmotorn i Predator för att kunna sjösätta den nya

skapelsen. Med maskinen bultad i fästena monterades det nya Sportmasterdrevet vi och båten drogs ned till sjösättningsrampen.

Där hade dussintals intresserade samlats för att se Predator II ta sin första provtur.

Väl i vattnet backade jag ut och la i framväxeln. Ett klart missljud fick mig att snabbt ställa in den länge efterlängtade testkörningen. För att undvika drevhaveri valde jag att backa hela vägen till rampen. Predators första körning fick ett snopet slut.

Hemma igen var det bara att montera av det defekta drevet och lyfta på reserven, som har ett längre underhus, knappast idealiskt med vår riggning. Med tio veckors leveranstid på ett ersättningsdrev går hela säsongen utan rätt drev. Ett samtal till Marine Power löste dock den knuten, Mercury Racing lovade att expressbygga ett nytt åt oss.

Åter dags för sjösättning och testrepa. När motorn varmkörts och båten kom upp i planingsfart var det uppenbart att något var på tok. Den nya bottendesignen fick Predator att gå kraftigt på näsan. Båten var i det närmaste okörbar.

Lätta svall fick båten att skära och hugga oroväckande. Toppfarten var inte heller upphetsande, ett par knop sämre än tidigare.

Tillbaka till ritbordet.

För att hitta rätt gångläge provades olika placeringar av luftsteget. Genom att plasta fast sektioner av den ursprungliga bottenprofilen kunde steget flyttas bakåt. Varje flyttning tog tre dagar i anspråk. Härdningen forcerades med värmefläktar.

Efter fyra flyttar med sjösättning och testkörning hade vi ännu inte hittat rätt. Nästa experiment blev att spackla upp olika varianter av lyftkanter på stegen. Inte heller det gav önskad effekt.

Nu var tiden knapp, det drog ihop sig till race, närmare bestämt Nynäs Offshore Race. Vi monterade de specialbeställda tävlingsnumren på båten. Allt onödigt lastades ur och den obligatoriska säkerhetsutrustningen stuvades. Två dagar före tävlingen kunde vi hämta vårt nya drev från Mercury Racing. Väl hemma lyftes reserven av och det nya drevet skulle dressas med sina tillbehör för att passa installationen. Då fick vi nästa kalldusch. Mercury hade gjort en designändring på knutkorset. Drevet passade inte ihop med boxens drivaxel! Det var bara att montera på reservdrevet.

Nästa morgon skulle vi provköra Predator inför racet. Framme vid rampen kom nästa överraskning. En kölrulleaxel hade lossnat på trailern!

När trailern var lagad bar det av till rampen igen. Testrepan visade att bottnen ännu inte fungerade. Som lök på laxen hade motorn ett skumt elfel. På vägen hem kokade dragbilens motor. Vattenpumpen hade havererat. Det blev att laga bil fram till kvällningen. Därefter felsökning på motorn. Ett kabelbrott reparerades. Att hinna provköra en gång till var inte att tänka på.

Race i morgon!

På plats i Nynäshamn var vi inte så hoppfulla om en framskjuten placering. Båten gick fortfarande för tungt i vattnet och vi hade fel drev och den gamla motorn. Men vi var i alla fall med på startlinjen tre veckor efter premiärturen. Vi hängde med bra i starten. Men så hände något. När jag rörde gasen dog två cylindrar. Det var databoxen som detekterat ett intermittent signalfel från en givare och aktiverat nödmoden.

Det var bara att dra ner varvtalet under 1500 så att vi fick tillbaka alla cylindrarna igen. När det hade inträffat sex gånger insåg jag att gasen inte kunde röras. Det blev att parkera gasen mot stoppet och hoppas på det bästa! att runda bojarna på full gas blev inte det lättaste. Det blev ingen snygg uppvisning. Inte heller vid luftfärder kunde jag röra gasen. Det frestade hårt! När vi gick ut på sista varvet hade propellern fått nog. Kraftiga vibrationer signalerade att ett blad hade lossnat. Vad vi då inte visste var att loppet hade flaggats av. Vi hade redan tagit andra platsen i klass U.

Väl hemma igen blev det dags att lösa drevproblematiken. Ett nytt samtal till Marine Power och lösningen var nära. Vi körde bägge dreven till Bällsta Marinservice utanför Stockholm. Först flyttades det "rätta" knutkorset över till det nya drevet. Samtidigt felsöktes det första drevet. Mercurys racingavdelning hade glömt att montera ett lager! När ska eländet ta slut? Ingen aning. Bottentesterna måste fortsätta, och vi måste få tag på en ny proppeller. Det är bara en vecka till säsongens höjdpunkt, Roslagsloppet.

Hur det gick får du reda på i nästa nummer.

Av Ola Nordström