På vingar genom vattnet

En rysk bärplansbåt som knappt orkade upp på tofflorna har blivit en av de hetaste båtarna bland veteranerna. Här är hela historien.

DU SOM VAR på båtmässan 1937 i gamla Auditorium vid Norra Bantorget i Stockholm, kanske kommer ihåg den tyska plåtbåten som Nyman & Schultz tog hem från Tyskland. Aquamobile, tror jag den hette. Det var en bekvämt inredd daycruiser. Syftet var att skapa en hyggligt underhållsfri, men synnerligen bekväm båt. Helt i dåtida tysk anda med lyxbilarna som främsta förebild.

Du som inte var där (ni borde vara ganska så många) kan jag berätta att båten trots sitt välmående yttre var ful. Kattrygg och ett nitat sexmeters skrov tilltalar inte direkt ögat.

Målet med denna lilla historiska bakåtblick är staden Novgorod och den ryske ingenjören Rostislav Y Alexeyev. 1960 fick han i uppdrag av varvet Red Sormovo Shipyard att ta fram en liten åttametersbåt med den nya bärplanstekniken. Det skulle inte förvåna mig om en av de tyska Aquamobilerna på några underliga omvgar hade hamnat framför hans ögon den där dagen i början på 60-talet då han började skissa på uppdraget.

Likheterna är inte slående, men de finns. Alexeyev hade dock bättre och vackrare linjespel i huvudet när han slog sig ned vid ritbordet. Linjerna sträcktes ut och kattryggen valdes bort till förmån för ett spikrakt och produktionsvänligare språng.

Men det nitade skrovet behöll han. Bytte bara ut den rostbenägna stålplåten mot framtidens båtbyggarmaterial: aluminium. Det var så man trodde i mitten på 50-talet. Inte bara i det introverta Sovjetunionen, utan överallt i världen förespåddes aluminium vara framtiden.

Det var strax innan varven förstått det smidiga i glasfibern och svårigheten att bygga långa serier i aluminium.

I Sovjet räknade ingen kostnader på västerländskt sätt. Man jobbade med sina femårsplaner och antal framtagna enheter hade företräde framför spräckta budgetar och industridesign.

Ingenjör Alexeyev fortsatte med sin konstruktion. Motorn längst bak, drivandes framåt via vinkelväxel.

Sittbrunn stor nog för ett regementes sittande.

En liten vindruta och fördäck.

Bredden knappa två meter på en längd strax över åtta. Så såg Volga (som den var döpt till) ut ovan vattenlinjen.

Men det var inte där som hemligheterna fanns. Det var under vattenlinjen som Alexeyev hade haft lekstuga. Här dolde sig en modern bärplanskonstruktion med ett främre lyftande plan och ett aktre bärande.

För att underlätta starterna var bottnen försedd med dubbla steg för att få båten ur vattnet. På den punkten hade Alexeyev största bekymret. Utbudet av lämpliga motorer var ytterst begränsat. Import av dugliga amerikanska eller svenska motorer var det inte tal om. Det fick bli att använda den 77 hästars raka sexa som dagligdags gjorde tjänst i den Sovjetiska statusbilen ZIM.

Kraften i den stackars motorn räckte till för att få upp båten på tofflorna - men inte till mer.

Med last ombord kunde startsträckan bli fånigt lång, om det ens lyfte. För det är i startögonveteran tofflorna behövs bara en bråkdel för att hålla farten.

Bättre prestanda blev det när man 1968 lyckades få tillstånd att importera från Sverige och Volvo Penta. Den fyrcylindriga dieseln MD32 (97 hk) på ett mycket förlängt drev var tillräcklig för att göra starten bekymmerslös. Båtarna blev nu belastningståliga och fick en toppfart som tangerade de 30.

Det byggdes dock bara ett 100-tal Volga med VP-motorer. De flesta levererades med ryska GAZ bensin-V8 på 100 hk och vinkelväxel. De hade bättre viktfördelning och fick då också något lägre vattenmotstånd. Innan produktionen slutligen lades ned 1986, hade dryga 6 000 båtar tillverkats. Ett oslagbart bärplansrekord.

I Sovjet förstod man så småningom att Volga-båtarna rönte ett visst intresse från utlandet. Nyheten om de udda och bekväma båtarna hade läckt ut genom järnridån. Först till Norden men sedan vidare till USA. Ministeriet släppte på exportrestriktionerna och båtarna började sippra ut.

På svenskt vatten hade de premiär i början på 70-talet under namnet Alu 85. Men inte förrän Wiking Marin i Täby visade ett exemplar på båtmässan 1976 fick allmänheten upp ögonen för båten.

Det som skapade intresset var inte direkt linjerna eller utseendet. Snarare känslan av att sväva över svall och vatten. Små vågor märktes över huvud taget inte. Lite större hanterades med en stilla nigning. Det var mjukt. Det var tyst. Allt som hördes var vattnet som likt en strid fors smekte bottnen.

Men framför allt - helt och hållet annorlunda.

Idag spirar ett intresse för den gamla ryska ingenjörskonsten. De båtar som kom till Sverige letas upp och börjar så sakteliga att renoveras. De gamla Pentadieslarna lyfts idag ur till förmån för bensin-V8 eller Volvo Pentas KAD44. Resultatet blir toppfarter på knappa 40 knop, vilket räcker väl.

Den teoretiska toppfarten ligger runt 32 knop - sedan börjar båten gå för högt i vattnent och det finns risk för både överplaning och diverse andra konstigheter i beteendet. Får du tillfälle att provåka en Volga, kan jag inte annat än rekommendera det. För mjukare och mer bekvämt än så går det inte att åka båt idag.

Data

Namn Volga 70/275

Längd 8,50 m

Bredd 1,95 m

Vikt 1,25 ton

Motor ZIM, 6 cyl, 77 hk

VP MD32, 4 cyl, 97 hk

Pris 75 000 kr (1977)

Info Jan Wennerström,

volga.stockholm@bredband.se

Av Anders Værneus