Om konsten att hålla en båt flytande

En av mina goda vänner bär det sällsynta namnet Hubert. Han är sedan en tid pensionerad, men har tidigare vistats en hel del till sjöss, både på världshaven och som vi andra med egna båtar i trängre vatten.

På världshaven jobbade han för Svenska Ostasiatiska Kompaniet som stewartbiträde, eller "hökarhalv" som det kallades, på en gammal styckegodslastare med dryga trettio mans besättning. Han lyckades bli rätt populär ombord, och en man med makt, eftersom han bland annat hade ansvar för ölförrådet.

Hubert sålde sin sista båt härom året och saknar den förståss. Däremot kommer vi ofta att tala om händelser vi varit med om i maritima sammanhang.

I förra veckan dök ett av hans minnen upp och han berättade om en man vid namn Göran som ägde en klinkbyggd träbåt på dryga tjugo fots längd. Den var inte precis vacker och tämligen sliten. Möjligen kunde den påminna något om en Solö, vilket troligen ingen Solö-ägare skulle vilja hålla med om.

En vacker vårdag frågade denne Göran om Hubert möjligen ville hjälpa honom att sjösätta båten. Självklart ställde han upp, det var helt naturligt denna tid på året. Den egna båten fick vänta en vecka.

Hubert tog sin Volvo PV 444 och körde till varvet. Lärkorna sjöng och solen glittrade i vattnet utanför båtklubbens varvsplan när de båda vännerna möttes. Hubert betraktade Görans flytetyg. Det var nyfernissat och enligt Göran klart att sättas i sjön. Hubert var av en helt annan mening.

"Du har slarvat rätt kraftigt med vårrustningen" sa han.

"Hon kommer inte att flyta länge."

"Jodå, hon går snart ihop, det brukar knappt ta en timme."

Då fick Hubert en idé. Han hävdade att hans Volvo säkert skulle flyta längre än Görans motorbåt.

"Nej, för fasen, bilar flyter inte!" sa Göran.

"Ska vi slå vad?" sa Hubert.

"Ja, hundra spänn" sa Göran.

Några av de andra båtägarna avlyssnade den ovanliga överenskommelsen som snabbt spreds över varvsområdet. Efter en stund hade en förväntansfull skara samlats vid slipen. Denna skara kom att delas i två läger och somliga började satsa pengar.

Många armar hjälpte till att få upp den gistna motorbåten på slipvagnen och kommentarerna haglade. Göran stod självsäker ombord med en fånglina beredd i handen. Hubert log.

När vagnen satte sig i rörelse stod en av församlingen utnämnd tidtagare med klockan beredd i handen.

Båten läckte som ett såll och det var tur att slipvagnen rullade undan så snabbt. Göran kastade fånglinan till en av åskådarna som med svårighet lyckades få in båten till stranden, där den ställde sig på botten.

"Tre minuter och tjugotvå sekunder" hojtade tidtagaren.

Åskådarna applåderade och stämningen steg hos de närvarande. Det rådde något av samma spänning som vid en bandymatch där åskådarna håller på var sitt lag. Enligt Hubert blev till och med en och annan portfölj synlig vid sjösättningen.

Därpå lades plankor ut och hans bil kördes upp på slipvagnen. Man hörde spridda kommentarer, mest från de vänner av ordning som alltid förstör stämningen vid tillfällen som dessa. Det bekom inte Hubert, som med van hand knopade fast en tamp i den bakre stötfångaren, ty han tänkte inte följa med själv.

När slipvagnen rullade ner i sjön följde Volvons framände med neråt en bit, men bilen flöt. Det gjorde den fortfarande efter fem minuter och Hubert kunde med hurrande åskådares hjälp dra upp den på stranden.

Och han hade tjänat en hundring, en dellikvid till den förvånade verkstad som fick i uppdrag att torka bilen.

Av Jan Agrén