Nummer ett - Pelle Svensson

Så här ser han ut. Han som säljer flest båtar i Sverige.

Kopplar på gör han igen i mitten av augusti. Jakten runt racingbanorna är över. Nu ska 2 700 båtar från Ryds Båtindustri krängas. Inte till dig och mig, men väl till båthandlarna från Luleå i norr till Ystad i söder. Nu följer bråda dagar och 120 hotellnätter. En och annan representativ middag, många snabbluncher, få fria helger i hemmet i Kungsbacka. Och, tror du, en krängarsvada dagarna i ända. Men där har du inte helt rätt. Pelle Svensson är Ryds enda säljare. Men inte bara säljare. Han är kontakten mellan båthandlaren (som är din förlängda arm, ty han ska känna av vad som passar dig när du kommer till skott och ska köpa båt) och Ryds Båtindustri - som ska leverera det du vill ha. Pelle är med andra ord smörjmedlet i båtmarknadens maskineri. Inte den enda här i landet. Men den bästa. Han har en evinnerlig svada, är lika slagfärdig som kvicktänkt och kan som den värmlänning han är naturligtvis dra en historia och ladda poängen. Men om han inte varit lika duktig på att lyssna som att prata hade han aldrig sålt de 35 000 båtar som han fått iväg sedan han blev ensamsäljare för Ryds båtar 1996.

»Jag har aldrig summerat. Men det är en rätt imponerande siffra, det måste jag medge. Men det är inget rekord. Gunnar Pettersson (»SpjutPelle«) som startade Ryds en gång i tiden har sålt mångfalt fler.« Att Pelle skulle hamna i båtbranschen var inte givet. Närmast hjärtat har alltid bilen legat. Intresset fick han från sin far, Konsumföreståndare i Karlskoga, tävlingsledare och tidtagarchef på Gelleråsbanan. Efter realexamen och maskiningenjören fick han jobb på Bofors. Därmed skulle livet ha varit utstakat för unge herr Svensson som för så många andra Karlskogapojkar som i Bruket såg tryggheten och framtiden flätas ihop. Pelle stannade på Bofors i exakt åtta dagar.

»Jag insåg att den gubbe jag ersatte inte hade gjort ett dyft de senaste fyra åren. Jag kunde inte gå och dra benen efter mig. Det blev sport- och cykelbranschen i stället, vi var ett härligt gäng som gav järnet i tio år. Ökade omsättningen från 700 000 kronor till 28 miljoner.«

Nu hade Pelle hamnat rätt och fått upp tempot. I sportaffären kom han i kontakt med båt. Crescent, finska Lohi och Finnsport. Och Johnson, utombordaren. Han sitt avslutade sitt engagemang i sportaffären (»jag gillar att bygga, när bygget står klart kroknar jag«), började i en agentur för industrimaskiner som efter ett tag fick en marin filial när ägaren till Lohibåtar övertalade Pelle att sälja båtar när han ändå var ute på turné. Industriella produktionsmaskiner Marin AB är nog landets originellast namnsatta marina. Pelle S. gillar siffror.

»Första året sålde vi 40 båtar. Tredje året 2 000.«

Han säger det utan att vara märkvärdig eller för att skryta. Mer som att det går bara man ligger i. Samma tonfall har han när han berättar hur han skickades ner till Danmark för att reda ut en reklamationshärva på över hundra båtar från Ryds. De var legotillverkade i Sysslebäck och några vägde 135 kilo. I broschyren angavs deplacementet till 335 kilo. Båtarna hade med andra ord väl tunna laminat. Det gick hål i bottnen när de sattes på trailer.

»Bengt Nilsson, vd för OMC som då ägde Ryds, sa att gör vad fan du vill, bara du reder ut det. Jag stod som ett fån och försvarade en omöjlig sak för Danmarks motsvarighet till Sverker Olofsson. Inte roligt. Klart att det var vårt fel. Vi hade inte tillräcklig koll på gubbarna i Sysslebäck. Men egentligen var felet OMCs tunga organisation. En reklamation i Danmark nådde fabriken i Ryds först efter tre månader. Första station var OMC Danmark, som skickade den till OMC Benelux för vidarebefordran till OMC i Belgien och sedan vidare till OMC Sverige och ner till Ryds. Svaret på reklamationen gick samma väg och tog också tre månader. Inte konstigt att kunderna ringde till advokat och vi fick det hett om öronen.«

Att OMC köpte Ryds var helt i tidens anda. OMC var på den tiden - nu är vi i slutet av 1980-talet - världens största utombordartillverkare med Evinrude och Johnson i huvudrollerna. För att stärka och säkra försäljningen köpte motortillverkarna upp varv och fick därmed ensamrätt till akterspeglarna. OMC Sverige köpte Ryds 1988. Pähr Svensson fick ta ansvaret för att motorer och båtar gick i takt och för att lugna ilskna båthandlare som inte gillade att bli toppstyrda av motorfabrikanter.

»Min första uppgift var att se till att motorerna passade till båtarna. 50-hästaren på Ryds 530, till exempel, gick att svänga åt styrbord, men inte åt babord. En betydligt tuffare uppgift var att övertyga en av Göteborgs största båthandlare att sluta sälja Mercury och ta in Evinrude och Johnson i stället och sedan knalla över till båthandlaren tvärs över gatan, som då var Västkustens största säljare på Evinrude och Johnson, och meddela den glada nyheten att hans värsta konkurrent 300 meter bort skulle börja sälja Evinrude också.«

Det tog tre år innan båthandlarna ställt sig i ledet. När väl landet lugnat sig kom nästa problem. Det hade legat och pyrt både länge och väl och handlade om miljön. Boven heter styren (ett aromatiskt kolväte som används som lösningsmedel vid tillverkning av glasfiberarmerad polyesterplast). Nu när Ryds tillhörde en stor koncern tyckte Länsstyrelsen att det var läge att ställa hårda krav. OMC satsade sju miljoner kronor för att göra den interna miljön dräglig. När det var dags att göra någonting åt den externa miljön, det vill säga utsläppen, hade OMC fått andra och större problem att lösa. Den gamla tvåtaktaren skulle fasas ut av miljöskäl och problemen med att utveckla en tvåtaktsmotor med direktinsprutning verkade aldrig ta slut. Bo Kölefors - den tidigare ägaren - köpte tillbaka Ryds (för en krona, gissningsvis). Nu mjuknade Länsstyrelsen. För nu handlade det inte om att öppna plånboken. Nu riskerade 50 man jobbet om Ryds tvingades lägga ner eller flytta.

»Den tillfälliga lösningen blev att Bo förlängde skorstenen 15 meter så skiten hamnade 250 meter längre bort. Han lovade Länsstyrelsen att halvera utsläppen på tio års sikt och garanterade OMC 40 procent av Ryds akterspeglar. Försäljning la han ut på småländskt vis, det vill säga på en man. Mig.« Bo Kölefors var en seriös man som höll vad han lovade. Med IFÖ-verkens injiceringsteknik i botten och ett samarbete med Luleås Universitet har en för båtbranschen unik bakmetod utvecklats. En honform kläs med en speciellt komponerad glasfibermatta. En hanform läggs på. Luften sugs ut. Plasten släpps in. Och si, där har vi ett skrov som påminner mer om komposit än laminat, ett skrov som är 60 procent starkare än ett rollat skrov (där tio tolv procent luft alltid finns kvar), ett skrov som är absolut jämntjockt och som inte suger åt sig vatten och som därmed aldrig drabbas av böldpest. Och utsläppen är försumbara. På sikt kommer alla Ryds båtar att injiceras. Varför i hela världen gör inte Ryds reklam för sina vakuumbakade skrov? undrar jag.

»Några modeller tillverkas utanför vårt eget hus. Där finns inte tekniken. Ännu. Men snart. Och då ska vi nog tusan tala om det högt, ljudligt och tydligt. « Idag är Ryds en del av Nimbussfären, lillebror till Storebro och Nimbus. Bo Kölefors sålde sitt livsverk till Nimbus 1998. Kräftan hade tagit honom och han ville säkra Ryds framtid. Ryds fick order om att höja kvalitén. Är man släkt med Storebro och Nimbus duger inte T-shirt och jeans. Ledigt men elegant, men inte för elegant, så löd direktiven. Vidare fick Ryds order om att hålla sig på mattan, det vill säga bygga båtar under sju meters längd och alltid med utombordare.

»När jag började på Ryds var det volym som gällde. Vi var 20 procent billigare än alla andra och kvalitén var därefter. Men, ska du veta, Allmänna Reklamationsnämnden har aldrig haft ett ärende med Rydsbåtar inblandade. Med Nimbus kom en kvalitetshöjning. För ett par år sedan höll vi Opelkvalité. Idag är vi sjöns Volvo.« Och anledningen till att större Rydsbåtar har inombordare är ren civil olydnad. Pelle lät bygga en "exprimentbåt". Med inombordare. Och fick en avhyvling av huvudkontoret i Göteborg. När Nimbus vd Hans Wiklund tog en provsväng med båten vid ett besök på Ryds stannande han mitt på sjön och skrek »den här ska vi ha. Fortsätt grabbar«! Jag frågar Pelle om framtiden. Hur många modeller kommer Ryds att ha om tio år? Min övertygelse är att modellparken ska krympa till förmån för långa serier. Men icke.

»Ungefär lika många modeller som idag, omkring 40. Det behövs om vi ska täcka segmentet 2,5-8 meters längd. I Båtsverige finns en tradition som verkar sitta som berg. Den går så här: Från Kalix ner till Gävle ska hytten sitta där bak. Från Gävle till S:t Anna ska den sitta mitt på båten. Resten av kusten bort till Kristiansand i Norge ska den sitt längst fram. I Stockholm åker man daycruisers. På Västkusten är man förtjust i feta styrpulpetare.«

Pelle tror vidare att alla Ryds båtar injiceras om fem år och företaget är noterat på börsen med ett spritt ägande. Hur båtköparen ser ut om fem år har han en alldeles bestämd uppfattning om.

»Jag brukar dra en parallell till mig själv. Jag har en BMW. Den kan jag tanka och fylla på spolarvätska. Det är allt. Resten överlåter jag till verkstaden, Jag har också en Hundkoja. Den kan jag plocka ner i molekyler. Jag är duktig på det och tycker det är kul. Där har du två typer av båtköpare. De som tycker om att pula och ägna vårens helger åt att krypa under båten blir färre och färre. De som kör båten till marinan i oktober och hämtar den i maj och lejer bort allt jobb med båten blir allt fler. Den som köper båt om fem år (vi ser det redan idag) gör det för att umgås med familjen. Komma bort från vardagen. Båten blir ett redskap för umgänge. Inte för gör-det-självaren.« Min sista fråga till Pelle havererar. Jag frågar retoriskt om inte plastens långa livslängd hämmar båtförsäljningen och därmed båtars och båtlivets utveckling på sikt.

»Bullshit! I 25 år har jag hört att marknaden snart är mättad. Inga båtar skrotas. Vi har 1,2 miljoner båtar här i landet. Varje år säljs ungefär 12 000. Det motsvarar en procent av båtbeståndet. Nog försvinner en procent av båtbeståndet varje år. Tror du inte?«

Text: Lasse Genberg