Naturljud och fikonspråk

För oss båtfolk är naturen runt omkring oss något som bidrar till de självklara upplevelserna. I synnerhet sjöfåglarna hör naturligtvis dit, men även de bevingade varelser vi träffar på när vi gör strandhugg och hamnar på torra land.

Våra vänner ombord som inte har det oerhörda ansvaret för båten och dess infall, kan för att förstärka naturupplevelserna till exempel ta sig ett glas vin. I det sammanhanget kommer jag att tänka på de paralleller som faktiskt finns mellan fåglar och viner. Och då menar jag inte om ett visst vin passar till en viss fågelrätt, utan hur fåglarnas ljud och vinernas smak beskrivs av experter. Jag tror att vanliga människor ibland har svårt att förstå hur en fågel låter eller ett vin smakar bara genom att läsa en beskrivning innantill. Med boken Fåglar i Sverige och Allt om Mats stora vinprovarnummer framför mig har jag funnit en mängd ganska svårtolkade expertutlåtanden. För oss vetgiriga finns där förklaringar som kan göra en vuxen läsare näst intill generad. Trots det kan jag inte undanhålla dig några av dem.

Den stolta havsörnen, som vi har turen att se ibland, »låter höra sitt skri, ett gällt drevskallaktigt jeff-jeff-jeff ...« Den kan också »utstöta ett stånkande eller knackande klo-klo-klo-klo-klå-klå«. Skäggdoppingen däremot låter annorlunda. Jag läser att »... redan första morgonen ljuder hans barska kra-órrr eller krå-årrr-err.« Inte heller andra doppingarnas läte är särskilt lätta att förstå. Exempelvis gråhakedoppingens »påminner om en fölunges gnäggskrik, som till slut övergår till utdragna grisskrik.« Stackars fågel!

Ett annat litet flygfä som några av oss kan råka träffa på är skärsnäppan. Dess läte är heller inte så enkelt att tyda; »En skrattande gröngölingslåt i miniatyr med en litet strävare upptakt: tecker-eck-eck ply ply ply ply ply ply ply«. Visst blir man en smula förvirrad. När man får syn på en ovanlig fågel ska man nog i första hand gå på utseendet, inte lätet, för att identifiera den. Och den som vill veta vilket vin han ska köpa, får enligt min mening inte heller särskilt god hjälp av smakbeskrivningen. I gruppen Fyndviner är smaken på ett australiskt rödvin »lättillgänglig, bussig och generös med lagom tuggmotstånd«. Ett italienskt sådant har smak av »härlig frukt med goda tanniner, färsk tobak, fat, örter«. Och en sydafrikansk konkurrent har »intensiv, köttig smak med inslag av lagerblad i varm, omedelbar stil«. Jag skulle inte våga välja någon av dessa tre drycker. Vem vill känna tuggmotstånd och smaken av färsk tobak, när man ska skölja ner sjömansbiffen? Vad menas med köttig smak på ett fyndvin, och hur smakar ett vin med varm, omedelbar stil?

Experterna vet naturligtvis vad de talar om, både ornitologer och vinkonnässörer, men hur ska vi vanliga människor kunna begripa vad de menar? Fågelkännarna är aldrig oartiga eller nedsättande i sina beskrivningar av olika arter, men vinexperterna kan däremot vara ganska elaka när galoscherna inte riktigt passar. Eller vad sägs om ett tämligen dyrt, halvtorrt tyskt rhenvin som har en »liten doft av skurvatten, vinglig och sötsur smak«? Eller ett sydafrikanskt vitt vin som »smakar burksparris och luktar lite salubrin«? Det är lätt att göra sig lustig över experter på olika saker, men de har ju trots allt bara sitt eget fikonspråk, på samma sätt som vi båtmänniskor har vårt. Ibland kan det vara svårt att inte lägga sig i. Hur som helst är det en tröst för oss gnällspikar att grönfinken »ofta låter höra sitt behagfulla djoit«.

Text: Jan Agrén

Illustration: Anders Jelving