Motorbåtsklanen

Frodé, Pettersson och Wiklund får förlåta. Det är familjen Forslund som har gjort störst avtryck i motorbåtshistorien.

De fem Forslundarna var på olika sätt släkt med varandra. Henning och Gideon var bröder, eller noggrannare sagt halvbröder med gemensam fader. Att familjen Forslund skulle hamna som leverantörer av motorbåtar åt den svenska aristokratin var nog en befängd tanke på fädernesgården i Svartå, där fadern arbetade som smed vid bruket. Där på gården föddes de båda gossarna Henning (1876) och Gideon (1889). Men denna artikel ska inte handla om brödernas uppväxt, skolgång, första förälskelse eller om hur livet sedan var dem vänligt. Jag ska i stället försöka förklara för dig vad alla dessa Forslundare har gjort för oss som idag älskar motorbåten. Ordet som länkar dem alla samman är fart. Med farten gjorde de sig berömda och manade utvecklingen framåt. Farten fascinerade dem alla. Dels låg det i tiden, den tekniska utvecklingen gick i rasande takt. Ny teknik formligen sprutade ut ur världens motorsmedjor - ivrigt påhejad av alla de stora krig som näst intill ständigt pågick lite varstans på jorden. Bättre motorer krävde bättre båtar. Det tvehövdade behovet skapade ständigt nya förutsättningar för den som kunde och ville bygga sig en framtid inom båtbranschen. Den civila utvecklingen av snabbgående motorbåtar drevs också av en snabbt växande tävlingsverksamhet, med centrum i Stockholms och Göteborgs skärgårdar. Båtkonstruktörerna stod i början av förra seklet smått maktlösa inför de allt starkare och större motorer som de fick ställda framför ytterdörren med orden »bygg mig en båt till denna«. Det blev mycket »trial and error« i början, med resultat en synnerligen hetgerogen samling båtar. De olika konstruktörernas egna övertygelser spretade åt alla håll. Året då deras idéer började likna varandra var 1912 med de Olympiska spelen i Stockholm. Seglingstävlingarna hölls i Nynäshamn, där det också kördes tävlingar med racerbåt. Deltagare kom från hela Norden och England, och det blev avstampet för racerbåten in i modern tid. Tillfället då de gamla idéerna blev just gamla. Och då det moderna konstruktionssättet för evigt slog ut det empiriska försökandet.

I detta klimat 1912 driver Henning Forslund sitt varv Sjöexpress för femte året. Orderböckerna ligger fullskrivna på pulpeten och uppförandet av ett nytt modernt varv på Lidingö planeras för fullt. Varvets gamla skjul vid Djurgårdsbrunnsviken är inte ändamålsenliga längre - ej heller önskade av staden, som växer så det knakar. Henning har redan varit bofast i huvudstaden i 15 år och lillebror Gideon ämnar nu följa i spåren. Eller kanske kölvattnet är en mer korrekt benämning. De båda bröderna delar samma vurm för båtsporten men är väsensskilda till sin personlighet. Henning är den merkantile. Som med ordning och disciplin driver sitt företag som ett mönstervarv. Båtarna från varvet är oklanderligt byggda. Men kanske inte de allra roligaste.

Gideon i sin tur drivs av en annan motor: nyfikenheten. Nyfikenheten på vad som kan göras bättre och hur det då skulle kunna gå till. Efter att ha slagit ned pålarna till sitt Forslunds varv på Kungsholmens västra strand börjar han jakten på utveckling. Hans teoretiska kunskaper som konstruktör är mycket goda. Men Gideon drivs av den inre övertygelsen att en idé måste provas i praktiken innan den verkligen kan utvärderas. Eller som en av dåtidens båttidningar uttryckte det: »Ännu vet ingen hur nästa båt som sjösätts från Forslunds varv kommer te sig ut«. Giddes skola var sålunda teoretiskt empirisk. Han litatde sålunda inte på teorierna utan ville också prova idéerna i verkliga livet innan de avfärdades eller anammades. Båtar av de mest underliga slag byggdes och utprovades. Exempel: När utombordsmotorerna växte till sig och amerikanerna hade presenterat sitt outboard drive, ville Gidde sålunda utprova vilken drivlina som effektmässigt bäst passade båtar runt sju meter. Fem identiska skrov byggdes och utrustades med varsin drivlina. Sedan var det bara att köra mot varandra och jämföra. Giddes nyfikenhet ledde kanske inte till att varvets kassakista ständigt var i topptrim. Men i gengäld drevs utvecklingen ständigt framåt. Och nyfikenheten var långt större på vad Gidde hade i kikaren än på vad som storebror Henning gick och grunnade på i sitt synnerligen välmående Sjöexpress - ett av de mest ansedda svenska motorbåtsvarven.

Kaka söker maka. Gideon hittade Elsa. En gladlynt Stockholmstös som tog till sig Gideons båtaffärer. Med skärp om klänningsmidjan och skepparmössa på huvudet lärde hon sig hantera racerbåt som en hel karl. Kvinnor i båtbranschen var på 1920-talet ovanliga. Elsa var bland pionjärerna. Vägar korsas och skiljs. Viket också drabbade Elsa och Gideon. Deras gemenskap på varvet sprack och de gick skilda vägar. Elsa hade dock redan skaffat sig ett namn som duglig och duktig - meriter som det skulle vara skamligt att nonchalera. Sålunda öppnades Elsa For slunds småbåtar i ett magasin i Tantolunden. Båtarna ritades av exmaken Gideon och byggdes av Andersson & Sundbergs båtbyggeri i Söderköping eller hos duktige Nils Hjelmérus i Brokind. Det handlade främst om små snurrebåtar och campingbåtar, som togs till Stockholm från Östergötland på den dåtida välmående kanalfarten. Båtarna lastades på ångarens fördäck och släpptes sedan av på fjärden utanför Forslunds varv, där barnen Owe och Gun ofta fick hjälpa till att samla ihop och bogsera in dem.

Barnen ja. Två blev de till antalet, Elsa och Gideons barn. Varvet och Elsas båtförsäljningslokal blev tidigt deras vardagsrum, och båt hörde till livets självklarheter. Förutsättningarna var underbara, speciellt för lille nyfikne Owe, vars törst efter kunskap hade alla möjligheter att släckas. Av grabben Owe blev det snart en fullfjädrad båtkonstruktör som efter andra världskriget stod som ägare till fader Gideons varv. Återväxten var sålunda mer än tryggad.

I den stora villan vid Halvkakssundet utanför Lidingö föddes det tre döttrar i familjen Henning och Sigrid Forslund. Förutsättningarna för dessa Forslundska flickor var slående lika de som gällde för Gideons barn. Med ett varv nästgårds och en far som brann för båtsporten, var det bara att kliva på tåget. Sålunda var det en stolt fader Henning som till den krävande snurretävlingen Mälaren Runt 1932 kunde anmäla sin dotter Daga som startande. Hon gjorde väl ifrån sig i tävlingen och väckte stor uppmärksamhet i den annars totalt mansdominerade racerbåtsvärlden. Henning blev med åren mer direktör än konstruktör. Han arbetade ständigt och lät sitt lilla båtimperium växa. I hans bolagsportfölj fanns inte bara det välmående Sjöexpress. Här fanns också till och från bolag som tillbehörsfirman och motorimportören AB Helmer Langborg med bihängande varv, Glacitverken på Lidingö, och Amerikanska Motorimporten (AMI) på Kungsgatan i Stockholm. En smakfull palett som passade Hennings syften utmärkt.

Namnet Forslund kom att föras vidare in i våra dagar av Gideons son Owe, som med sitt varv i ryggen kunde fortsätta där fadern lämnade över. En sådan sak var Essbåten, som hade väckt stor uppmärksamhet när Gideon 1929 presenterade den första. Owe fortsatte efter kriget att bygga Essbåtar och höll ut med båttypen ända till 1959. Essbåten torde i och med detta vara den båtmodell som har producerats under längst tid i Sverige.

Om Essbåten var Owes bread and butter, så var det annat som hans ingenjörshjärta brann ordentligt för. Som detta med Chris Craft. I mitten på 1950-talet blev Owe svensk agent för Chris Craft, världens största båttillverkare. Ett antal båtar guidades till Sverige genom Owes försorg. Men framför allt var det varvets motorer som Owe kom att sprida in i svenska motorrum. I början på 1960-talet hittade Owe ett annat legendariskt varv - Bertram - och såg till att dessa båtar nu gick att köpa från agent i Sverige. Den egna produktionen låg inte nere under dessa år. Efterträdaren till Essbåten blev Owes egenkonstruerade Camilla. En modern daycruiser i mahognyplywood och med djup V-botten som lanserades redan 1958. Fyra typer av Camilla byggdes innan Owe lade båtbyggeriet på hyllan i slutet av 1960-talet.

Men det räcker inte med det. Henning och Owe engagerade sig också starkt i båtlivets merkantila sidor, Henning som ordförande under många år i varvsföreningen och aktiv styrelserepresentant i KMK, Owes som Icomia-representant, CE-certifieringsman och mångårig besiktningsman av fritidsbåtar. Listan på hur denna familj har påverkat båtindustrin kan göras lång. Men jag nöjer mig med att avsluta detta, genom att säga att utan familjen Forslund hade dagens båtliv sett annorlunda ut.

Text: Anders Værneus

Foto: Arkiv