Lindesnes fyr - Skandinaviens Kap Horn

Norges första fyrstation, Lindesnes fyr, står stolt som en tupp på landets sydligaste punkt. Utanför ligger havet lugnt. På kort tid kan det dock för - vand las till ett inferno av vågberg och sugande strömmar. Det är inte för inte som "sörlandskusten" kallas Norges skeppskyrkogård eller Skandinaviens Kap Horn.

Vi får "fyrkänning" redan vid rondellen i Vigeland där det mitt i rundeln står en liten, men lika stolt, röd- och vitmålad kopia av byggnadsminnesmärkta storebror vid kusten. På riksväg 460 ut mot originalet, passerar vi restaureringsarbetet av den två meter djupa återupptäckta Spangereidkanalen. Skapelsen grävdes på 700-talet mellan Båly och Lenefjorden och stöttades upp av träväggar. En liknande kanal finns på Samsö i Danmark. Enligt arkeologerna var det främst vikingaskepp som använde passagerna när styrmännen ville passera Lindesnes utan att gå till havs. Dagens båtfolk är förmodligen ute efter samma möjlighet. Nyinvigningen äger rum i juli och förrättas av drottningen. Väl framme på fyrplatsen tas vi emot av fyrvaktaren Kjell Olsen som bjuder oss med på en väldigt snäll, det vill säga långsam, tur uppför de branta trapporna till fyrbyggnaden. Till vänster ses det rödvita tornet speja ut över ett blågrönt och för dagen skapligt lugnt Skagerrak.

Också himlen är skapligt blå och vinden endast svag. Långt borta i väster skymtar Lista med sin tallskogsrygg och rakt söderut stävar en färja mot Stavanger. Bakom fyren ses det vitmålade maskinrummet och längre ned boningshuset. - Man har liksom fått fyr i blodet och det har blivit en livsstil att vaka över fyrområdet, säger Kjell när vi slagit oss ned i ett av de gamla tyska skyttevärnen från andra världskriget. Man gör sina mätningar och observerar hav och himmel. Det kan ju aldrig bli ett sju till fyra jobb, säger han och slår ut med höger arm över fyr och hav. Här finns ytterligare tre tyska kanonställningar som när det begav sig var försedda med 105 millimeters Schneiderkanoner. År 1943 flyttades kanonerna till andra fronter och ersattes med attrapper som skulle skrämma bort de allierade. På fyrplatsen finns också underjordiska rum, skyttegravar och murar. Kjell är egentligen rörmokare. Fyrvaktarjobbet halkade han in på av en slump:

- De behövde en vikarie och jag tyckte jobbet verkade spännande. Det var i början på nittiotalet. Och på den vägen är det. I dag arbetar kollegan Rolf Dybvik och jag i treveckorsskift. Lindesnes fyrhistoria inleddes på medeltiden, i tider då handelssjöfarten mellan Östersjön och Nordsjön blev allt intensivare. De viktigaste "märkena" på seglatsen över Skagerrak var Skagens udde och Lindesnes. Men när det var hårt väder och dålig sikt ställdes navigatörerna på svåra prov och tvingades ofta till nödhamnar.

De fick då passa sig för de långsträckta och förrädiska sandbankarna runt Skagen och i stället söka sig upp mot den norska sydkusten och framförallt "näset", det vill säga Lindesnes. "Detta näs som alla sjöfarande folk känner till" är ett uttryck som myntades av en norsk präst i slutet av 1500-talet. För att lokalisera hållpunkter på land tvingades skepparna farligt nära den grynniga sydkusten och de beryktade strömmarna som liksom drog in fartygen över holmar och skär. Det förde med sig att åtskilliga skutor förliste utanför "sörlandet" som därför kallas Norges skeppskyrkogård och även Skandinaviens Kap Horn. Strömmarna i området skapades då, liksom nu, i mötet mellan Nordsjön och Skagerrak. Det första fyrljuset på Lindesnes tändes 27 februari 1656. Det var en Pouell Hansonn som med hjälp av trettio talgljus, några blyglasskydd och dansknorske kungen, Fredrik III:s tillstånd, fick fyr på Norges södra sida. Kungen var mycket folklig och av fler skäl intresserad av säkra farvatten norr om Jylland. Inte minst månade han om den egna flottan som påföljande år skulle sättas i strid mot Sverige. Fredrik hade ju ärvt sin faders planer på att erövra Östersjön. Tanken var att eldkällan på Lindesnes skulle matas med brittiskt kol. Fast någon kolskuta från väst dök aldrig upp. Så efter kort tid släcktes den första fyren ned.

Från idyll till helvete

År 1725 gjordes ett nytt försök att få ljus på Norges sydspets. För att skapa en unik profil på fyren fattades beslut om att förse platsen med två fyrar. Det rörde sig i själva verket om öppna koleldade fyrgrytor som placerades direkt på berget. Så ljus varde det på Lindesnes och likaså på närliggande Markö, strax nordväst. År 1822 placerades grytorna i lyktrum och lyftes upp på ett fundament. På Lindesnes har man sedan dess använt oljelampor, gasbrännare, elektriska lampor och förstås även linser. Sedan automatiseringen 1990 används dock enbart en tusenwatts halogenlampa. Den sitter i den drygt nittio år gamla gjutjärnsfyren intill och blinkar var tjugonde sekund. Ljuset ses på upp till nitton nautiska mils avstånd. Kjell berättar att den första linsen installerades redan 1854 och att det rörde sig om ett antal glaslinser som roterade runt ljuskällan. Ljusbuntarna ska ha nått långt bort över horisonten.

- Själva linsapparaten vägde fyra ton och drevs runt med hjälp av tunga lod. Från 1920 jobbade en fyrvaktare, en förste assistent och två assistenter på fyren. De bodde permanent på platsen och hade sina familjer med sig. Man målade och snickrade på husen och drog upp virke från fraktfartygen på räls. Den viktigaste arbetsuppgiften var dock förstås att hålla igång fyren. På fritiden ägnade man sig åt odling, inte minst av potatis. Och när vädret tillät fiskades det bland annat torsk. Det sparade pengar åt hushållen och man kunde minimera antalet turer till lanthandeln i Lillehavn där också postkontoret låg. Fyrmästaren hade dock avtal med postmästaren om gånger i veckan. Livet på fyrplatsen kunde, åtminstone på sommarhalvåret, vara en blommande idyll, med sol och bad och färsk mat. Fast när höststormarna tornade upp sig blev tillvaron helvetisk. Gigantiska vågor slog in över fyrplatsen mellan Knarvika och Staksvika och flyttade på det mesta i sin väg innan de återvände till havet. När ungarna vistades ute, eller skulle till och från skolan i Vaage, fick de hålla fast sig i tjocka rep som monterats upp runt fyrplatsen.

Våghöjd på 25 meter

Klockan är plötsligt 13.30 och det är dags för Kjell att göra observationer. Var tredje timme kontrolleras temperatur, luftfuktighet, vindriktning, vindstyrka och visuell sikt. Kjell pekar ut Lista som ligger fyra mil bort och slår fast att sikten denna stund är maximal och vänder sedan blicken uppåt. - Jag kikar också på moln och molnhöjd, fortsätter han. Just nu har vi några stycken på cirka tvåtusen meters höjd. Och så bedömer jag våghöjden vilken kan ligga på allt från noll centimeter till tjugofem meter. Är den över tjugo meter har vi lätt vindhastigheter på över sjuttio knop, det vill säga fyrtio sekundmeter. Vi frågar om dramatiska händelser utanför Lindesnes fyr och får höra om den tragiska förlisningen av M/S Palatias och även den dråpliga berättelsen om de unga seglarna som inte begrep sig på sin GPS. - Palatia var ett tyskt fångtransportfartyg som just den här natten i oktober 1942 var på väg från Stettin till Ålesund med 999 ryska fångar ombord.

Utanför Lindesnes anfölls hon av misstag av brittiskt flyg och sjönk. Engelsmännen trodde att skutan transporterade tysk trupp. Totalt 986 människor omkom; 915 ryssar, 70 tyska soldater och en norsk lots. På fyrplatsen har ett fredsmonument, en Pax-symbol, rests som minnesmärke av den tragiska katastrofen. Pax är latin och betyder frid och fred. Varje höst arrangeras dessutom en In Pac festival på platsen. Vi får också höra om ynglingen och de två flickorna som försökte gå med segelbåt från Kristiansand till Stavanger. Utanför Lindesnes fastnade de i tjocka och blev rätt hjälplösa.

- De hade en tjugotre fots segelbåt och inte en susning om var de var. Ombord fanns visserligen en GPS fast ingen av ungdomarna begrep sig på den. Vi tog förstås hand om de vilsna seglarna, men föreslog att de inför nästa tur till havs skulle ta en kurs i GPS-navigering. Sommartid trafikeras farvattnet utanför Lindesnes av, förutom norrmän, båtfolk från bland annat Sverige och Danmark. De flesta av dem har GPS, men nog kikar de också efter Lindesnes fyr? - Absolut. Det gäller också flottan och handelssjöfarten. Och råkar vi ha släckt, går telefonerna varma, säger Kjell som berättar att fyren gärna tillhandahåller nationskoordinater och allehanda information.

Det är bara att slå en signal. På Lindesnes fyrstation finns också en mistlur som åtminstone förr brölade något alldeles otroligt när dimman lade sig över havet. Apparaten är i och för sig fortfarande intakt och godkänd, men används bara vid festliga tillfällen: - 1300 liter luft per sekund, vad säger du om det, skrattar Kjell. Innan vi packar oss iväg från Lindesnes för den här gången visar Kjell också upp en sjukilos hummer. Skaldjuret hänger på väggen i utställningsrummet och är visserligen uppstoppad, men ändå. - Den fångades i vattnet just utanför fyren där det förr fiskades hummer yrkesmässigt. I dag sker det mest för privat bruk. Och här ser man ju tydligt klornas funktion, säger han och pekar på den ena klon som tydligen klipper fiskkött och den andra som krossar musslor.

Lindesnes fyr

Läge: 57° 59,0 Nord, 7° 02, 9 Ost

Fyren har 70 000 besök per år. Barn under

tolv går in gratis, vuxna betalar 50 kronor.

På fyrplatsen finns butik, kafé, restaurang,

toaletter och utställningar som ansluter till

den marina miljön.

Några bra gästhamnar finns i Båly och Korshamn.

Ytterligare information om fyrstationen och

massor med fina bilder finns på www.lindesnesfyr.

no.

TEXT & FOTO: ARNE SPÅNGBERG