Kristiansand

Brödrafolkens väl - konsten att umgås med grannarna. Vackert väder mellan åskbyarna? Vuxet folk som beter sig som rödbenor? Vad var det egentligen båtkonstruktören Jan Linge eldade upp under rituella former på Torkelsholmen? Följ med till Kristiansands skärgård i Norge.

Varvtalsregulatorn på min BMW 850 morrar när antislirprogrammet griper in framför bensinmacken på torget. Det är tidig måndagsmorgon. Frostnupet men vårlikt. Ortsbor är på väg till banken eller snabbköpet, för en lunsjpakke till middagsrasten. Lagad mat vid tolvslaget vet ikke norrmannen vad det är. Själva får vi med oss var sin brus på minaralvann eftersom vattnet är avstängt ute på holmen. Nere på kajen väntar Tor med ekan. Det ligger överlevnadsdräkter på durken men han försäkrar mig att det blir en koselig tur ut till holmen. Skärgården är bebyggd som en tätort här på Sørlannsspetsen. Det ligger hytter på varje holme. De flesta lite nyare men med traditionellt lågt fasadliv i ett plan. Precis som man tänker sig det, om man någon gång läst Hytteliv på norsk.

Morsk norsk optimism

När det gäller fritidslivet är det allvar för norrmannen. Det är dessutom något väldigt privat. Det ska vara med största möjliga bekvämlighet på behörigt avstånd från andra norrmän och övriga turister. Visst hälsar man hurtigt och högljutt norskt på varandra. Men framförallt måste man kose vid peisen eller i vindskyddet på renfällen. Där ska man äta römme med jordgubbstöj eller något annat ganska fett. Sedan ska man se eller lyssna uppmärksamt på väderleksrapporten för det kommande dygnet. När det är avklarat ska man utropa:

"Det blir pent vær!" Det betyder att det kommer att vara soligt i minst en kvart nästa dag. Och den kvarten ska utnyttjas. Var så säker. Pent vær är för övrigt en hälsningsfras som ersätter det lite stramare gokväll, som brukar avsluta den svenska rapporten. Man kan prognostisera oväder i hela riket. Alltsammans avslutas ändå alltid med "i övrigt pent vær". Det är också en morsk optimism om vad som komma skall. Genom att förbereda sig på det värsta har man ju eliminerat eventuella nederlag. För sådana får ikke erkännas. Det vet var och en som lyssnat på ett norskt sportreferat.

Överloppshandlingar i Toscana

Förra våren lutade jag mig med en kaffe latte på stora torget i San Gimignano i norra Toscana. Orten är för tillfället mest känd för att man spelade in Hollywoodproduktionen Tea with Mussolino där för något år sedan. Egentligen är stan ryktbar för sina medeltida torn men det intresserade inte de tuperade norska puddingarna i 55-årsåldern till vänster om oss. Eftersom vi var betydligt yngre än damerna föreföll det vara artigast att påminna dem om att våra språk var ganska lika. Innan de fortsatte sina referat om erövringar i baren. Detta förde osökt in resonemanget på bästa hotellet på orten. - Vi var såååå nära att få rummet på Hotel la Cisterna där nere i hörnan sa Maud och pekade med ett manikyrerat lillfinger västvart på Piazzan. - Men hotellet var stängt, sa Tove trumpet. - Vilket hotell var stängt frågade jag? - La Cisterna så klart! Där spelades "Tea with Mussolini" in för något år sedan! ALLA vill ha rum nr 6 där. Det öppnar i morgon. Ni måste vara ute ett helt år i förväg för att ha skuggan av en chans att få något rum där. - Åhhh, stönade Maud när hon tänkte på vad hon missat. - Men där bor ju jag och Sören, försökte jag. Maud och Tove gapade som två torskar på en torkställning.

De stirrade som koljor på oss. Eftersom vi bara var ute på frukost hade Giorigio låtit oss ta med den dyrbara nyckeln tvärs över piazzan. Jag lät den dingla behagfullt från sin snodd så att det tydligt gick att läsa hotellets namn och rummets nummer på den. Nu gjorde damerna något som är ganska likt rödbenans överloppshandlingar. Detta är något fåglar tar till när de så att säga blir tagna med rumpan bar. De vet inte riktigt om de ska stanna kvar och forsätta peta i sig kräftdjuren eller ta till flykten. De väljer ett tredje till synes omotiverat alternativ som löser deras predikament. I stället för att bli upprörda eller lyfta börjar de putsa sig. Som på en given signal fiskade de båda puddingarna upp var sin sminkspegel och började bättra på vårens modefärg på läpparna. Detta att La Cisterna var öppet och att två svenskar bebodde nr 6, var betydligt värre än dåligt väder och svenskt guld på 5 kilometer fristil för herrar.

Här testades Solingen

Med detta i minnet berömde jag väderleken och den norska skärgården bortom relingen. Tor blinkade uppskattande åt mitt håll. Han höll in och vi gled in i Torkelholmens hamnbassäng. När vi stävade över snäckskalssanden i viken greps jag av ett ögonblick av andakt. Visst är det svårt att inte bli imponerad av min klasskompis semesterparadis. Men det var inte alls det jag tänkte på då. Detta var nämligen Jan Herman Linges hemmahamn. Här testades Solingen och Lärlingen. Här tänktes högfartskroven ut till Windy och Fjordbåtarna. Detta var närmast en klassisk båtbyggarhelgedom! Tor Skoland berättar att när han var barn härute på 60- och 70 talen låg det fullt av testexemplar på holmen.

Och det var bara att låna av båtarna när man hade lust till det. Peisen knastrar i hörnan och Tor makar en av de uppvända plymåerna tillrätta i det vinterstängda huset. Det kommer fram kaffe och "sjokladhavrekaka", precis sådana som man bjuds på när man är ute på landet i Wales. Men här är det kokkaffe till sötbröden. - Willingen var en 31 fots havseglare som kom till härute. För att inte tala om Fjordlingen. Jan hade dessutom en liten roddbåt till att hämta posten på Borøya en kvarts distans härifrån. Detta var en liten 12-14 fots båt med glas i botten. Och Westlingen. 16 fot mästerverk ... Tor minns också drömskt Jan Linges dotter jämngammal med honom själv. Man får anta att det ger ett extra skimmer åt sommarminnen härutfrån.

Pluggarna brändes

Linge hade vanan att cermoniellt bränna pluggen till båttillverkningen, under festliga former. Det bjöds gäster av prominent slag men detta var ett sätt att säkra originalskrovets form lika mycket som ett reklamjippo. Här brändes pluggen till willingen och några av segelbåtarna. Motorbåtsentusiaster i Stockholmstrakten måtte rista i sina ryggradsfästen när de hör att fjordlingspluggen bolmade vackert ut över Norska Viken mot Sognøfjordens Fyr mot Kristianssandshållet. Detta är den sista ön i havsbandet och rakt i middagsolståndet är det öppet hav ända ner till Rügen. Skärgården är ungefär ett par distanser djup här. Sognøfjorden gulnar redan i det snåla eftermiddagsljuset.

De nästan 1 200 öar och skär som är detta innanhavsområde sorterar i blåtoner mot fjärran. Tor har mätt färdigt på något av Claes alla hus på ön. Det är dags att åka hem. När Claes kom över holmen pratades det om "Svensken" på Torkelsholmen. "Okänd svensk köper Torkelsholmen" stod det i ekonomibladet 1994. Det måste varit ett nästan lika hårt slag som när Skistar köpte Trysil och Hemsedal förra året. Men Sognøs största nyhet någonsin var den när Stewen Rockefeller var här och hämtade dottern i fiskerihandeln på Borøya, Anne- Marie Rassmundsen, till att bli hans äkta hustru. Det talar man hellre om i Søgnø Kommun. Det och det vackra vädret.

'

TEXT & ILLUSTRATIONER: GÖRAN DALHOV