Kräv bättre soppa

Vart tog alkylatbensinen vägen ute på våra marina bensinstationer? Vad hände med SPI:s (Svenska Petroleum Institutet) kampanj i samråd med Naturvårdsverket, Svenska Båtunionen och SweBoat att allt fler marinor skulle erbjuda möjlighet att tanka alkylatbensin? Under den gångna sommaren stod snarare pumparna med beteckningen Alkylat tomma och obrukbara eller fyllda med vanlig 95-oktanig bensin igen.

Enligt mackföreståndarna har efterfrågan bara minskat och "bra är det, för det är bara problem med för många bränslesorter". Då kan man fråga sig hur de marina tankstationerna ska klara av ett ökat utbud sedan förhoppningsvis efterfrågan på renare bränslesorter skapat fler alternativ? Det är ändå märkligt att vi båtoch skärgårdsmänniskor är så medvetna om växthusgaser och klimat i debatten om land- och lufttransporter och så ointresserade av samma problematik då vi är lediga och åke ut på sjön. I somras såg jag glädjande många klimatvänliga bilar på parkeringen, men jag är rätt säker på att knappast någon hade alkylatbensin, etanol eller biodiesel i bränsletanken på båten.

Alkylatbränslet sänker visserligen bara marginellt koldioxidutsläppen via avgaserna ut i vattnet och senare överfört till luften. Dock minskar utsläppen av många andra elakartade gifter till den marina miljön och vårt välbefinnande. Gifter som kan bli än mer aktiva i ett allt varmare hav. Miljögifter och växthusgaser har ett samband både direkt och indirekt. Om nu inte alkylatbensinen fått det genomslag som den borde få, hur ska det gå om våra marinmotortillverkare kommer att anamma den smygande efterfrågan efter snurror som går på etanol? Och dieselmotorer som godkänns att köra på 100 procent biodiselbränsle, inte bara den med femprocentig inblandning av det så kallade FAME? Då blir det många bränsletyper ute på våra marina mackar. Frågan är när vi är där? Det ska bli intressant att besöka båtmässorna i höst och vinter för att se vad båtmotortillverkarna har att presentera och tillföra i den växande miljödebatten. Om tillverkarna kan visa upp någon motor som kan drivas med ett fullgott alternativbränsle har de på sätt och vis förekommit oss båtåkare, för som påtryckargrupp har vi tills nu varit tysta. På våra breddgrader går båtmotorerna inte många timmar, men växthusgaserna lever länge i atmosfären och sprids mellan världsdelarna. Båtmotorernas försäljning är dock lika global som växthuseffekten.

Sommarens väder får inte tas som ett bevis på att det kanske inte är så farligt med den omtalade temperaturökningen orsakad av våra egna utsläpp av växthusgaser. Det blev inga värmerekord i år, som vi vant oss vid de senaste tio åren, men det är faktiskt precis så vi kommer att uppleva den smygande temperaturökningen av klimatet. Vädret som på sikt bygger ett klimat kommer alltid att variera. Hos oss har vädret alltid genomgått stora svängningar från dag till dag, men i 10-, 30- eller 100-årsperspektiv gå förändringen allt fortare. Markanta väderförändringar som får oss att haja till dyker upp först då vissa tröskelvärden uppnås. Så trots den odiskutabelt antropogena (= orsakad av människan) globala temperaturökningen kommer det att, kanske redan nästa sommar, åter bli relativt normala månadsvärden. På sikt kommer dock somrarna att bjuda på längre och hetare värmeböljor omväxlande med kraftiga skyfall. Vädret blir med andra ord mer aktivt framöver där medeltemperaturen långsamt stiger.

Att jämföra fritidsbåtfolkets koldioxidutsläpp med den oceangående handelssjöfartens utsläpp eller utsläppen från vår egen kusttrafik innefattande marinen, kustbevakningen, tullen, sjöpolisen och sjöräddningen kan vilseleda oss båtmänniskor att ta våra egna utsläpp med ro. Men det är klart att jämfört med våra sommaraktiviteter står nyttotrafiken för de stora koldioxidutsläppen. Och måste givetvis också ta klimatdebatten på allvar. På hemsidan cleanshippingproject kan man läsa om arbetet med att komma tillrätta med handelssjöfartens utsläpp med stöd av myndigheter och företag i västra Götaland. Kanske ett "svenska handelssjöfartens framsida" som kan ge ringar på vattnet.

Text: Lage Larsson