Alla som besökt Åland har passerat dem, men få har lagt märke till de kala skären utanför Mariehamn. Kobba klintar med den gamla lotsstationen intar en alldeles särskild plats i vår skribents hjärta.

Be ett antal människor peka ut Kobba klintar på sjökortet. De flesta går bet på uppgiften.

Ändå borde det inte vara så. För miljoner färjepassagerare har nämligen kunnat skymta två vita byggnader med blå knutar fastklamrade på ett kalt skär strax utanför Mariehamn. Gamla lotsstationen, bemannad fram till 1979 efter att ha varit i tjänst sedan stadens grundande 1861. Lotsarna mötte utanför Marhällans fyr för att ta in fartygen till Västra hamnen. Sådan personlig assistans behövs inte längre; satellitnavigering har tagit över även i tätaste dimmor och förblindande snöbyar.

Men vänta nu, undrar betraktaren på promenaddäck, står där inte uppe på balkongen framför den väldiga nautofontratten en spanande figur med tubkikaren framför ögat? Jovisst, men han är en illusion, en 2,2 m hög träskulptur. Många har blivit lurade av den anblicken. Skulpturen är också ett tecken på att förfallet, som tog fart efter avbemanningen har hejdats. Krafter är igång för att bevara en symbol för åländsk sjöfart.

Kobba klintar blev för mig själva porten till utlandet, precis så hög- var inte som nuförtiden när man bara genom att titta hur färjorna går kan kontrollera sin position, på en höft i vart fall. Dessutom var vi skraja för hur det magnetiska störningsområdet utanför Åland skulle inverka på kompassen. Tänk om vi missade vår destination och istället hamnade bland minor vid sidan om? Som tur fick vi till sist syn på klintarna och kunde styra in i smul sjö; sydvästen hade blåst upp sig betydligt under de senaste timmarna.

Mannen från garderoben

I Mariehamn väntade vår finska krigssyster Mona, hon hade tidigare bott hos oss för att slippa bomberna i Helsingfors. Tillsammans seglade vi vidare mot Hangö. På klubbarna mottogs vi som hedersgäster, ännu var det ovanligt med svenskflaggade båtar. Hos våra värdar märkte vi strax en oro inför framtiden. Finlands öde låg just i en politisk vågskål. Skulle landet förvandlas till en folkrepublik, som Tjeckoslovakien?

Finsk inrikesminister var kommunisten Yrjö Leino. Under kriget stod han gömd i en garderob, med en dödsdom hängande över sig. I vilken utsträckning var han Moskvas lydhund?

I förbigående kan nämnas att det var under de här osäkra åren som en annan båt styrde Kobba klintar förbi, fast åt andra hållet. Finlandssvenske författaren Göran Schildt (porträtterad i Båtnytt nr 11, 2003) drog västerut med sin ketch Daphne för att söka friheten i Medelhavet.

Vad hände så med mannen från garderoben? Lyckligtvis bröt han med Stalin, när det kom till kritan.

Själva vände vi i Hangö. Till följd av de hårda krigsstilleståndsavtalen hade Sovjetunionen ockuperat Porkkala udd, på artilleriräckvidd sydväst om Helsingfors. Seglare som tänkte sig vidare till den finska huvudstaden tvingades därför söka sig halvvägs mot Sovjet - Estland i Finska viken. Vid felnavigering, risk för uppbringning av röda patrullbåtar. Skäl nog att avstå från den chanstagningen.

Ovanstående har tagits med för att illustrera förändringarna från då till nu. Bara en sådan sak som obligatoriskt visum för att sticka över till Finland! Inget skämt dock efter den stora ofreden.

Kobba libre

Men nu råder sommar i ett nytt sekel. Fotografen Arvidsson och jag kliver av färjan i Mariehamn, tar oss ner till marinan i Lervik och är en halvtimme senare på väg till havs igen i Kurre Jägerholms ruffade dykarbåt, kurs mot Kobba klintar.

Svinö passeras, följd av Hertronklubb. Kurre pekar upp mot krönet, där står ett monument, vi kommer att få höra mera om det senare. För ögonblicket koncentrerar sig vår båtförare på inloppet till gamla lotshamnen på klintarna. Det är trångt men ensmärken finns framför stäven, håller man sig bara till dem räcker det för 2,5 meters djupgående.

Ytterligare en sak är viktig: ingen färja bör finnas i närheten, de östifrån kommande stryker söder om klintarna, de från väster går norr om.

Färjorna skapar sug och i hamnrännan kan det bildas motström som kastar båten mot sidostenarna. Men vi landar varligt vid kajen, ser att där finns plats för ytterligare ett tiotal båtar, sida-vid-sida-tillläggning. Mottagna blir vi av ordföranden i Kobba klintars vänner, Nils Ginman som leder oss upp på stigen på centimeteravstånd från en förtroendefullt ruvande åda.

Dörren till lilla lotsstugan slås upp och där i halvdunklet står en leende Titti Ström hållande en bricka med fyllda glas. Kobba libre är vad som bjuds, inte fy skam. Bänkade får vi höra om planerna.

Kobba klintars vänner räknar tusen medlemmar. En av initiativtagarna är förre intendenten Henrik Karlsson på Ålands sjöfartsmuseum. Kontakt togs med politikerna på Åland för att inte den gamla lotsplatsen skulle förfalla. Nu har föreningen ett arrendekontrakt på 25 år. Samtidigt har staden förbundit sig att rusta upp hamnen.

Titti, egentligen heter hon Birgitta, kommer att stå för ruljansen i baren och restaurangen. Titti har ordinarie tjänst på Birka Paradise och det blir fritiden som hon kommer att ägna åt klintarna.

Fast under julisemestern blir det mera sammanhängande, försäkrar hon.

Dags nu att gå upp och hälsa på lotsen på utkiksbalkongen, han som lurade oss så när vi löpte in med färjan. Skulpterad är han av Juhä Pykälainen, ursprungligen från Tammerfors, numera bosatt på Åland. "Lotsen" är en väldig karl, själv når jag bara upp till bröstet på honom. Så värst talför är han inte, verkar helst vilja stå där i fred. Vi går ned i källaren. Där finns ett intakt sirenmaskineri från 1919 som kan driva en luftkompressor, vilken i sin tur gav ifrån sig ett dånande ljud genom den trattformade nautofonen. Brölet hördes på flera sjömils avstånd. Men ibland krympte hörbarheten drastiskt, särskilt i dimma, varningen nådde då kanske bara några hundra meter bort. Eller, gav en annan sorts dim- befann sig i samma svåra läge. Med enbart stödsegel satta närmade sig Plus, strök förbi Kobba klintar, bränningar siktades, rodret lades om, försent. Utanför Korsö gick fartyget på, vattenfylldes snabbt och sjönk. Fyra män lyckades rädda sig iland. Det är till minne av denna händelse som monumentet är rest på Hertronklubb, fullt synligt från färjorna.

Den uppmärksamma kan också spana in två vita bojar mellan Hetronklubb och Yttre Korsö. De markerar för och akter på det sjunkna fartyget.

Intakt radiofyr

Dags att fortsätta med Kurre, i sydostlig riktning. Ute på Kvarngrundsfjärden rullar det på; havet är nära nog öppet här.

Men där ute sticker ett högt torn upp, Nyhamns fyr.

Tornet är egentligen en 36 meter hög gruvlave, som på 50-talet var Ålands största arbetsplats. Det rörde sig om järnmalm djupt nere i havet. Ett hål borrades till 294 meters djup, därifrån drev man en gruvgång en och en halv kilometer under Ålands hav. Malm påträffades, av god kvalitet. Men kroppen var inte sammanhängande. Projektet övergavs hastigt.

Det är mot Rödhamn, kallad Rödan, vi är på väg. En miniarkipelag bestående av holmarna Långö, Gloskär och Rödö. Här är Ålands Segelsällskaps skyddade uthamn med plats för upp mot tvåhundra gästande båtar. Under århundraden var den väntehamn för sjöfarande österifrån innan de gav sig på språnget över Ålands hav. Ett slags motsvarighet till Granhamn söder om svenska Tjockö.

Väl med ankarfäste i den goda lerbottnen är det en sak som en gästande besättning inte bör missa, den intakta radiofyren som var i tjänst fram till nyårsnatten 1970. Fram till dess var den nödvändig på grund av det magnetiska störningsområdet som gjorde fartygskompasserna opålitliga utanför Nyhamn.

På öns högsta punkt står en kopia av den gamla lotsstugan, den är nu segelsällskapets klubbstuga. Därifrån kan jag denna granna dag skymta de fredliga masttopparna på danska skolskeppet Georg Stage, för ankar intill Granö. Ljuden därifrån tyder på att eleverna knackar rost.

Slagskeppet Tirpitz

Om jag nu istället hade råkat befinna mig på samma punkt en liknande sommardag 64 år tidigare hade mina ögon studsat inför anblicken av slagskeppet Tirpitz rakt nedanför klipporna i Rödhamnsfjädern.

Ett skepp av fasansfull skönhet och med kanoner kapabla att slunga iväg projektiler tunga som vwfolkor, avstånd till nedplask trettiofem km. Hon låg där omgiven av en svärm kryssare och jagare medan spanande sjöflygplan lyfte och togs ombord igen.

Denna finska operation hade kommit till på Hitlers order för att förhindra en eventuell sovjetisk flottutbrytning från Leningrad. Någon sådan blev dock aldrig av. Tripitz sattes senare in mot de allierades konvojer till Murmansk. I en norsk fjord mötte hon sitt öde 12 november 1944. Brittiskt flyg precisionsbombade så att allt bärande vatten försvann om babord. Tirpitz kantrade på mindre än en minut. Där har jag själv sett vraket, nedtryckt i bottenslammet.

Den gången var jag man ombord på en ishavsskuta på väg mot norr.

Text. Jan Sundfeldt

Foto: Beppe Arvidsson