J35 Draken över Biffholmen

När Lasse Genberg bad mig att skriva något som hade med 35 att göra, kom jag omedelbart att tänka på en händelse med stark koppling till detta tal. Under 25 år (inte 35) ägde jag en Fjord 21 (inte 35), en daycruiser som faktiskt gjorde 35 knop (37 på våren). Det har visserligen ingenting med själva berättelsen att göra, men ändå. Med denna båt skulle jag en dag köra ut till en liten ö i ytterskärgården som vi brukar kalla Biffholmen. Sitt namn fick den en gång när Kjelle här råkade tappa en nygrillad biff i sjön. Det har heller inte mycket med berättelsen att göra, men jag minns sucken från kvinnan som sträckte fram sin tallrik. Och det lätta fräsandet från den drunknande biffen. Vad den lilla skärgårdsön kallas på sjökortet kommer jag aldrig att avslöja, men den ligger precis 35 distansminuter från Kungliga Djurgården. Dra en cirkel med passaren så har du kanske en chans att hitta den. Men det bör inte tappas fler biffar där.

Meningen var att en smärre armada en lördag under ett av sommarens högtryck skulle samlas på just Biffholmen för att umgås. Det var inte mindre än fem (inte 35) båtar som skulle träffas bara för trevlighets skull. Kjelle var förstås med även denna gång, en rutinerad sjöbjörn, alltid på samma synnerligen goda humör. Han är dessutom en skicklig kock, som hemma i stan ibland brukar bjuda oss sjömän på stekt fläsk med raggmunk. Äkta mat, lika god som närande. Båtarna kom från olika håll och vi hade bestämt att vara på Biffholmen vid 3- tiden på eftermiddagen. Vi skulle förtöja vid den branta hällen på västsidan. Visserligen krävdes långa ankarlinor, men hamnen är fin och ganska väl skyddad. Det enda som störde oss var de båda J35 Draken som på låg höjd brakade över Biffholmen. Detta var före de små mobiltelefonernas tid, så ett fåtal av oss släpade på de där stora, tunga, dyra sakerna vars nummer började på 010, mest för att imponera.

Gideon var den av oss som skröt mest om sin nätt och jämnt bärbara telefon. Han hade gett närmare 35 tusen för alltsammans: centralenhet, batteri, laddare och det ena med det andra. Det grillades, dracks, sjöngs, ljögs och skrattades på klipporna och solen stod ännu högt när någon kom på att det var dags att meta abborre. Denne någon var just Gidde som han kallas. Han hade med sig de fiskedon som behövdes, till och med en burk mask. »Vi måste ju ha lite färskt käk till i morgon «, sa han, »där borta ser det ut som ett prima abborrmete.« Ingen av oss andra var särskilt road, men faktum är att han omedelbart fick napp, och han landade en riktigt bussig fisk. Det dröjde mindre än en minut så hade han en till, och på 35 minuter hade han fått exakt lika många fina abborrar. Han blev naturligtvis dagens hjälte och firades ordentligt innan det började bli dags att krypa till kojs. Men innan Gidde sa godnatt ville han absolut demonstrera sin telefon en gång till.

Ingen var särskilt intresserad men han gav sig inte. Han stod akterut på sin båt och höll upp sin älskade telefon mot grannbåtens sömniga skeppare. Det skulle han inte ha gjort, för just då ryckte frugan i hans jacka och bad honom komma ner. Gidde vinglade till och telefonen dök i vattnet med ett rejält plums. »Fan!« skrek han, och såg ut att vilja dyka i havet efter sin ögonsten. »Fan! Och djupt är det!« Han hade rätt, det var faktiskt hela 35 meter, vilket visade sig morgonen efter denna katastrof, när vi började dragga efter Giddes telefon. Vi fick till slut upp den och den lämnades redan på måndagen på reparation i stan. Söndagen blev ändå ovanligt lyckad. Kjelle filéade och smörstekte de 35 abborrarna, som med färskpotatis blev en kanonmåltid som gott och väl räckte till oss alla. Som du redan gissat är hela historien en ren och skär lögn. Jag ber 35 gånger om ursäkt!

Text: Jan Agrén

Illustration: Anders Jelving