Ska båtfolket ha förtursrätt till Skärgårdsstiftelsens 140 000 000 kvadratmeter i Stockholms skärgård även framöver?
Hittills har de haft det. Skärgårdsstiftelsen har köpt in markbit efter markbit sedan i början av 1960-talet för att ge det »rörliga friluftslivet« fritt fram. Och det rörliga friluftslivet har var då detsamma som båtfolket. Stiftelsen har rest sopmajor och torrdass. Och tillsynsmän har röjt sly och öppnat landskap. Allt för att bevara skärgårdens unika natur och kultur. Nu får båtfolket sällskap på öarna. Skärgårdsstiftelsen har handlat färdigt. Det finns inte mer mark till salu. I alla fall inte större sammanhängande med rimlig prislapp. Skärgårdsstiftelsen nya mål är att få andra än båtburna ut i skärgården. Stiftelsens vd sedan över 20 år tillbaka, Bernt Festin, vill presentera skärgården för »nya målgrupper«. Folk som än idag tror att skärgården är till för de bättre bemedlade, folk som inte vet om att den ens finns. Så framöver kommer skärgården få fler vandrarhem, bli ett eldorado för båtluffare, restaurangerna blir fler. Och så vidare. Ju fler som hittar ut till öarna, desto större är sannolikheten att entreprenörer hittar en utkomst. Och så är den goda spiralen ett faktum. Det kommer att bli liv i den gamle. Som bönderna övergav på 1950-talet, som fiskarna gav upp hoppet om på 1960-talet, som aldrig blev något alternativ för den gröna vågens utvandrare på 1970-talet. Min första fråga till Berndt Festin handlar om skandalrubriker i Sveriges största morgontidning Dagens Nyheter som var på jakt efter stiftelser och som trodde att de fångat ett fett byte i Skärgårdsstiftelsen.Dagens Nyheter blåste för en tid sedan upp en historia att det finns en gräddfil till stugorna som ni hyr ut. Vad låg bakom den historien. Och vad är sanningen?
»Det förvånar mig än idag att en stor och seriös tidning drev en fråga, eller snarare kampanj, som var så dåligt underbyggd. DN:s reporter blandade ihop korten. Och påstod att de enskilda hus vi hyr ut var avsedda för låginkomsttagare. Så är det inte. Det var däremot fallet med de stugbyar i skärgården som Stockholms stad tidigare ägde och som vi tog över i slutet av 1990-talet. Men Stockholm stad gav upp subventionerna redan i slutet av 1980-talet. De enskilda husen har stått på mark som vi förvärvat. De är gamla, många gånger från 1800-talet, och vår uppgift är att underhålla dem. Och det gör vi genom att hyra ut till folk som sköter dem. De som är intresserade av att hyra av oss på dessa premisser anmäler sitt intresse på vår hemsida. Men vi har inget kösystem. Jag plockar självständigt ut hyresgästerna. Kriterierna är intresse för och kunskap om byggnadsvård. Men, jag vill poängtera. Det är stugbyarna och vandrarhemmen, de som är till för allmänheten, som ligger oss varmast om hjärtat.Varför, tror du, drev DN kampanjen mot er?
»De var ett tag ute efter stiftelser av olika slag. De visste att det var jag som fattade beslut om hyresgästerna och att jag varit vd under flera år. Vem vet - kanske trodde de att många av hyresgästerna tillhörde min släkt och vänkrets. De gick igenom listor på hyresgästerna men kunde inte koppla en enda till mitt privatliv. Då gällde det att hitta en annan vinkel.Är Skärgårdsstiftelsen mål och medel utsatta för politisk diskussion?
»Vår styrelse är politiskt tillsatt. Den speglar den politiska fördelningen mellan partierna i Landstinget som har åtta platser och Stockholms stad som har fyra. Dessutom delar sex skärgårdskommuner på tre platser. Men det förs aldrig partipolitska diskussioner i styrelsen. Ledamöternas handlande och låtande styrs av vad som är bra för skärgården. Skärgårdsstiftelsen är i huvudsak operativ, inte utredande.Är Skärgårdsstiftelsens långsiktiga mål att komma över så mycket mark som möjligt?
»Nej. Att bli större är inget mål i sig. Det viktiga är att sköta de marker vi har på ett bra sätt. Bjuda våra gäster på kvalité. Det finns idag statligt ägd försvarsmark som skulle kunna användas för rekreationsändamål, men utöver det är utbudet klent.Skärgårdsstiftelsens tillsynsmän - det finns ett 50-tal - uppfattas många gånger av båtfolket som poliser. Är det en medveten attityd?
»Nej. Tillsynsmännen ska ge service. Hjälpa människor till rätta. Men jag kan förstå att båtfolket ibland kan uppfatta tillsynsmännen som väktare. De flesta av våra områden är naturreservat. Omgärdade av regler som ska följas. Och där har tillsynsmännen en övervakande roll. Se till att inte hundar springer lösa. Att inte folk eldar ovarsamt. Att de inte ligger på en och samma platser mer än två dygn i sträck och så vidare. Områdena är öppna för alla. Men tvådygnsförbudet gynnar cirkulationen. Om vi inte hade den vore risken stor att smultronställena blockerades.Vilken befogenhet har tillsynsmännen?
»De har varken polisens eller väktarens befogenheter. Men det är i sig inget problem. I nio fall av tio räcker saklig, vänligt framförd information. Om inte tar de kontakt med Sjöpolisen eller Kustbevakningen. Har du - som tillsynsmännens representant - några åsikter om båtfolkets uppträdande över tid? Min känsla är att vi inte har samma »gröna« inställning som för 20-30 år sedan. »Förr låg folk ute veckovis i båt och de kunde mycket om natur och friluftsliv. Idag är man ute ett par dagar i sträck. Sen ska man göra något annat. Den kunskap folk besatt förr har idag omvandlats till ett nyfiket intresse, ett engagemang för skärgården, för Östersjön. Men folk skräpar inte ner mer än förr. De använder våra sopmajor. Nu som då. Det var fler båtar ute i skärgården i mitten av 1980-talet än idag. Men det är mer sopor per båt idag. Att en och annan sopmaja brinner upp för oss får vi lägga på engångsgrillarnas konto.Har du några åsikter om körkort på sjön, promillegränser eller registrering?
»Det är tre heta frågor. Intuitivt känner jag att friheten till sjöss är värd en hel del. Att vi har lika många sjökrogar i skärgården idag som för 150 år sedan är glädjande, men det får obevekligen konsekvenser i olycksstatistiken. Det är vidare rimligt att Polisen oprovocerat får testa nykterheten i säkerhetens namn. Körkort behövs bara för snabba båtar. Inte på varenda farkost. Våra tillsynsmän välkomnar registrering av båtarna. Det är det enda sättet att komma åt - och få bukt med - de som inte kan sköta sig. Det måste råda ordning på sjön när vi har så stor spännvidd i båtbeståndet. Kajaker ska trängas i farlederna med seglare, snabba motorbåtar och vattenskotrar.Stiftelsen äger och förvaltar 140 miljoner kvadratmeter - 28 000 tunnland - skärgård och har inte för avsikt att dra på sig mer mark. Vad ska ni göra de närmaste tio åren?
»Förr var båtfolket - det rörliga båtlivet - vår målgrupp. Och vi ordnade och donade för båtfolket med sopmajor i naturhamnarna och så vidare. Idag försöker vi hitta nya målgrupper för skärgården. Vi har kajakister, kanotister, vandrarhemsbesökare, båtluffare. Och skridskoåkare på vintern. Vi vänder oss bland annat till invandrartäta förorter och bjuder deras ungdomar på skärgård i olika former, till exempel endagsläger. Ungarna får fiska, paddla kajak, segla, lära sig naturen. Ibland hänger föräldrarna med på lägret. (De vill inte släppa ut ungarna ensamma.) Och konstaterar att de bott nästgårds med världens vackraste skärgård i 20 år utan att veta om det. En annan grupp som vi siktar på är de funktionshindrade. Så att rullstolsbundna får en chans att uppleva skärgården. Det handlar inte om att expandera, utan att se till att alla som vill ska kunna komma ut i skärgården och väl där får en upplevelse av hög kvalité. Det ger liv till i skärgården.Båtägarens dröm om att ligga ensam i natthamnen blir alltmer avlägsen, med andra ord.
»Det tror jag inte. Den hamn du talar om finns i ytterskärgården. Och dit når inte våra målgrupper. Då är väl snarare Lasse Granaths specialkort ett hot mot natthamnen där man får ligga allena. Dessutom minskar antalet båtar i skärgården mätt i besökare i naturhamnar. Idag har vi en halv miljon besökare i Skärgårdsstiftelsens natthamnar. Vi hade betydligt fler besökare i naturhamnar i mitten på 1980-talet. Vilket förmodligen beror på att turerna idag är kortare. Stugbyarna upplever samma sak. Förr hyrde man ut veckovis, idag nöjer sig många med ett par tre dagar.FRÅN NORR TILL SÖDER
Skärgårdsstiftelsens uppdrag är att hålla skärgården öppen för alla. Ett 50- tal tillsynsmän vårdar natur och byggnader. Ger service i naturhamnar med sophantering med mera. Stiftelsen har de senaste åren satsat på vandrarhem, serveringar, gästbryggor och annan service till gagn för friluftsliv och turism. Skärgårdsstiftelsen äger 14 000 hektar mark från Arholma i norr till Landsort i söder plus Örskär norr om Öregrund. Stiftelsen leds av en styrelse där Stockholms läns landsting, Stockholms stad och skärgårdskommunerna är representerade. Landstinget, som är stiftelsens huvudfinansiär, tillsätter även ordförande. Omsättningen förra året var 75 miljoner kronor. En del av den summan kommer i form av gåvor från Skärgårdsstiftelsens 17 000 vänner. Privatpersoner betalar 275 kronor, företag 650 kronor om året i medlemsavgift.
BERNDT FESTIN, 60, ÄR CIVILEKONOM OCH HAR GJORT SIN KARRIÄR på Statskontoret och på Länsstyrelsen i Stockholm. Kom i kontakt med Skärgårdsstiftelsen när han var Hjalmar Mehrs närmaste man. (»Jag bar hans portfölj i ett antal år.«) Hjalmar Mehr var Skärgårdsstiftelsens ordförande i en räcka år. Är Stiftelsens vd sedan 1984.
Gift, fyra utflugna barn och ett barnbarn. Tillbringar somrarna i ett hus vid Åsunden i Kindatrakten.
Text: Lasse Genberg
Rekommendera Kommentarer
Det finns inga kommentarer att visa
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera
Skapa ett konto
Skapa ett konto på maringuiden.se. Det är lätt!
Registrera ett nytt kontoLogga in
Medlem på maringuiden.se? Logga in här.
Logga in nu